På Förtvivlans Krön av E M Cioran - är den bra? (Cioran-tråden)/Mod

Rubriken är väl så tydlig det kan bli... Såg boken på adlibris och tycker Cioran verkar intressant, så kan någon berätta lite om den och säga om den är bra eller ej?

Hans första aforistiska verk, visste inte att det fanns på svenska, kul. Jag har läst den på tyska och franska, och gillar både den och det övriga magnifikt lapidariska författarskapet. En "mognare" Cioran kan man på svenska ta del av i volymerna Bitterhetens syllogismer och Om olägenheten i att vara född.

Verkar intressant, jag gillar verkligen aforismer som uttryckssätt.. Du får ursäkta att jag tjatar, men handlar den (På förtivlans krön alltså) om något särskilt eller dristar han flera ämnen?

Bitterhetens syllogismer och Om olägenheten i att vara född finns bara på antikvariat väl?

Symposion kanske fortfarande säljer Bitterhetens syllogismer, annars är det nog bibliotek eller antikvariat som gäller. På förtvivlans krön har ett genomträngande tema - existensångest.

Det har kommit en riktigt bra Cioransajt förresten:

http://planetcioran.blogspot.com/

Dessa kommenterade citat från en ungdomsskrift stötte jag på för inte så länge sedan:

http://www.thecivicplatform.com/2007/02/01/cioran-on-the-jews/

http://www.thecivicplatform.com/2007/02/02/cioran-on-the-jews-2/

Cioran är dessutom ganska rolig. Jag plockade ner Om olägenheten i att vara född, som jag inte bläddrat i på flera år och har redan kluckat förtjust av skratt flera gånger och då har jag inte mer än sniffat på min nyinköpta whisky än.

"Har jag truten hos en som ska uträtta något här i världen?"
Det är vad jag har lust att svara alla som är indiskreta nog att fråga vad jag sysslar med.

Kul att se att en tråd finns om boken då jag just nu läser den.

Några rader som fastnar är:
"Det faktum att jag existerar bevisar att det inte finns någon mening i världen."

"... ett skri av förtvivlan avslöjar mycket mer än den mest subtila spetsfundighet."

"[Att] en tårs källor alltid är djupare än ett leendes."

Jag får ett tvetydigt intryck av texterna då jag uppfattar att han å ena sidan hyser ett genuint hat gentemot de "normala" människorna, samtidigt som han inser orimligheten av att kritisera dem för att de inte är olyckliga. M.a.o. så förstår han någonstans att det är honom det är fel på, inte människor som är lyckliga. Fast även om denna insikt finns på ett greppbart avstånd så tror jag att erkänna detta fullt ut givetvis skulle göra existensen outhärdlig.

___

Jag har läst Ciorans verk på originalspråket (rumänska) och kan bekräfta att vad du än väljer att läsa du kommer att omslukas av en våg av djupa filosofiska tankar.

Vände just sista sidan i detta märkliga verk, och jag har mycket svårt att värja sig mot Ciorans rasande brutala krasshet. Det är något nästan rörande över hans sätt att vara förorättad av sin egen plumpa, och universums förkrosande, existens.


Kevlarkrossaraforistik!

Jag har alltid sett Ciorans filosofi som en förlängning av Gottfried Benns författarskap. Den nästintill komiska svartsynen tilltalade mig enormt i tjugoårsåldern och visst har han sina poänger, den gode Cioran, men som filosof tycker jag han står sig ganska slätt jämfört med samtida som till exempel Heidegger och även till viss del Wittgenstein. Men visst är han underhållande men han förändrar inga tankesätt, i alla fall inte mitt. Boken rekommenderas dock på så sätt att den nästan blir en parodi på sitt innehåll och den blir underhållande på ett jävligt mörkt sätt. "Jag lever därför att bergen inte kan skratta och daggmaskarna inte sjunga. Det är det som är lidelsen för det absurda."

Dock vet jag inte om jag skulle kalla "På förtvivlans krön" för ett aforistiskt verk. Tycker nog att boken är lite för "litterär" för att kallas aforistisk. Ämnena som behandlas, varat och intet, livet och döden, dras ju ut på minst en sida, en och en halv, åt gången. Men visst har det en känsla av den aforistiska paradoxen. Men det är väl egentligen petitesser. Som sagt boken rekommenderas. Alla som gillar Ekelund, Leopardi, benn, trakl, celine och liknande, tror jag kommer uppskatta Cioran.

Jag håller inte alls med honom, om det är hans slutsats. Man blir doktrinerad av samhället att blint lyssna och lyda auktoritet, samt inte tänka själv. Tänkandet sköter auktoriteten åt en. Skitsaker får du bestämma själv. Men det betyder inte att det är fel att tänka, tvärtom. Och börjar man tänka, kan man inte bli annat än deprimerad.

Börjar inte människor tänka själva snart, så är vi förlorade. Är man lycklig idag, så lever man verkligen i sin egna lilla värld, som dock snart kan rämna ordentligt, även på global nivå.