Citat:
Ursprungligen postat av TCOB
Kan det inte vara en liten släng av det vanliga syndromet "den som skriker mest hörs mest"?
Exempel från andra delar av världen är t.ex din egen mellanstadieklass där det säkert fanns någon lite pojkrackare som alltid skrek och då fick mycket uppmärksamhet.
Eller kanske från I&I, där det också skriks och gapas mycket. Vilket leder till att "alla på FB är rasister (eller vad fan folk nu vill kalla det).
Djurrättsaktivisterna kanske inte är många till antalet men tar varje tillfälle i akt?
Jo visst här har du en poäng, men jag tycker mig också ana att även många andra är väldigt blödiga när det gäller djur.
Jag kan förstå det utifrån en emotionell synpunkt, djur är söta och mysiga, där håller jag med. Däremot så säger den rationella sidan hos mig att jag inte skall ta det så allvarligt. Djur har inget begrepp om livet och döden, de ser inte sig själva utifrån djupa filosofiska perspektiv. För dem är inte döden eller lidandet lika laddat som för oss människor. Jag brukar också tänka på hur det går till i naturen.
Den uttjänta lejonhannen som blir lämnad av flocken och ger sig av på egen hand. Han är dock trött och sjuk, benen bär inte längre. Vad händer då? Jo hyenorna börjar flockas runt omkring honom, smånafsas och retas lite, biter och skränar. Lejonhanen försöker kämpa emot, men hyenorna ger sig inte föränn de har plågat honom till döds. Utifrån det perspektivet skulle jag vilja säga att djur har det bättre i människans fångenskap. Jag kan inte förstå de som kallar människan "det värsta djuret" bara för att vi ibland plågar andra djur, som dessutom på ett emotionellt plan lever i en helt annan värld än oss.