Citat:
Ursprungligen postat av
StuG
Statsvetarprofessorn Bo Rothstein använder markörerna "hatmejl" och "påhopp", "mångkulturella samhället" och "demokrati" för att paketera sina idéer om att vrida åt yttrandefriheten på nätet. Det är det det vanliga "Ingen kan väl vara
för påhopp och hatmelj - så då måste möjligheterna att uttrycka sig fritt begränsas - för alla bästa, nej för (notera markören)
demokratins bästa. Syftet med hans artikel tycks vara att valla in beslutsfattare i rätt åsiktsfålla med den argumentationstekniken:
Du är väl för demokrati och mångkultur men mot påhopp och hatmejl - då skall du göra som jag säger -annars är du ingen God och Upplyst politiker!
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2061129.svd#articlecomments
Känns kodorden igen?
Man kan fråga sig hur Rothstein tänkt sig detta "upplysta samtal"? Vem avgör vad som är tillräckligt upplyst? Rothstein tycks efterfråga just den typ av genomrepeterade, godkända samtal som präglade debatten pre-internet. Där "publicister släpper fram" åsikter och debatt. Vill vi ha det? Vill någon ha det? och i så fall vilka?
Bestämmer Rothstein vad som är "skadligt" för någon?
Men om Rothstein kunde få "lika mycket publicerat" innan han blev professor - ja då är det väl inget problem då? Tror han ens själv att någon kan ta honom på på allvar nu?
Behövs Rothsteins "kvalitetsgranskning"?
Känner vi inte igen resonemangen sedan tidigare? Hur var det med den där lettiska sossekvinnan i EU-parlamentet? Retoriken känns igen.
Ber om ursäkt för lång kommentar. Men jag kan inte låta bli.
Rothstein använder sig själv som ett auktoritetsargument. Han är professor som vet hur saker och ting är. Visserligen spelar han ner det faktum, att han är en auktoritet, men man ska inte låta sig luras. Han tror sig kunna komma undan med det i nåt slags lönndom. Men det går inte. Det är ett trick han försöker köra med. Rothstein kör också med kränkthetsargumentet, det vill säga att viss tar illa vid sig, när deras idéer och religion och ideologiska övertygelser förkastas och hånas. Rothstein kör med riktigt fula knep, skulle jag vilja påstå.
Det man ska komma ihåg, är att ord skadar inte. Visst, man kan ta illa vid sig, bli ledsen och känna sig kränkt. I det Nya Sverige är det till och med på modet, att känna sigkränkt. I det avseendet är Rothstein i fas med det NyaSverige. Men ord dödar inte. Det enda ord gör, i den kontext som Rothstein för sin argumentation, är att avslöja bedragare och scharlataner. Och det är därför dessa är så infernaltiskt besatta av att stoppa friheten för ordet. Man tål helt enkelt inte att nån säger emot. Åsiktsbedragarna, scharlatantyckarna och idéförtryckarna, är livrädda för det fria ordet. Därför ber de staten om hjälp, att täppa till truten på dem, som säger emot. Till exempel här på Flashback.
Självklart ska olaga hot beivras, uppenbart är att förtal ska beivras. Men Rothstein et al:s hänvisning till sådant, är bara en dimridå. Rothteins och han kompisars hänvinsing till slikt förkastligt skriveri, är bara en avledningsmanöver. Det Rohtstein och hanses kompisar hoppas på, är att statens allt mer korkade representanter, ska göra det kriminellt att hysa åsikter som avviker från Rothsteins. Syftet är att göra avvikande åsikter brottsliga.
Lägg särskilt märke till Rothsteins hänvisning till mångkulturen, som något som nu råder och därför måste accepteras. Hänvisningen görs lite vid sidan av, men det är där Rothsteins verkliga argument ligger. Kritik mot det mångkulturella Nya Sverige, måste kriminaliseras. Att inte gilla det mångkulturella Nya Sverige, ska förhindras och dristar sig någon av oss här att trots förbudet kritisera det Nya Sverige, ska vi jagas av svensk polis och dömas till ansvar för tankebrott av svensk domstol. Det Nya Sverige, mångkulturellt och perfekt, får inte kritiseras. Det är Rothsteins kärna. Allt han skriver runt-omkring det, är bara dimridåer.
Invandraren Rothstein, vars föräldrar flydde till Sverige och tryggheten, kan i ena stunden lovsjunga den svenska öppenheten och andra aspekter av Sverige, för att i nästa sekund i Sverige, bete sig exakt på samma sätt, som de betedde sig där i utlandet, och som fick hans föräldrar att fly till Sverige. Exakt på samma sätt beter han sig. Säger en hel del om vad han tycker om mig svensk, om man säger så. Hyckleri kallas sådant. Tyvärr är historien, fylld av sådant. Lyckligtvis är Sveriges historia, före det att vi blev det Nya Sverige, inte lika fullt av sånt. Och den traditionen håller vi obekväma s.k. nätkrigare vid liv. Sånt som hyckleri, kan ta sig i häcken, tycker jag.
Visst kan man tycka att jag överdriver i min svartsyn. Men egentligen tycker jag, helt hemligt, inte alls att jag överdriver. Offentligen sjunger jag det Nya Sveriges lov. Håller till och med Rothsteins hand när jag gör det. För kan andra vara falska mot mig, så får väl jag vara falsk tillbaka. Eller?