2008-11-18, 19:16
#1
Jaha, då var det dags att sluta se min vardagliga ångest som något övergående och tid för att söka hjälp, och vilket ställe är bättre än här?...
Då kör vi.
Ändå sen jag var liten har jag märkt att jag var annorlunda, jag passade inte in någonstans. När de andra barnen spelade fotboll och hade roligt gick jag runt för mig själv och låtsades att jag var som de, att jag också var duktig och bekymmerslös. Redan på den tiden tänkte jag för mycket. Mina föräldrar har även berättat för mig att jag redan då var konstant orolig över saker, (inte som att hålla en föreläsning, det kan jag göra inför hela världen utan att det rör mig i ryggen.) Ändå var jag orolig varje dag i skolan. ''idag kanske någon är elak mot mig''
Under denna tiden hade jag bara ett fåtal kompisar som jag umgicks väldigt ofta med. De tycke dock inte om om fick jag veta senare, inte så konstigt att de inte hörde av sig...
Jag var en extrem översittare och blev rosenrasande om jag inte fick som jag ville när jag umgicks med dessa, till skillnad från i klassrummet där jag var en tyst enstöring, mina åsikter blev alltid pissade på och folk satte sig alltid över mig. Detta ledde ju såklart till ångest, och jag vaknade med en hemsk klump i magen varje dag och har gjort änd sen dess.
Jag ville vara snäll mot alla och ville att alla skulle älska mig, ''gör mot andra så som du själv vill bli behandlad'' så visade sig dock livet inte te alls, inte för mig. Jag jagade uppmärksamhet och gör det fortfarande. Aldrig ringde någon till mig, aldrig frågade någon vad jag tyckte.
Jag hade aldrig någon lång och bra relation med någon, inte ens med mina föräldrar. Alltid när jag kom in i en ny umgängeskrets försökte jag vara så snäll och trevlig jag bara kunde, självklart blev jag snabbt underlägsen där också, fick återigen jaga uppmärksamhet, leva med daglig ångest osv.
Men, senare i livet stadgade jag mig faktiskt riktigt bra, ångest och oroligheten gick aldrig att få bort, men jag fick nya kompisar som jag trivs jättebra med. I somras kom jag även i kontakt med en tjej, en tjej som är precis som mig! Alltid varit för sig själv och faktiskt har ett intresse bortom smink och kuk!
Nu, nu skulle väl det äntligen bli fint tänkte jag.
I helvete heller, det tänkte inte gud låta hända. Vår relation var(och är) till varandra precis som till andra människor; Vi pratar inte mycket, visar inga större känslor etc.
Det tog verkligen kol på mig, jag trodde att det skulle bli bra, jag älskar henne fortfarande och hon älskar mig, det är dock bara helt dött. Och ja, jag har försökt att vara glad för hennes skull, jag skulle helt kunna ändra mig bara hon bad mig. Men inte, även om jag försöker ändras inget, hon ger ingen respons och jag sjunker allt djupare för varje gång jag misslyckas. Det är dock inte bara hennes fel, jag gör samma sak emot henne. Vi har också pratat om det och hatar det lika mycket båda två....
Och att göra slut är inte ett alternativ, jag tänker fixa detta, så jävla mycket som jag har försökt för henne( inte utan resultat, det funkar långsamt), jag dör hellre än att ge upp nu..
Men då kommer vi tillbaka till oroligheten, allt för mycket tänkande och ångest.
Jag tänker för mycket, de som känner med sig vet vad jag pratar om. ''men tänk, tänk om, varför?, om inte? kanske!''
Ur detta kommer såklart oroligheten, och sen, eftersom de flesta tankar är negativa kommer även ångesten fram, och jag kan inte inse att ångesten bara är en abstrakt produkt av för mycket onödiga och paranoida tankar. Men jag kan inte sluta.
Jag vet också att jag kan vara för snäll, när jag blev tillsammans med tjejen blev jag sådär nykär och hon likaså, vi släppte alla våra intressen och ägnade och bara åt varandra. Men när det tillståndet sakta drog sig tillbaka och hon började intressera sig för saker igen blev jag helt knäckt, för jag kunde inte göra samma sak, allting som inte involverade henne blev tråkigt( utom att supa sig redlös). Det har gått ett halvår sen dess och jag ser fortfarande inget ljus.
Jag antar att jag är för snäll ibland, folk tar mig för given. Jag har provat att bli lite mer arrogant och ''dissa'' för att jag vill visa folk att ingen har kontroll över mig. Men folk känner mitt falska självförtroende och snart är jag där igen, jagar uppmärksamhet och kärlek som en hora.
Just nu vill jag bara dö, jag hatar mig själv för att jag är så inihelvetes svag. Jag vill inte spela något jävla ''The game'' med alla, varför kan inte allt bara bli bra? Varför måste folk vara bättre än ändra? Varför är folk elaka mot varandra?
Jag är trött på att ta ansvaret för andras synder, trött på att själv få ursäkta andras beteende, trött på att slåss för andras ignorans.
Som jag ser det nu finns tre alternativ:
# Fixa allt med tjejen och övervinna ångesten
Mycket svårare än det låter.
# Knarka bort alla känslor.
Tragiskt, men råd har jag.
# Självmord
Det lättaste just nu..
Någon som har något att tillägga, någon som känner igen sig eller vadsomhelst?
Jag ville bara skriva av mig lite.
Cred till den som orkar läsa
Då kör vi.
Ändå sen jag var liten har jag märkt att jag var annorlunda, jag passade inte in någonstans. När de andra barnen spelade fotboll och hade roligt gick jag runt för mig själv och låtsades att jag var som de, att jag också var duktig och bekymmerslös. Redan på den tiden tänkte jag för mycket. Mina föräldrar har även berättat för mig att jag redan då var konstant orolig över saker, (inte som att hålla en föreläsning, det kan jag göra inför hela världen utan att det rör mig i ryggen.) Ändå var jag orolig varje dag i skolan. ''idag kanske någon är elak mot mig''
Under denna tiden hade jag bara ett fåtal kompisar som jag umgicks väldigt ofta med. De tycke dock inte om om fick jag veta senare, inte så konstigt att de inte hörde av sig...
Jag var en extrem översittare och blev rosenrasande om jag inte fick som jag ville när jag umgicks med dessa, till skillnad från i klassrummet där jag var en tyst enstöring, mina åsikter blev alltid pissade på och folk satte sig alltid över mig. Detta ledde ju såklart till ångest, och jag vaknade med en hemsk klump i magen varje dag och har gjort änd sen dess.
Jag ville vara snäll mot alla och ville att alla skulle älska mig, ''gör mot andra så som du själv vill bli behandlad'' så visade sig dock livet inte te alls, inte för mig. Jag jagade uppmärksamhet och gör det fortfarande. Aldrig ringde någon till mig, aldrig frågade någon vad jag tyckte.
Jag hade aldrig någon lång och bra relation med någon, inte ens med mina föräldrar. Alltid när jag kom in i en ny umgängeskrets försökte jag vara så snäll och trevlig jag bara kunde, självklart blev jag snabbt underlägsen där också, fick återigen jaga uppmärksamhet, leva med daglig ångest osv.
Men, senare i livet stadgade jag mig faktiskt riktigt bra, ångest och oroligheten gick aldrig att få bort, men jag fick nya kompisar som jag trivs jättebra med. I somras kom jag även i kontakt med en tjej, en tjej som är precis som mig! Alltid varit för sig själv och faktiskt har ett intresse bortom smink och kuk!
Nu, nu skulle väl det äntligen bli fint tänkte jag.
I helvete heller, det tänkte inte gud låta hända. Vår relation var(och är) till varandra precis som till andra människor; Vi pratar inte mycket, visar inga större känslor etc.
Det tog verkligen kol på mig, jag trodde att det skulle bli bra, jag älskar henne fortfarande och hon älskar mig, det är dock bara helt dött. Och ja, jag har försökt att vara glad för hennes skull, jag skulle helt kunna ändra mig bara hon bad mig. Men inte, även om jag försöker ändras inget, hon ger ingen respons och jag sjunker allt djupare för varje gång jag misslyckas. Det är dock inte bara hennes fel, jag gör samma sak emot henne. Vi har också pratat om det och hatar det lika mycket båda två....
Och att göra slut är inte ett alternativ, jag tänker fixa detta, så jävla mycket som jag har försökt för henne( inte utan resultat, det funkar långsamt), jag dör hellre än att ge upp nu..
Men då kommer vi tillbaka till oroligheten, allt för mycket tänkande och ångest.
Jag tänker för mycket, de som känner med sig vet vad jag pratar om. ''men tänk, tänk om, varför?, om inte? kanske!''
Ur detta kommer såklart oroligheten, och sen, eftersom de flesta tankar är negativa kommer även ångesten fram, och jag kan inte inse att ångesten bara är en abstrakt produkt av för mycket onödiga och paranoida tankar. Men jag kan inte sluta.
Jag vet också att jag kan vara för snäll, när jag blev tillsammans med tjejen blev jag sådär nykär och hon likaså, vi släppte alla våra intressen och ägnade och bara åt varandra. Men när det tillståndet sakta drog sig tillbaka och hon började intressera sig för saker igen blev jag helt knäckt, för jag kunde inte göra samma sak, allting som inte involverade henne blev tråkigt( utom att supa sig redlös). Det har gått ett halvår sen dess och jag ser fortfarande inget ljus.
Jag antar att jag är för snäll ibland, folk tar mig för given. Jag har provat att bli lite mer arrogant och ''dissa'' för att jag vill visa folk att ingen har kontroll över mig. Men folk känner mitt falska självförtroende och snart är jag där igen, jagar uppmärksamhet och kärlek som en hora.
Just nu vill jag bara dö, jag hatar mig själv för att jag är så inihelvetes svag. Jag vill inte spela något jävla ''The game'' med alla, varför kan inte allt bara bli bra? Varför måste folk vara bättre än ändra? Varför är folk elaka mot varandra?
Jag är trött på att ta ansvaret för andras synder, trött på att själv få ursäkta andras beteende, trött på att slåss för andras ignorans.
Som jag ser det nu finns tre alternativ:
# Fixa allt med tjejen och övervinna ångesten
Mycket svårare än det låter.
# Knarka bort alla känslor.
Tragiskt, men råd har jag.
# Självmord
Det lättaste just nu..
Någon som har något att tillägga, någon som känner igen sig eller vadsomhelst?
Jag ville bara skriva av mig lite.
Cred till den som orkar läsa
