En knäckfråga i konflikten är hur Kina ställer sig. Maos gamla uttryck att de är som "tänder och läppar" håller knappast längre. NK har i sin sedvanligt sublima retorik uttryckt skarp kritik mot Kina. Ett tilltag som säkert fick NK analytiker runt om i världen att öppna ögonen. NKs beroende av Kina är så överväldigande att oavsett vad de kan ha tänkt om utvecklingen där har de förpassat den kritiken till de bakre rummen och inte KCNA:s sändningar. Kina har inte inställt sitt veto i säkerhetsrådet om de senaste årens sanktioner, har flyttat en division eller två till gränsområdena och så vitt jag förstår delat med sig av underrättelsetjänstens betraktelser över utvecklingen i Pyongyang. Att den vanlige kinesen är redigt trött på Kim dynastin och de påfrestningar det utsätter Kina för råder det lite tvekan om. De ser säkert ett starkare närmande till Sydkorea som önskvärt även om det sker till priset av försämrade relationer med norra Kim.
Den kinesiska statsledningen däremot har inte förmånen att agera känslomässigt och intuitivt. De måste ta strategiska och globala hänsyn, såväl militära som ekonomiska. Men nog tycks man kunna skönja en förändrad inställning även där? Svensk0kina kan säkerligen ge en både bättre och mer initierad beskrivning av det än jag förmår från min horisont. Tydligt är att de inte längre är beredda att stödja Kim regimen villkorslöst. Innebär det då att Jong-un sitter i en rävsax? Det tycks mig som han har en situation som påminner om Sveriges under kalla kriget då vi utgick från att USA eller Nato skulle komma till vår hjälp även om vi inte ingick i alliansen för att försäkra sig om kontroll över Östersjön ifall den ryska björnen vaknade ur sitt ide på dåligt humör. För vår del behövdes det scenariot tacknämligt nog aldrig testas. Men det är inte utan att det känns som om Kina har ett begränsat intresse att hålla Kim under armarna, men ett stort att försäkra sig om att inga kärnvapen finns stationerade på den koreanska halvön. Således är det inte osannolikt att Kina, vid en eventuellt konflikt, kommer att agera på ett annat sätt än det Pyongyang förväntar sig. Signalen till det torde väl vara att der bilaterala säkerhetsavtal öppet börjar diskuteras i Beijing?
Den kinesiska statsledningen däremot har inte förmånen att agera känslomässigt och intuitivt. De måste ta strategiska och globala hänsyn, såväl militära som ekonomiska. Men nog tycks man kunna skönja en förändrad inställning även där? Svensk0kina kan säkerligen ge en både bättre och mer initierad beskrivning av det än jag förmår från min horisont. Tydligt är att de inte längre är beredda att stödja Kim regimen villkorslöst. Innebär det då att Jong-un sitter i en rävsax? Det tycks mig som han har en situation som påminner om Sveriges under kalla kriget då vi utgick från att USA eller Nato skulle komma till vår hjälp även om vi inte ingick i alliansen för att försäkra sig om kontroll över Östersjön ifall den ryska björnen vaknade ur sitt ide på dåligt humör. För vår del behövdes det scenariot tacknämligt nog aldrig testas. Men det är inte utan att det känns som om Kina har ett begränsat intresse att hålla Kim under armarna, men ett stort att försäkra sig om att inga kärnvapen finns stationerade på den koreanska halvön. Således är det inte osannolikt att Kina, vid en eventuellt konflikt, kommer att agera på ett annat sätt än det Pyongyang förväntar sig. Signalen till det torde väl vara att der bilaterala säkerhetsavtal öppet börjar diskuteras i Beijing?
__________________
Senast redigerad av Kumabjorn 2018-01-29 kl. 03:13.
Senast redigerad av Kumabjorn 2018-01-29 kl. 03:13.
