2-års trots!

alla som har barn som kommit in i 2-års trots, ni vet då ungen slänger sig på marken och bara skriker, vägrar att ställa sig upp

får en massa utbrott kastar saker runt sig, slår en på käften mm

hur hanterar ni det? finns det någon bra metod?

fan dom kan ju knäcka en hel elefant!

Oh, jag har förträngt två-årstrotsen och tre-års trotsen.
Men vad jag minns så läste jag mycket om det där. Jag blev förbannad och vi bråkade väldigt mycket. Jag sa bara "Nu ställer du dig upp och så pratar vi!" med en väldigt arg ton. Vissa dagar känner man för att ge bort de små till en släkting så att man kan hälsa på dem när de är snälla. Men så fungerar det ju inte och givetvis är det inga seriösa tankar.
Jag läste att man inte ska lämna dem och gå där ifrån. Det var för att man inte skulle lära dem att gå ifrån problem och för att man inte skulle visa dem att "om du gör på ett visst sätt så struntar jag i dig"
Jag bar upp barnet, pratade och försökte förklara. Om det inte fungerade sa vi "Nu går du in på ditt rum om du ska skrika så kan du komma ut när du vill prata." Det var riktigt jobbigt, men jag tror att det lönade sig.
När det är som värst kan man bytas av, ibland får mamman ta situationen och ibland får pappan ta den.
Men jag tror vi har en ganska snäll unge, det har nog alltid fungerat med diskussioner. Ingen långsinthet eller så. Det är nog svårare om man har ett barn som inte lyssnar när man försöker förklara.

Som alltid, det kommer gå över. Det gäller att stå ut. Finn orken bara!

Det som funkar är en mycket bestämd, konsekvent och lyhörd förälder, som inte ger efter när det lilla monstret ska styra hela världen (eller iallafall sin omgivning) med sitt humör.

Jag tror att det är viktigt att inte tala om hur dumt barnet är utan att istället säga nåt i stil med att "jag ser att du är arg, men man får inte ligga och skrika på det här viset ändå". Visa att du finns kvar och är stabil och att det är okej att visa känslor, men inte bli hysterisk. Jag vet inte men barnet kan behöva hjälp med att sätta ord på sina känslor.

I sådana här fall ska barnet aldrig få "vinna" och därmed styra och att föräldern ger efter så att barnet FÅR godis på affären, FÅR pannkaka till middag igen, eller INTE behöver ha mössa när det är minusgrader, eller vad det nu må vara när det får sina utbrott.

Det kan vara riktigt tufft med alla dessa trotsåldrar (det kommer flera.... )
men här måste man vara beredd på kamp.

Jag har lärt mig att det är för att ungar tror att jorden kretsar kring dom. Sen upptäcker de att det inte stämmer. Då kommer de in i trotsåldern. Vet inte om det är sant men men...

Jag brukade, när jag insåg att utbrottet var av det slaget att ungen var helt okommunicerbar, sätta mig ner brevid och vänta. Höll mig lugn och satt så nära som möjligt. När utbrottet började mojna tog jag tag i barnet och sa flera gånger typ "du måste berätta varför du är arg/ledsen, så vi kan göra nånting åt det". Det funkade varje gång, och nu har den killen blivit en extremt verbal liten man. Jag tror på att sätta ord på saker, ungar som inte kan kommunicera slåss och jävlas mer än andra.

Om detta idiotutbrottet sker i en butik så får du ett tips..

Ta upp ungfan och bär ut den till bilen så andra shoppare blir skonade mot gallskrik som får öronen att tjuta i timmar..

Såna föräldrar uppskattas!

Det är precis så jag hanterar hanuman juniors utbrott. Visst händer det att jag misslyckas och försöker ignorera utbrottet, men det är bara dumt. Medkänsla och lugn är det jag gillar bäst... och att aldrig ge efter i det läget.

Tack för era svar!

men en sak....oftast då jag ska trösta min son, så får jag inte det haha

det är ju då jag kan åka på en dask, och ibland blir det ju bara ännu värre om jag ska trösta honom...

men han e ju givetsiv go med

min son är 1 år och 7 månader,men har nu nått 2-års trotset, dom säger det på dagis med...

grejjen är att han inte kan prata så mycket än heller, så det blir svårt med att fråga honom vad problemet är

Nej vid den åldern är det inte lätt att diskutera. Tacka vet jag när man kan föra ett samtal!
Även om man inte ska lämna dem, låt honom sitta och vara arg men sätt dig en bit ifrån honom. Vänta ut raseriet. Kommer han mot dig igen kanske du kan krama honom så att du håller hans nävar borta från dig. Biter han dig eller så flyttar du på dig osv. Det är viktigt att du poängterar att det är fel att slåss och bitas dock. Men jag antar att du redan gör det!

På tal om raseri i affären så var vi och handlade en dag när barnet var runt två år. Ingenting jag sa hördes och tillslut låg bråkstaken på golvet och skrek. Jag blev helt vansinnig men behöll lugnet, förklarade lugnt men med en hård ton att "om du inte lyssnar på mig, lägger dig på golvet och skriker så får du inte följa med och handla. Bråkstaken slutade naturligtvis inte och jag sa "Nu får du åka hem."

Jag lyfte upp barnet på axeln, ställde ner korgen och gick utåt. Bråkstaken skrek som en galning och vädjade att bråkstaken skulle sluta bråka bara vi stannade kvar i affären. Men jag fortsatte gå utåt med små nävar bankandes på min rygg. En farbror tittade på mig, såg sur ut och skakade på huvudet. Det gjorde mig bara ännu mer förbannad. Det värkte i axeln och mitt huvud dunkade. Bråkstaken grät hela vägen hem men jag sa bara att det är bäst att lyssna, annars blir det såhär. Jag tolererar inte att barn ligger på golvet och skriker.

Tillslut kom vi hem, jag förklarade för den andre föräldern vad som hade hänt och åkte sedan ner till affären igen för att handla färdigt.
När jag kom hem pratade vi igenom allt tillsammans allihopa och jag kan lova att jag aldrig mer har haft med mig en sådan bråkstake på affären! Bara en snäll och hjälpsam sötnos, som ibland testar mina gränser men stannar långt innan något liknande händer igen!

Jag var själv trotsig när jag var yngre och fick härja ganska fritt. Jag personligen skulle vara jävligt hård mot de småglin jag kommer avla i framtiden. Det gäller att visa vem som håller i bollen helt enkelt, ungefär som att fostra en hund.

Jag håller helt med. Läs och lär

Jag tror inte du ska trösta. När du tröstar visar du honom att det inte är okej att vara arg. Du låter honom tro att du tror att han bara är ledsen. Vilket han ju inte är.

Fortsätt prata med honom. Han förstår även om han inte kan prata så mycket själv. Det finns andra sätt att visa varför man är arg.

Att slåss är aldrig tillåtet oavsett vad det gäller (diskussioner om "en zigenarunge slår ditt barn får han slå tillbaka då?" kan ju vi ta i en annan Fbtråd).

Klokt!