Emotivism....

Hej

Håller på med en hemtena i etik, kan någon vänlig själ hjälpa mig med att reda ut emotivismens syn på det moraliska språket??

Tacksam för hjälp!!

Moraliska satser är uttryck för smak i stil med "usch för liberalismen" och "hurra för socialismen".

Emotivismen ska skiljas från antirealismen, som är en metafysisk teori som säger att det inte finns några objektiva moraliska värden.

Personligen tror jag att det inte finns några objektiva moraliska värden, men tycker att emotivismen är en dålig teori om hur moraliska satser fungerar. Helt klart har det moraliska språket en annorlunda och mycket mer avancerad struktur än emotivismen säger.

Intressant
Kan du ge några exempel på avancerad struktur hos det moraliska språket?

(Förresten, det här handlar väl mer om politiska diskurser, policy praxis, än vad det handlar om etik?)

Vanligen brukar man mena att politisk filosofi är en del av moralfilosofi, att det politiska språket är en del av det moraliska språket, etc. Så gjorde också emotivisterna.

Är det inte ganska uppenbart att moraliska och politiska utsagor är nåt mer avancerat än "usch för dödsstraff" eller "hurra för liberalismen"? Vad är det man säger när man säger att avancerade politiska utsagor har samma mening som enkla smakuttryck eller t o m interjektioner? Vad är det för begrepp om mening man då har? Vanligen brukar man hävda att satser som "Pelle är en ungkarl" och "Pelle är en ogift man" har samma mening. Det är rätt intuitivt. Men det finns ingen motsvarande grad av intuitivitet här.

Dessutom rimmar det illa med teorier om hur språket fungerar. Det är ju uppenbart så att vi använder moraliska och politiska satser på ett radikalt annorlunda sätt än "usch för dödsstraff". Emotivisterna använde sig av ett annat slags meningsbegrepp som är väldigt daterat idag.

Ja, jag håller med. Mening är mycket mer komplext än så. Men vad är poängen med emotivismen gällande moralism; att se ner på moralistiska utsagor eller att hylla dom? Det känns som att det är ett ganska negativt synsätt, att reducera det till "bra" och "dåligt". Men det tycker jag är positivt, att se på moralism på det sättet. För, det är inte speciellt produktivt att argumentera med känslor. Det brukar oftast sluta med att folk skriker och låser sig i negativa tankekedjor, som barn. På det sättet kan moralism skapa en miljö som förstör villkoren för en dialog, brist på kommunikation, vilket i sin tur skapar missförstånd.

Alltså, nu pratar jag om den typen av emotivism som mellankrigstidens positivister som Wienkretsen och Ayer stod för. Detta för att jag antog att det var det TS frågade efter. Det finns säkert mer sofistikerade teorier idag; jag är inte inläst på det.

Hursomhelst: dessa filosofer ville göra rent hus med den gamla uppfattningen om filosofi. Filosofi skulle bli vetenskapsteori och logik, och inget mer. Den skulle vara en undersökning om vetenskapens metoder. Metafysik, frågor om livets mening, etik, etc var inte vetenskapliga frågor och hade därför inte plats på universiteten, och eftersom filosofi är ett akademiskt ämne hade det ingen plats där. Metafysik, moral, existentialism var ämnen som med varm hand överlämnades åt konsten. Definitionen av "mening" anpassades för att passa dessa syften. Man var inte egentligen så intresserad av att skapa en realistisk bild av hur språket används (något den senare Wittgenstein kritiserade) utan använde meningsteorin mer för att skilja föregivet god filosofi från dålig. Ironiskt nog kan man nog karaktärisera deras sätt att säga att moraliska satser saknar kognitiv mening som inte mycket mer än att säga "usch för moralen"...