svårt att ta sig vidare

Hej!

Jag upplever att jag har problem med att ta mig vidare här i livet. för c.a 7år sedan så träffade jag min första stora kärlek. c.a 6 månader efter så tog min tvillingbror livet av sig och i samma veva var kärleken till mig otrogen.

Efter detta så har inte livet varit sig likt. Även om jag har lyckats ta mig vidare
på olika sätt, har bytt inrikning inom yrkesvalet och har blivit ganska "framgångsrik" i det jag nu sysslar med.

Men ändå så känns det som om jag faller in i ett destruktivt beetende, jag helt enkelt inte bryr mig vad som händer....Eller att jag faller tillbaka på noll igen...

Skulle vara intressant å vad fb ger för råd samt så skulle jag uppskatta råd från någon som förlorat sin tvilling.

Hur gammal är du?
Har du träffat någon ny kärlek efter den första?
Har du en meningsfull sysselsättning att fylla vardagen med (såsom arbete/studier)?

30
nej ingen ny kärlek, antar att jag är lite rädd att komma folk nära, eller framförallt att förlora dom. Jag uplever själv att jag "sabbar" chanser till relationer
Sysselsättningen känns bra, även om jag behöver kanske vänta ett halvår innan den kommer bära frukt, även om detta kan ibland kännas meninglöst...

Hur hanterade du din tvillingbrors död? Fick du hjälp att bearbeta det?

hmm tja först fick jag träffa nån som inte gav så mkt. men jag var rätt sen med min sorgereaktion typ 1,5 år efter panikångest på Rhodos efter det fick ja träffa en bra skrynklare. och efter det så funkade livet rätt ok tills i början på detta år, nytt samanbrott en massa piller å ny skrynklare (kbt) funkade väl rätt bra, mådde rätt ok under sommaren, men nu igen så känns det som om man är nere i skiten igen så att säga.

sitter i en ganska liknande sits som du gör.
och jag kan bara svara för mig själv och det är att allt känns "likgiltigt" det finns liksom inget att leva för, rädd för ALLA som kommer för nära och måste genast göra mig av med dessa människor för annars kan jag skadas.

Jag har till och med brutit med min familj då jag inte orkar med dom nära inpå mitt liv.

orkar inte skriva mer just nu, men kommer kolla tråden framöver...:-)

Take Care...

Lägg märke till att du skriver att livet fungerat ganska bra under flera år. När man är deppig är det lätt att fokusera på det som är dåligt och inte se det positiva. Typ "jag mår alltid dåligt" fast man inte gör det alltid.
Livet går ju upp och ned och självmord inom familjen (tvillingbror dessutom) är en ganska tung börda när livet känns mindre inspirerande.
Sök stöd igen då? Det är inget konstigt i det, saker försvinner inte bara för att tiden går.
Har du vänner? Hur är relationen till din övriga familj?
Tror du livet kommer kännas mindre meningslöst när du får ruljans på sysslesättningen?

Nej det har du helt rätt i. bara för att livet känns skit så betyder inte att det ÄR så.

Realtionen till övriga familjen känns väl sådär, jag känner mig lite utanför eller att jag inte riktigt hör hemma i den miljön.

Jo jag har vänner men jag kan ändå känna mig isolerad i mina egna tankar å sorg alla andra har gått vidare känns det som, å jag sitter här ensam med mina skuldkänslor (jag säger inte att är så, utan mera känns så.)

Skriv gärna ett pm om du orkar.

Det vore bra om du kunde komma ur känslan av isolering på något vis. Jag tror att det finns folk som skulle förstå dig och vara ett bra stöd för dig om de visste hur du kände. Om man har en någorlunda fungerande familj kan den vara bra att börja med. Kärleken som finns inom - hyfsat fungerande - familjer är ofta sjukt stark, även om det inte alltid märks, och det kan kännas lite mindre utlämnande att erkänna för sin familj att man behöver hjälp än att säga det till sina kompisar.
Vad tror du? Finns det några relationer i din närhet du kan använda för att dra dig ut ur isoleringen?

Och det är klart att det är jobbigt nog om livet KÄNNS hopplöst, även om det inte ÄR det. Jag bara påpekar det för att jag själv funnit tröst i tanken när livet varit jobbigt.

familjen för min del känns inte aktuell...för att bryta min egen isolering så ska jag ut å resa om c.a en månad. Det känns bra.

hm men det nog nån slags känsla man bär med sig antar jag...av sorg/skuldkänslor även om det är det är lätt foör omgivningen att säga att man inte ska ha det...

Det har också att göra med att folk ofta talar om fel saker när de snackar om skuldkänslor. De förenklar och glömmer hur invecklade skuldkänslor verkligen är. Det är klart det inte är ditt fel, och det förstår du med. Det är inte det det handlar om, visst?

Det tog lång tid, många år, för mig att inse att jag hade skuldkänslor efter en våldtäkt jag blev utsatt för som tonåring. Först när jag hade insett det, och vågat konfrontera mitt agerande och mina minnen och känslor av och efter händelsen började det kännas bättre.

Låter bra med resa. Hur länge ska du vara borta och vad är det för typ av resa?