även jag har ångest för att bli pedofil

Skulle vilja veta vad folk har att säga om min situation, och vad jag bör ta mig till:
Mina tankar kring detta började när jag hade en tillskruvad fantasi om att jag hade sex med en tjej som jag var kär i som åttaåring och som då var ett par år äldre än jag. Ångest och rädsla för mig själv som pedofil dök upp på grund av det. Jag var oerhört orolig för att jag egentligen ville fantisera om barn och kanske även komma att vilja förverkliga sådana fantasier. Jag har hela tiden vetat att jag inte vill ha sex med barn, inte ens med några uppblåsbara dockor som liknar barn, nej nej nej och åter supernej. Men när jag onanerade och tänkte på annat dök tankarna tvångsmässigt upp i huvudet, vilket fick mig att känna jag att jag borde bli äcklad så äcklad att jag inte kände upphetsning, vilket jag i min oro och ångest nog ändå gjorde. Jag har kämpat med självmordstankar till följd av att jag börjat se på mig själv som psykiskt sjuk och onormal, och måste hela tiden testa alla sjuka idéer som tvångsmässigt dyker upp och försöka motbevisa dessa. Jag skulle nog aldrig kunna få en tjej att klä av sig i en webcam, men jag har däremot oroskänslor om att jag skulle kunna onanera och tänka på barn och sedan hamna i en fixering kring detta. Alltså på ett sätt VET jag att jag inte vill åt barn och egentligen inte är pedofil, men när jag börjar tänka överdrivet mycket på det och oroar mig så får jag ångestattacker och tror att jag är det. Jag tror att jag i mitt huvud har en möjlighet att skruva till verkligheten där vissa av mina tvångstankar på en gång känns ångestladdade och upphetsande. Jag vet att detta har börjat i, och drivits av en oro, varför mina tankar och känslor kanske inte motsvarar "mig", men det är svårt att förklara allting enbart på det sättet. Ibland har jag ljusa ögonblick när allt förefaller som en chimär och alla känslor och tankar kring barn faller sig på ett naturligt sätt, och jag för mig själv kan förklara att min uppfattning av barn inte sammanfaller med, eller kan komma att likna, en pedofils. Men så kommer de mörka faserna av oro och osäkerhet över mig igen och jag tvivlar på min egen psykiska hälsa och mitt omdöme kring sjuka sexuella lustar.
Jag kom i mitt sökande efter information om detta att läsa ett foruminlägg här på fb, ur vilket meningsdelen: ...den spontana avsky varje normal människa känner inför tanken på sex med ett pre-pubertalt barn... har etsat sig fast i mitt minne. Jag har fått för mig att jag saknar denna naturliga reaktion inför sådana tankar, och försöker hela tiden i min ångest bevisa för mig själv att den visst finns där.
Allt var så mycket skönare för tre månader sedan, då hade jag bara tvångstankar som jag var säker på "inte var jag" och lite tics till följd av dessa. Allt blir så jävla mycket mer komplicerat, när man vet att man i ett visst typ av sätt att fantisera, i ett visst läge där man bortser från en massa av verklighetens betingelser, kan känna sig upphetsad av det man har tvångstankar om. När man känner sig normal så har man inte förståelse för vad det var i dessa tankar som kunde tända en, och kan känna att man vet att men inte är sexuellt intresserad av barn. Detta kan få mig att tvinga mig själv att i "normala tillstånd" försöka återuppleva det upphetsande i de sjuka tankarna och fantasierna för att kunna konstatera att det har försvunnit, vilket oftast leder till förvirring och ångest istället, och så börjar det hela om.

tl;dr styckeindelning.

Det Du har är tvångssyndrom. Allt Du gör för att lugna dig är tvångshandlingar. Stor chans att det går över av sig självt. Du kan definitivt få hjälp och bli helt återställd med hjälp av psykoterapi, i första hand KBT.

Tankar om pedofili är ett vanligt tema för tvångstankar, i synnerhet bland män och har ingen koppling till pedofil böjelse, snarare tvärtom.

Vanliga tvångsbeteenden är dels tankemässiga övningar för att distrahera/stoppa tankarna, dels beteenden som att undvika gå förbi dagis osv. Altt sådant gör att det blir värre. Knepet är förstås att inse att tankar bara är tankar, inte fakta och stå ut med dem vilket leder till att de avtar.

Tack så väldigt mycket för ditt svar, det känns lugnande. Jag tror att det finns goda möjligheter för att detta ska upphöra av sig själv, men om det inte gör det så uppsöker jag nog en KBT-terapeut.

Varsågod. Se nu till att inte fortsätta fråga för att få lugnande svar, det blir också ett säkerhetsbeteende ;-)