Hyperkorrektioner i den moderna svenskan

Det finns mängder av trådar där folk irriterar sig på (förmenta) språkliga misstag, men vad jag vet finns det ingen tråd om hyperkorrektion, alltså det fenomen att man tror sig korrigera en felaktig form till en riktig, men i själva verket gör det motsatta. Jag tänkte att vi här kunde ta upp hyperkorrektioner som vi har noterat, gärna utan överdriven irritation mot den eller dem som står för missupfattningen.

För vi kan väl slå fast att vi just här faktiskt har att göra med ett språkligt misstag? Ingen väljer väl att vara hyperkorrekt på det sätt som man kan välja att vara t.ex. dialektal trots att aldrig så många felfinnare hävdar att man säger eller skriver fel? (Självklart finns det historiskt sett hyperkorrektioner som har slagit igenom på bred front så att de slagit ut den "egentligen korrekta" formen och accepterats av alla, men jag tänker på perioden innan detta stadium har uppnåtts.)

Jag har själv bara ett par hyperkorrektioner att bidra med. De är båda av typen förment finare form. Det rör sig alltså om fall där den som använder den hyperkorrekta formen säkerligen vet att även den normala formen är riktig och med största sannolikhet också använder den i sitt talspråk men anser sig ha hittat en finare ålderdomlig form att använda i skriftspråk (Flashback är förstås min huvudkälla).

Det första exemplet är emedan. Detta ord är enligt ordböckerna kausalt, alltså synonymt med t.ex. "därför att", men jag ser det allt oftare använt som synonym till medan ("under tiden"). Det andra, som jag inte sett lika ofta, är huruvida (som betyder "om") i betydelsen hur. Två påhittade exempel (jag kommer inte ihåg några autentiska):

Emedan skottlossningen pågick stod han oskyddad mitt i eldriktningen.

Han frågade huruvida det hade gått till.

(Ja, Egon, jag vet att båda exemplen kan tolkas med konjunktionerna i sina vanliga betydelser , men håll med om att betydelserna blir osannolika.)

Den nitiske amatörpedagogen väljer att ge mera typiska exempel med de
båda konjunktionerna. När en mening börjar med konjunktion vill jag gärna
indikera dess räckvidd med komma:

Emedan skottlossningen pågick oavbrutet, valde han att sätta sig i säkerhet.

Han frågade huruvida det hade gått lagenligt till.
Huruvida det hade gått lagenligt till, visste han inte.

Lagom korrektion skall det vara, varken hypo- eller hyperkorrektion.

Ordet hyperkorrektion ger 30+ träffar här på Språkforum. Bland annat har
det gällt felaktig hopskrivning:

Hyperkorrektion kallar språkvetarna sådana saker som gullök för gul lök. Man vet att det är något lurt och så "korrigerar" man det korrekta. Man skall väl inte klandra den ovane språkanvändaren: rödlök – vitlök – gul lök, det är förvirrande.

Även schalottenlöken brukar misshandlas på skyltarna i snabbköpet, men då brukar det vara ett r för mycket, inte en fråga om sam- & särskrivning.

www.flashback.org/showthread.php?t=334581

Kanske kan man kalla en okunnig överlastning av språket för hyperbarockism.

Ett ord som jag allt oftare tycker mig se och höra är: "återupprepa" (37000 google-träffar).

Rent tekniskt är det väl snarare en kontamination ("upprepa" + "återskapa"), men jag har alltid känslan att folk som säger "återupprepa" verkligen tror att de använder den längre/korrektare/finare formen av "upprepa".

Ordet »återskapa« är såpass sällan använt att risken är måttlig för kontamination.
Troligen handlar det snarare om en pleonasm för att förstärka innebörden av
malande respektive (o)vanor. När man säger något för tredje och fjärde gången
återupprepar man. Redan vid andra tillfället har man upprepat. Upprepat
rattfylleri är mer än en gång, medan återupprepat är minst tre gånger.

Nåja, det är säkert många av träffarna som gäller första upprepningen.
Det går lätt inflation i förstärkningar och pleonasmer.

En av de vanligaste formerna av hyperkorrektion torde (?) vara av typen: blåda istället för blåa, i strävan att följa mönstret: röd -> röda. Röd uttalas ju påfallande ofta rö.

I skrivande stund kommer jag inte på några fler exempel (kanske därför jag antar att ovanstående är vanligast ... ) men jag stöter på dem ibland och kan säkert fylla på med exempel framgent.

Gränserna mot (andra former av) analogi, folketymologi och rena missupfattningar är inte alltid självklara och jag är inte helt övertygad om att emedan ’medan’ och huruvida ’hur’ verkligen är hyperkorrektioner snarare än missuppfattningar. Det övergripande syftet är förstås detsamma – att uttrycka sig lite finare – men jag är som sagt skeptisk till att medan skulle ses som en mindre korrekt/slarvig form av emedan, och samma sak med hur/huruvida. Jag skulle nog hellre överväga att föra ihop dem med sådana vändningar som saken i anspråk (= saken i fråga) och ämnar blottgöra (= ämnar blottlägga/klargöra), för att plocka två exempel ur en studentuppgift jag råkar ha till hands. Men jag vet inte.

Två exempel jag noterat tillräckligt ofta för att komma ihåg nu är antod och användna.

Ja! Det är precis den typen av språkbruk jag vill hänvisa till hyperkorrektioner; jag har dock inte stött på dem själv - vad jag vet ...

Ordet »andvända« ger 67 khit på nätet. Spökande d:n står för ett flertal
hyperkorrektioner tycks det. En del av skulden får tillskrivas de språkfäder
som fick för sig att stryka d i ord som »användt« (gammalstavning som
dock ger 47 khit på nätet – de flesta nya).

Detta extra-[d] har sannolikt rent fonetiskt ursprung. Jämför liknande sekundära övergångsljud som i andra.

Jag vet inte om det räknas som hyperkorrektion, men det är inte ovanligt att -e-ändelser används i adjektiv som beskriver kvinnor. I en trådstart idag kunde man till exempel läsa om "den inkompetente Mona Sahlin".

Det är väl en hypokorrektion att benämna en kvinnlig partiledare som om denna
hade både X- och Y-kromosomer.

Hyperkorrektion på PK-grunder är »förra partiledaren Göran P«.

SvD som borde veta bättre:

... som tillrättavisades av förra partiledaren Alf Svensson. ...

Trams!

Jo, gränserna är förstås svåra att dra, och jag tvekade lite om vad jag skulle kalla tråden och hur jag skulle lägga upp det hela men tyckte ändå att hyperkorrektion kunde vara en lämplig samlingsbenämning. Vad jag är ute efter är exempel där man åtminstone kan misstänka att folk har "tänkt ett steg för mycket", sedan kan man alltid diskutera om det faktist är det som ligger bakom eller t.ex. en sammanblandning utan högre ambitioner.

Men är inte en hyperkorrektion per definition en missuppfattning? Jag håller med dig om att de som använder emedan för medan och huruvida för hur förmodligen inte ser normalformerna som fel eller "dåliga" (som jag skrev ovan skulle jag tippa att de använder dem i talspråk) - de vill bara snofsa till det lite extra med vad de tror är en äldre synonym. Detta skulle jag beteckna som hyperkorrektion, men ska man använda termen helt strikt kanske hyperkorrektion endast är att ändra något man tror är direkt fel till något man tror är rätt, inte att, som här, ändra en acceptabel form till en ännu "finare". Jag är osäker på det, måste jag erkänna.

Jag skulle tro att det här är ungefär samma sak som mina exempel: Man vet att det går att säga "den inkompetenta Mona Sahlin" men har för sig att "det blir ännu finare med en e-form". Jag hörde förresten för ett par timmar sedan programledaren för SVT:s "Vem vet mest" kalla den kvinnliga segraren för "den omutlige vinnaren" (inte riktigt säker på att det var det adjektivet, men maskulinform var det).


En annan sak jag har noterat på sistone är att allt fler säger och skriver "det vill säga" även där det traditionellt hetat "vill säga": "Vi behöver ett fordon, en bil det vill säga". (Jag skulle skriva antingen "en bil vill säga" eller "det vill säga en bil".) Detta kan väl beskrivas som att "det vill säga" blivit ett fast adverb och upphört att vara en sats. Men kanske kan anledningen vara hyperkorrektion, att man tycker att det fattas något och därför konsekvent skjuter till ett det, även där ordföljden blir fel? Osäkert, men värt att påpekas.