Förvisso mer av en olyckshändelse, men ändå:
Bakgrundsinformation:
När vi just hade börjat i åttan så fick vi en ny lärarinna. Först verkade det lovande - blond, snygg och enorma bröst. Allt var således lugna fisken. Tills hon öppnade käften, vill säga. Denna människa gjorde omedelbart klart för oss att hon inte tänkte tolerera något som helst prat under lektionerna, inga tuggummin, inget snus - ingenting. "Jaha, pinglan visar sig vara Stalin", var troligtvis min första tanke. Under den första lektionen, som var engelska, ställde jag någon fråga till henne, minns inte exakt, men det rörde i alla fall grammatik. Hon fick då ett fullständigt CP-ryck och började gapa om det ena och det andra. Hon började med att förkunna att jag hade "dålig attityd", och sedan improviserade hon lite. "Vad i helvete?", var min exakta tanke. Jag blev förstås förolämpad av detta, för min tanke var aldrig att provocera - bara att lära mig. Jag upplyste häxjäveln om att det var hon som hade en dålig attityd och blev sedan mer eller mindre utsläpad av psykopaten. Efter detta så hittade vi aldrig tillbaka till någon fungerande relation.
Misstaget:
Jag satt tillsammans med tre av mina vänner ute på en rast, där vi njöt av vädret och våra nyligen inköpta glassar(jag åt Piggelin, minns jag). Vi satt på rad, på en bänk, och vi hade våra ryggar mot en fotbollsplan där någon klass hade lektion/fotbollsmatch.
Jag tog ut min (lös-)snus och skickade iväg den bakåt. Det skulle jag inte ha gjort. Jag hör ett fruktansvärt avgrundsvrål bakom mig. Mina vänner och jag vänder oss om, och där står hon. Jag hade lyckats med konststycket att dra min snus
klockrent mellan ögonen på Stalin, som tydligen också var lärarinna, eller kanske vikarie, i idrott. Snusen satt alltså perfekt mellan ögonen på fanskapet, men tog hon bort den? Nej, idioten låter den sitta kvar medan hon går fullständig bärsärkagång. Hon viftar med nävarna, skriker saker som lärare absolut inte bör skrika - och så vidare. Hon blev alltså totalt skogstokig. Jag har aldrig, varken förr eller senare, fått en sådan utskällning. Till saken hör att hon ansåg att även mina vänner var skyldiga och skrek precis lika mycket på dessa. Vår kollektiva tanke var: "Vad i helvete?!"
När vi insåg lustigheten i det hela, var det förstås omöjligt för oss att hålla oss för skratt. Detta gjorde psykhäxan ännu argare, och hon hade till slut tårar i ögonen av rent jävla vansinne. Dumskallen pillade bort precisionssnusen och försvann i ett moln av svordomar och galenskap.
Efterspel:
Vi blev förstås inkallade till rektorn strax efter händelsen. Vi förklarade situationen, vilket ledde till att rektorn vred sig av skratt och ställde sig på vår sida. Efter detta så vägrade idioten till lärare att ens titta på någon av oss. Det var skönt att slippa hennes dårhusblickar, men ibland kunde man känna hur hon stirrade med sina CP-ögon långt efter en när man gick runt på skolan.
Kanske inte så kul för er, men ett desto roligare minne för mig.