2008-09-30, 07:42
#1
Jo,
jag har tänkt skriva ett tag här på FB, men det har inte riktigt blivit av. Förlåt för lång läsning, tack till alla som läser ändå.
Problemen började för mig när jag var 12-13 (sexan/sjuan). Jag är nu åtta år äldre (21). Fr.o.m. 13 gjorde jag upprepade självmordsförsök då jag inte förstod vad det var som gjorde så ont i mig. Jag fick då utskrivet Zoloft som jag tog. Efter det, när jag var 14-15 var saker ganska okej, förutom att jag ofta "svängde", dvs. att jag kunde vara hur glad som helst en dag för att nästa gråta hysteriskt och inte klara av att gå till skolan.
När jag började gymnasiet hade jag tre olika kontakter och gick på Zoloft, testade sedan i samråd med läkare Cipramil och Remeron, vilket inte hjälpte. Under hela gymnasiet sov jag bort varenda helg och klarade inte av att upprätthålla sociala kontakter samt hade stark ångest. Vissa dagar kunde jag bli helt (vad jag då kallade det) "spattig", dvs. att jag sprang omkring och pratade med alla och ville skämta och skoja och pratade i mun på alla och vissa dagar kunde jag inte ta mig ur sängen. Alla helger gick jag och lade mig när jag kom hem på fredagen och gick sedan upp på söndagseftermiddag (med pauser för att äta och liknande såklart).
Några månader innan jag slutade gymnasiet gick min pappa bort, vilket ledde till än mer svängningar och total ångest. Jag flyttade hemifrån så fort jag kunde (direkt efter studenten) eftersom jag inte klarade av att ta hand om min mamma som var så ledsen och hon drog ner mig så mycket och jag ville så gärna klara av att ta hand om henne. Jag kunde inte sova, utan fick därfär Zopiklon utskrivet, vilket ledde till att jag sov runt 2-3 timmar varje natt. Jag var vid den här tiden tillsammans med en flicka, men det kändes som att jag gick på autopilot, samt att jag fick för mig mycket konstiga saker, som att lägga mig i ett badkar med iskallt vatten eller sova på golvet då jag inte tyckte att jag förtjänade sängen. Det tog slut med henne och jag valde att fly utomlands i tre månader där jag tog diverse droger och gjorde andra mycket självdestruktiva saker.
När jag kom hem orkade jag inte plugga utan började på ett lagerarbete, ett arbete som jag inte alls passade in på. Varje dag gjorde mig mer och mer sorgsen, jag fick ofta tankar om att min pappa bad mig att hålla igång eftersom han inte var stolt över mig. Även under denna period var det mycket självmordsförsök. Efter ett sådant blev jag inlagd för att sedan fortsätta jobba. Varje dag blev svartare och svartare. Så träffade jag en annan flicka, som jag verkligen tyckte om och vi blev tillsammans. (Vi är nu framme vid när jag är 20). Under våren blev det för mycket på jobbet och min läkare sjukskrev mig för blandad ångest och manodepression.
Mitt självförtroende är och har alltid varit på botten och jag kan inte se någonting bra med mig. Jag är övertygad om att mina vänner hade haft det bättre om de bara inte hade träffat mig och måste ofta slå bort en paralyserande ångest när jag inser att min flickvän hade haft det mycket bättre om det bara inte hade varit mig hon hade träffat. När jag läser om saker i tidningen kan jag nästan börja gråta bara för att någonting dåligt har inträffat (ex. mord/våldtäkt/krig/konflikter). Jag förstår inte hur människor kan vara så elaka mot varandra. Jag önskar bara att jag kunde få ta alla mina vänners sorg och få vara ett varmt ljus i deras tillvaro, så jag försöker att inte visa att jag mår dåligt på det sättet. Jag ber om ursäkt hela tiden för att jag finns (i princip) och kan inte ta några komplimanger eftersom jag anser mig vara så ful och odräglig att jag knappt står ut med mig själv. Tycker också att jag själv är tjock och väger numera 69 kg och är 1.96, men känner mig fortfarande tjock och äcklig.
På senare tid har jag diagnostiserats med manodepression med schizoida drag och behandlats med Lamotrigin samt Zoloft. Detta var för ungefär fyra månader sedan. Behandlingen gick bra och jag kände mig gladare på morgnarna för att sedan krascha igen vid två-tre på dagen. Jag började få planer på att utbilda mig och kanske resa, små planer men ändå stora för mig.
Så, efter att ha diskuterat min bakgrund med min flickvän, där jag berättade att jag sov bort i princip hela min tonårstid så har hon berättat att hon mellan 16-18 var ute väldigt mycket, satt och drack med sina kompisar och var på festivaler, något som jag inte kände någon gemenskap med under min sena tonårstid.
MEN så för ungefär tre veckor sedan kände jag mig väldigt orolig och nervös när jag skulle sova, vilket gjorde att jag tog en Zopiklon för att kunna somna. Tre timmar senare vaknade jag av att jag hade mycket svårt att andas, ett tryck över bröstet och en ångest som jag inte har känt på mycket, mycket länge. Sedan dess har dessa känslor av ångest och de fysiska symtomen återkommit med relativt jämna mellanrum (ungefär var tredje dag). De enda tankar som cirkulerar är varför inte jag hade en tonårstid, varför inte jag var ute och festade och hade roligt utan låg hemma jämt. Det känns som att jag har slösat bort alla mina år på att må dåligt istället för att jag vet inte, supa bort problemen någorlunda. Jag hatar att jag bara låg och sov istället för att fylla runt men förstår inte varför jag gör det. Jag kan inte stoppa ångesten, trots att min flickvän försäkrar mig om att hon inte mådde bra under den perioden och att jag inte har missat någonting. Alla mina vänner har haft i princip samma upplevelse, åka på festivaler, dricka billigt vin, bli fulla och kräkas etc. etc.
Jag vet att det kanske inte låter så lockande, men för mig så handlar det om att jag aldrig har känt den gemenskapen med folk, aldrig någonsin. Jag har inte haft så många vänner, trots att jag har mycket karisma och är väldigt social. Jag kan inte förstå varför jag aldrig har varit ung, så att säga. Jag har aldrig varit som man "ska" vara när man är sexton-sjutton, och fast att jag då inte ville, så ångrar jag mig hemskt, hemskt mycket nu. Det är en ångest som sitter i och gnager, tillsammans med andra saker (som att jag saknar pappa etc. etc.) Varje gång jag tänker på mitt gymnasieval och min gymnasietid så kommer ångesten farande igen.
Det känns inte som att saker kommer att gå bättre, och nu sitter jag här igen efter att ha sovit tre timmar med mycket mardrömmar. Jag har alltid haft mycket mardrömmar, ofta samma återkommande mardrömmar under en natt, vilket har gjort mig mycket rädd för att sova. Jag ser ingen ljusning och är säker på att jag inte förtjänar att vara i den här världen och att det inte finns någon plats för mig. Jag är säker på att jag gör alla illa, min familj, mina vänner och min flickvän bara genom att finnas till och jag förstår inte varför jag ska vara så ful alltid. Jag vet inte hur jag ska orka fortsätta länge till men försöker bita ihop eftersom jag älskar min flickvän så mycket och inte klarar av tanken på henne ledsen, men förr eller senare kommer ju även hon att sluta tycka om mig. Jag känner en stor saknad efter pappa och en total ångest över hur mitt liv har varit, trots att jag fick bra betyg och annat sådant. Jag förstår inte var det gick fel och det känns som att jag har hamnat så snett att det inte går att räta upp mig.
För er som har läst så här långt, tack och förlåt för att det blev så långt.
jag har tänkt skriva ett tag här på FB, men det har inte riktigt blivit av. Förlåt för lång läsning, tack till alla som läser ändå.
Problemen började för mig när jag var 12-13 (sexan/sjuan). Jag är nu åtta år äldre (21). Fr.o.m. 13 gjorde jag upprepade självmordsförsök då jag inte förstod vad det var som gjorde så ont i mig. Jag fick då utskrivet Zoloft som jag tog. Efter det, när jag var 14-15 var saker ganska okej, förutom att jag ofta "svängde", dvs. att jag kunde vara hur glad som helst en dag för att nästa gråta hysteriskt och inte klara av att gå till skolan.
När jag började gymnasiet hade jag tre olika kontakter och gick på Zoloft, testade sedan i samråd med läkare Cipramil och Remeron, vilket inte hjälpte. Under hela gymnasiet sov jag bort varenda helg och klarade inte av att upprätthålla sociala kontakter samt hade stark ångest. Vissa dagar kunde jag bli helt (vad jag då kallade det) "spattig", dvs. att jag sprang omkring och pratade med alla och ville skämta och skoja och pratade i mun på alla och vissa dagar kunde jag inte ta mig ur sängen. Alla helger gick jag och lade mig när jag kom hem på fredagen och gick sedan upp på söndagseftermiddag (med pauser för att äta och liknande såklart).
Några månader innan jag slutade gymnasiet gick min pappa bort, vilket ledde till än mer svängningar och total ångest. Jag flyttade hemifrån så fort jag kunde (direkt efter studenten) eftersom jag inte klarade av att ta hand om min mamma som var så ledsen och hon drog ner mig så mycket och jag ville så gärna klara av att ta hand om henne. Jag kunde inte sova, utan fick därfär Zopiklon utskrivet, vilket ledde till att jag sov runt 2-3 timmar varje natt. Jag var vid den här tiden tillsammans med en flicka, men det kändes som att jag gick på autopilot, samt att jag fick för mig mycket konstiga saker, som att lägga mig i ett badkar med iskallt vatten eller sova på golvet då jag inte tyckte att jag förtjänade sängen. Det tog slut med henne och jag valde att fly utomlands i tre månader där jag tog diverse droger och gjorde andra mycket självdestruktiva saker.
När jag kom hem orkade jag inte plugga utan började på ett lagerarbete, ett arbete som jag inte alls passade in på. Varje dag gjorde mig mer och mer sorgsen, jag fick ofta tankar om att min pappa bad mig att hålla igång eftersom han inte var stolt över mig. Även under denna period var det mycket självmordsförsök. Efter ett sådant blev jag inlagd för att sedan fortsätta jobba. Varje dag blev svartare och svartare. Så träffade jag en annan flicka, som jag verkligen tyckte om och vi blev tillsammans. (Vi är nu framme vid när jag är 20). Under våren blev det för mycket på jobbet och min läkare sjukskrev mig för blandad ångest och manodepression.
Mitt självförtroende är och har alltid varit på botten och jag kan inte se någonting bra med mig. Jag är övertygad om att mina vänner hade haft det bättre om de bara inte hade träffat mig och måste ofta slå bort en paralyserande ångest när jag inser att min flickvän hade haft det mycket bättre om det bara inte hade varit mig hon hade träffat. När jag läser om saker i tidningen kan jag nästan börja gråta bara för att någonting dåligt har inträffat (ex. mord/våldtäkt/krig/konflikter). Jag förstår inte hur människor kan vara så elaka mot varandra. Jag önskar bara att jag kunde få ta alla mina vänners sorg och få vara ett varmt ljus i deras tillvaro, så jag försöker att inte visa att jag mår dåligt på det sättet. Jag ber om ursäkt hela tiden för att jag finns (i princip) och kan inte ta några komplimanger eftersom jag anser mig vara så ful och odräglig att jag knappt står ut med mig själv. Tycker också att jag själv är tjock och väger numera 69 kg och är 1.96, men känner mig fortfarande tjock och äcklig.
På senare tid har jag diagnostiserats med manodepression med schizoida drag och behandlats med Lamotrigin samt Zoloft. Detta var för ungefär fyra månader sedan. Behandlingen gick bra och jag kände mig gladare på morgnarna för att sedan krascha igen vid två-tre på dagen. Jag började få planer på att utbilda mig och kanske resa, små planer men ändå stora för mig.
Så, efter att ha diskuterat min bakgrund med min flickvän, där jag berättade att jag sov bort i princip hela min tonårstid så har hon berättat att hon mellan 16-18 var ute väldigt mycket, satt och drack med sina kompisar och var på festivaler, något som jag inte kände någon gemenskap med under min sena tonårstid.
MEN så för ungefär tre veckor sedan kände jag mig väldigt orolig och nervös när jag skulle sova, vilket gjorde att jag tog en Zopiklon för att kunna somna. Tre timmar senare vaknade jag av att jag hade mycket svårt att andas, ett tryck över bröstet och en ångest som jag inte har känt på mycket, mycket länge. Sedan dess har dessa känslor av ångest och de fysiska symtomen återkommit med relativt jämna mellanrum (ungefär var tredje dag). De enda tankar som cirkulerar är varför inte jag hade en tonårstid, varför inte jag var ute och festade och hade roligt utan låg hemma jämt. Det känns som att jag har slösat bort alla mina år på att må dåligt istället för att jag vet inte, supa bort problemen någorlunda. Jag hatar att jag bara låg och sov istället för att fylla runt men förstår inte varför jag gör det. Jag kan inte stoppa ångesten, trots att min flickvän försäkrar mig om att hon inte mådde bra under den perioden och att jag inte har missat någonting. Alla mina vänner har haft i princip samma upplevelse, åka på festivaler, dricka billigt vin, bli fulla och kräkas etc. etc.
Jag vet att det kanske inte låter så lockande, men för mig så handlar det om att jag aldrig har känt den gemenskapen med folk, aldrig någonsin. Jag har inte haft så många vänner, trots att jag har mycket karisma och är väldigt social. Jag kan inte förstå varför jag aldrig har varit ung, så att säga. Jag har aldrig varit som man "ska" vara när man är sexton-sjutton, och fast att jag då inte ville, så ångrar jag mig hemskt, hemskt mycket nu. Det är en ångest som sitter i och gnager, tillsammans med andra saker (som att jag saknar pappa etc. etc.) Varje gång jag tänker på mitt gymnasieval och min gymnasietid så kommer ångesten farande igen.
Det känns inte som att saker kommer att gå bättre, och nu sitter jag här igen efter att ha sovit tre timmar med mycket mardrömmar. Jag har alltid haft mycket mardrömmar, ofta samma återkommande mardrömmar under en natt, vilket har gjort mig mycket rädd för att sova. Jag ser ingen ljusning och är säker på att jag inte förtjänar att vara i den här världen och att det inte finns någon plats för mig. Jag är säker på att jag gör alla illa, min familj, mina vänner och min flickvän bara genom att finnas till och jag förstår inte varför jag ska vara så ful alltid. Jag vet inte hur jag ska orka fortsätta länge till men försöker bita ihop eftersom jag älskar min flickvän så mycket och inte klarar av tanken på henne ledsen, men förr eller senare kommer ju även hon att sluta tycka om mig. Jag känner en stor saknad efter pappa och en total ångest över hur mitt liv har varit, trots att jag fick bra betyg och annat sådant. Jag förstår inte var det gick fel och det känns som att jag har hamnat så snett att det inte går att räta upp mig.
För er som har läst så här långt, tack och förlåt för att det blev så långt.
