Heroin, min erfarenhet.

Hej.

Skriver detta som en "varning" för alla andra. Jag ska inte peka finger och säga vad andra ska göra, men läs gärna detta.

Använde herion i ca 3 år. Aldrig använt det offentligt, bara ensam. Inget jag ville skylta med. 1 år var till och från, 2 år konstant brukande.

OBS. Är helt ren nu. Endast nikotin har brukats senaste 18 månaderna.

Ska börja med att säga att det aldrig varit något grupptryck inblandat i mitt beroende. Allting är helt och hållet mitt fel, och jag har aldrig uppmuntrats att göra något jag inte själv varit med på. Droger har jag bara använt själv, med undantag för gräs på någon fest.

Började med att jag läste om droger i skolan, verkade ju KUL.
Testade gräs, lsd och speed. Inget av det var för mig. Läste sedan vidare om den "farligaste", (även kallad den mest beroendeframkallade drogen. Detta vet jag inte hur väl det stämmer, lämnar det till andra att avgöra) drogen, heroin. Man förstår inte mycket om själva ruset man får av heroin när man läser om det. Det beskrivs som ett euforiskt tillstånd, alla problem försvinner, allting är bra.

Jag har haft en väldigt bra barndom, aldrig haft några problem hemma eller med kompisar. Ur andras perspektiv har jag haft en perfekt uppväxt.
Enligt mig också, min last är att jag måste uppleva allt. Och då menar jag allt.

Jag kan för enkelhetens skull lägga upp det i perioder. Lägg ingen vikt vid tidsförhållanden, de stämmer inte speciellt bra.

Period 1.
Drogexperiment. Gräs, lsd, speed. Flippade på allt utom gräs. Inte behagligt på något sätt.
Skaffade jobb, flyttade hemifrån. Rökte gräs emellanåt. Inget beroende.
Läste om heroin, blev nyfiken, ville testa.
Köpte heroin. Plastpåsen låg under tv-stället i 4 månader, vågade inte testa.
Läste på om hur man skjuter upp heroin.
Skjöt upp för första gången. Ensam.

Period 2.
Första gången var fruktansvärt. Blev som förlamad. Torr i munnen, som när man röker gräs, men på ett annat sätt. Fick en distinkt smak av metall när jag svalde. Jag tyckte att jag rörde mig utanför kroppen. Ingen "andlig" upplevelse, utan mer som att om jag rörde armen, så kunde jag känna att jag lyfte upp den, att jag rörde vid saker. Även om jag såg att armen låg på mitt ben. Andades jag så kändes det som att lungorna rörde sig utanför bröstkorgen. Jävligt konstigt, men häftigt.
Detta var första minuterna. Jag kände helt plötsligt att jag började må illa, och i samma ögonblick spydde jag. Det är 0-100 på ingen tid överhuvudtaget. Allting stängs på och av, det finns inget tidsbegrepp alls.
Efter jag spytt så däckade jag av, vaknade dagen efter. Mådde för jävligt.

Men trots det, som går emot alla mina principer och erfarenheter, så testade jag igen. Andra gången var bra. Nästan för bra.
Samma rus igen, allting rör sig på ett helt annat sätt. Minns att jag kastade tändaren jag använt för att elda på golvet, och jag kunde följa tändaren som i slow motion från min hand till golvet.
Min terapeut som jag pratat mycket med iomed rehabilitering, beskrev det som ett "matrix-symptom". Men det kan jag inte hålla med om. När jag kastade tändaren, vid ögonblicket den lämnade min hand så kunde jag se den snett bakifrån, långsamt falla mot marken. Det var inte som att jag följde den med blicken, jag kunde bara se den. Jävligt flummigt, och det är det också.

Period 3.
Jag började använda heroin mer regelbundet, och inbillade mig att jag hade kontrollen. Jag använde det när jag ville och hur jag ville. Det var också sant, i ett tag. Det blir som med cigg. När man tänder den så tänker man "jag hade kunnat skippa den här ciggen nu om jag velat, men jag gör det för att jag vill".
Rusen blev mindre, kortare och inte alls lika intensiva. Ruset blev mer obehagligt, det övergick från ett superhjälte-sinne till en "mardröm". Det kröp i benen som med gräs, men det slutade inte krypa, även när man börjar landa. När man tittar känns det som det man ser släpar efter, det tar tid att fokusera på något. Jag ryckte till vissa gånger, övertygad om att någon örfilade mig i bakhuvudet.
Detta övergick sedan i att alla rus blev som en personlig misshandel. Varje rus innebar att jag fick slag eller att någon petade mig hårt på armen. Under tiden visste jag att det var inbillning, men jag kunde verkligen känna hur huden buktade inåt, jag kände ett finger som tryckte hårt mot armen, men ingen satt bredvid.

Period 4.
Jag fattade allting som pågick under tiden, jag visste att jag låg illa till när det kom till heroin. Jag började träffa en terapeut som skulle hjälpa till. Det var hon som sa att jag skulle anteckna allt jag kom ihåg. Det följde jag inte speciellt bra, men små delar minns jag. Detta är vad som hände.

Jag sa i ett samtal med henne (min terapeut) att "Jag kan helt allvarligt säga att jag kan gå en vecka utan att skjuta utan problem." Jag trodde på det själv, och första 2 dagarna gick okej. Blev svettig och andfådd extremt lätt. 3dje dagen var svår, började må illa. Fick något som kan liknas vid magknip. Kände mig riktigt sjuk.
4e dagen skjöt jag, och mådde bättre. Min terapeut behövde inte ens säga något, jag fattade allt själv.

Period 5.
Ville verkligen sluta. Gav mig fan på att lägga av. Jag gav som enda villkor att jag skulle sluta själv, utan hjälp, i min lägenhet. Den enda som visste något om detta var min terapeut. Vänner och familj hade ingen aning. Inte heller arbetskollegor eller chefen.
Köpte en drös böcker, cdskivor, filmer. Sjukskrev mig, med intyg från terapeuten. Fick smärstillande tabletter, minns inte vad de hette.

Dag 1. Allt bra, inga större proble m. Kände ett visst sug.

Dag 2. Suget blev större, började få huvudvärk som alvedon inte hjälpte emot. Började med smärstillande.

Dag 3. Kräktes hela tiden, kunde inte äta eller dricka. Fruktansvärd huvudvärk. Släckte alla lampor, drog ned persiennerna, hängde upp lakan för fönstrena så det skulle bli helt mörkt. Ljuset skar i ögonen.

Dag 4. Har aldrig mått så illa, magen vände sig ut-och-in, huvudet sprängde. Låg i sängen hela dagen, svettades som fan. Kunde inte somna. Kunde inte vara vaken. Låg i någon sort dvala. Pissade för första gången på 5 dagar, i en 2 liter colaflaska bredvid sängen.

Dag 5. Trodde seriöst att jag skulle dö. Var inte helt vaken, fick feberdrömmar och hela sovrummet kändes som en stor äng. Alla har väl haft feberdrömmar, som är så verkliga att man tror att braveheart med kompani står på motsatta sidan och börjar springa mot bara dig. Drog mig upp ur sängen och ringde min bror som under hot åkte och köpte en flaska vodka. Drack tills jag spydde, och tillslut svimmade av.
Detta var enda utvägen, jag klarade inte av att må som jag gjorde, allting var en vansinnigt verklig mardröm. Jag kunde ligga i sängen, och se taket rasa in. Jag rörde mig inte, taket landade på mig. Jag vred mig för att det gjorde så ont, men jag förståd att taket inte rasat, men jag kände smärtan. Jag låg under spillror, som blev bortslängda av en brandman. Brandmannen försvann, och jag blev omgiven av igelkottar som stack mig i ansiktet. Jag kände sticken. En surrealistisk mardröm.

Dag 6. Vaknade och mådde sämre än dagen innan. Drömmarna började avta, det var inte lika verkligt längre. Taket kunde rasa in, men jag fick inte längre känslan av hundratals kilo betong som landade på mig. Men magen, varenda muskel i kroppen, och huvudet värkte. Drack tills jag svimmade.

Dag 7. Huvudvärken och värk i kroppen började släppa. Slutade med smärstillande. Lyckades somna på egen hand. Pissade igen, andra gången på 8 dagar. Skickade sms till ett tiotal vänner som ringt, och jag inte svarat. Kollade i efterhand, och jag skrev: "Jag är sjuk som jävlar, jag ringer när jag inte är sjuk mera. Akta dig. Fan? Hälsa att jag är snart tillbaka,"

Dag 8. Vaknade mitt i natten av verkliga mardrömmar. Hade blåmärken på armarna som jag inte förstod hur de kommit dit just då, men som jag orsakat själv. Vansinnig huvudvärk, benen bar mig inte längre än ett par meter. Drog bort lakanen från fönstrena, men satte tillbaka dom. Klarade inte av ljuset, huvudvärken blev värre av det. Drack lite vatten. Somnade av mig själv.

Dag 9. Trodde jag var död när jag vaknade. Jag försökte höja armen för att resa mig ur sängen. Ingenting hände. Försökte röra benen, inget hände. Ögonen tårades för att jag inte kunde blinka. Minns inte hur länge det varade, kan ha varit flera timmar, kanske en hel dag, eller 20 minuter. Det första jag gjorde när jag väl kunde ta mig upp var att ringa min bror och be honom komma med alkohol. Drack 2 liter vitt vin, däckade.

Dag 10. Började gå runt i lägenheten, kände mig bättre. Huvudvärken avtog, men kroppen värkte fortfarande. Vägde mig. Hade gått ner 19 kilo. Från 74 till 55 kg, 188cm lång. Försökte äta, spydde direkt. Lyckades behålla nyponsoppa i magen. Drack upp resten av vinet från gårdagen, och lite av vodkan jag lämnat. Däckade av direkt.

Dag 11. Vaknade av mardrömmar. Trodde att jag brann, sprang in i duschen och la mig under kranen. Vred aldrig på den, men slocknade ändå. Ställde mig framför spegeln för första gången sen jag skulle slutade. Bröt ihop. Ringde min mamma som kom direkt. Förklarade allting, och vad jag gått igenom. Jag pratade i 11 timmar i sträck, utan att hon avbröt mig en enda gång. Vet fortfarande inte vad jag pratade om i 11 timmar. Hon sa inte ett ord när jag tillslut tystnade... hon gav mig en kram och tog min kudde och gav mig ett par byxor och en tröja. Sen tog hon mina nycklar och drog ut mig i trapphuset och låste dörren. Bodde hos mina föräldrar från den dagen.

Dag 12. Mardrömmarna fortsatte, sov i mina föräldrars sovrum som ett jävla spädbarn. Mina föräldrar har berättat i efterhand att jag kunde skrika i flera minuter när jag sov. Minns inga drömmar när jag vaknat. Började äta lite, hade nu gått ner ytterligare 5 kilo, kunde inte hålla mat nere. Vätska gick bättre. Drack bara blåbär och nyponsoppa.

Dag 13. Pissade för 3e gången på nästan 2 veckor. Drack avslagen coca cola och knäckebröd som var doppade i vatten. Lyckades hålla det nere. Började somna lättare.

Dag 14. Åt ordentligt. Gick en promenad med min mamma för att få lite luft, svimmade efter 10 minuter. Åkte in till akuten, fick diagnosen "anorektisk, gravt undernärd". Mamma ljög åt mig och sa att det var vikten allting berodde på. Fick dropp, och åkte hem dagen efter med löfte om att försöka börja äta.

Dag 15. Hela dagen var en dröm, vaknade genomsvettig. Allting kändes overkligt, allt rörde sig långsamt.

Dag 16. Mådde bra för första gången sen jag slutade, huvudvärken gick bort efter en stulen vinflaska ur föräldrarnas barskåp. Hade ett samtal med min far om allting. Bröt ihop totalt. Fick självmordstankar, tyckte att jag svikit mina föräldrar och vänner. Min pappa ringde upp alla släktingar och kompisar, och den dagen satt jag framför alla jag älskar och erkände allting. Det värsta med den dagen är att inte någon skällde på mig, eller blev besvikna. Min farfar (som dog för 3 månader sedan) sa att han var stolt över mig. Bröt ihop igen, jag var så glad att alla fortfarande brydde sig, och tog sig tid att komma och träffa mig.

Dag 17. Min mamma släpade iväg mig till en kostrådgivare, som schemalade ett program för att återfå vikten jag tappat. Inte helt säker, men jag var nere på ungefär 48 kilo vid den här tiden. Under 50 i vilket fall.

Dag 18. Allt känns bättre. Min terapeut ringde min chef som skickat papper om försäkringskassan och ljög ihop en historia som de båda svalde. Skriver inte här vad det var.

Kommande månaden var ren återhämtning. Mat, träning i viss mån, och ordentligt med sömn. Efter 2 månader hade jag gått upp till 66 kilo, och mådde mycket bättre. Flyttade hem från föräldrarna efter 1 månad. Hittade då kassen med böcker, skivor och film jag köpt för att hjälpa mig sluta.

Nu efter 18 månader så är jag enligt min terapeut "100% återställd, men med mentala ärr".
Vet inte om jag håller med om det. Har fortfarande fruktansvärda mardrömmar, och ibland kan jag få känslan av att någon sitter bakom mig. Paranoid kallas det visst, men eftersom ja är medveten om att ingen är där så säger min terapeut att det är "eftersvall" och att det kommer försvinna med tiden. En del av min återhämtning, var som jag nämnde i början av denna text, att anteckna och minnas hur jag kommit över heroinet. Och tillslut att dela med mig av mina erfarenheter.

Jag har fått erbjudanden om att föreläsa på skolor om drogberoende, men avböjt. De enda som vet om är min familj och mina vänner, och så ska det förbli. För övrigt är detta kontot lånat av personen jag känner bäst, och som jag känt längst. Jag ser denna text som en del av mitt ansvar att informera om riskerna med heroin.

Kasta sten i glashus ska man inte göra, men jag måste göra det för att ta mig ut. Testa droger, om ni vill. Men de riktigt tunga drogerna, som i mitt fall, heroin, finns ingen anledning till. Hur illa man än har det så kan det inte under några omständigheter (nej, inte ens DU är annorlunda) bli bättre med "hjälp" av heroin.

Tack för mig, jag hoppas att någon kan ta åt sig av detta.

Tack för ett mycket intressant och avskräckande inlägg.

Jag känner dig ej, men är glad och känner mig stolt över dig och dina framgångar!!!

Håller tummar & tår för att det fortsätter gå bra!

KRAM!

Det som kanske bör tilläggas är att jag finansierade detta med att var 3e månad ta en mäklare till min bostadsrätt, en annan varje gång, värdera den så att jag sen kunde maxbelåna min bostad. Detta tillsammans med min lön var allt pengarna gick till.
Lyckades under tiden sköta mitt inte allt för krävande jobb, utan problem. Såg till att skjuta innan jobbet, så det var "inga problem".

Har glömt säga, att om ni har frågor, så bara skriv. Svarar gärna.

Hej.

Tack så mycket.

Obs, detta är inget personligt svar mot dig.

För att förtydliga så är syftet med min historia är inte att vara avskräckande, utan enbart informativt. Men jag tycker att det är bra att man ser det som avskräckande.
Folk får gärna testa heroin om de vill, men jag avråder starkt från det. Jag vill tillockmed gå så långt att jag ber er att inte testa.
Självklart så är det inte för alla så som det var för mig, men jag kan lova Er en resa till helvetet och tillbaka när ni väl ska sluta. Jag är inte religiös på något sätt, men alla har ett eget helvete de aldrig kan föreställa sig innan de sitter mitt i det.

Att det fortsätter att gå bra kan jag lova. Det finns ingenting jag inte skulle göra innan jag går tillbaka till heroin. Alla hanterar heroin olika, men det slutar alltid på samma sätt.

Det finns inte en person som vill se alla sina vänner, och hela sin familj sitta och titta på dig, och förvänta sig en föklaring hur det kunde gå som det gjorde. Hur de än tar det, så är det det värsta jag någonsin varit med om. Hade hellre haft ett år av samma abstinens jag hade, än den dagen igen.

Jag vet inte vart jag ska börja, grymt bra skrivet, kändes som att man satt i samma rum som dig när du beskrev din abstinens.

Du är stark som lyckats ta dig ur skiten, skönt att dina föräldrar ställde upp som de gjorde.

Jag hoppas att du får leva ett fortsatt friskt liv utan heroin, och jag hoppas att du lyckats avskräcka de som är intresserade av att testa djävulens drog.

Har några frågor:

Fick bilden av att din mor tog det hela bättre än din far, stämmer detta?

Har du vart i kontakt med polisen under tiden som du missbrukade heroin? Lättare sagt åkte du fast någongång?

Hur lyckades du hålla en sån stark fasad utåt? Jag har bilden av att en heroin missbrukare är rätt så sliten, bryr sig inte om sin hygien osv.

Hade du någon flickvän under den här perioden eller var den sexuellabiten helt ute ur bilden?

Detta är vad jag kommer på nu.

Tack för en bra text.

Intressant att läsa om din erfarenhet min vän.
Är även jag är heroin & benso missbrukare, lyckades till slut bryta mig ur det för.. det är idag över 2½ år sedan och det tog många återfall tills jag kom
till den punkt då jag var redo att säga tack och adjö.

Det värsta med abstinensen ur min syn är värken i kroppen, även då iallafall jag blir tom psykiskt efter 2-3 dagars abstinens så drev alltid
smärtorna i kroppen mig fullständigt galen.
Det är ju inte vanlig smärta heller, utan det är en ihållande, ilande, brännande smärta. Det känns som att skelettet krackelerar ifrån insidan och att känna det i varenda led 24h om dygnet 7 dagar i veckan sinar en på all kraft.

Jag gick oftast av heroinet "cold turkey", alltså klippte rätt av och ingen medicinsk hjälp. Allt för att skjutsa ur alla droger ur systemet så fort som möjligt.
Men har även använt GHB och Metadon vid andra tillfällen som substitut och trappat ner på, det hjälper till viss del men abstinensen blir bara
mer långdragen och krämporna finns ändå där så jag såg ingen vidare mening med det och jag ville inte bli medicinerad med Subutex eller Metadon livet ut.

Opioider är så lätta att leva med när man har stadig tillgång, sköter man sig kan man jobba, träffa vänner och allt det där utan att det syns utåt.
Men som sagt, någonstans på vägen rasar alltid korthuset, masken åker av och ett riktigt kaos visar sig.

Man kan säga mycket gott om heroin men baksidan är verkligen helvetet, om det finns ett helvete så är det baksidan utav heroin.

Hej!

Min föräldrar har varit underbara, vet inte hur det lyckades sätta alla sina personliga kval mot mitt problem, men på något sätt gick det.

Jag kan på rak arm säga att om inte min familj ställt upp för mig så hade jag varit död nu. Min bror har varit den största klippan i hela historien. Det var han som fixade sprit när jag behövde (i sammanhanget dåligt, men samtidigt kanske avgörande), det var han som svabbade undan spyorna från golvet, det var han som sa vilken dag i vilken månad i vilket år vi befann oss i. Det var även han som bokstavligt talat slog mig medvetslös någongång under andra veckan när jag fått tag i ett par gram. Han spolade för övrigt ned skiten i toaletten.

Min mor tog det snäppet bättre än min far. Min mamma är sjuksköterska, och har även såklart den inpräglade modersinstinkten. Så hon förstod förmodligen på två plan.
Min Far har tagit det hela mycket bättre än jag trodde. Han blev helt galen när han kom på mig med att snusa i 7an, så jag trodde nog att han skulle bli vansinnig. Men allvaret i situationen fick nog honom att inse att det inte handlade om att märka revir längre.
Jag blev hans son istället för hans utmanare till tronen. Om det låter någorlunda vettigt? Hoppas du förstår vad jag menar.
I slutändan blev han mer som en bror än än far.

Polisen har inte varit inblandad någon gång. Inte direkt med/mot mig iallafall. Även om jag önskat det nu. Min kontakt för heroinet var i stort sett ostörd under dessa år. Numera (sedan ett drygt år tror jag) sitter han inne för dråp. Hur det utspelade sig vet jag inte, och vill inte veta.

Fasaden utåt var aldrig ett problem. Vet inte riktigt varför, men mitt missbruk var alltid ett problem jag ansträngt mig till mitt yttersta för att dölja. Svagheten jag inte ville att "vanliga människor" skulle se, fick de inte heller se. Min vänner har nu i efterhand sagt att det misstänkte, men aldrig utgick från, att jag använde droger. Min terapeut och jag har alltid skojat om att hon bryter ned mig, och gör mig svag, och jag håller med om att det är till största delen sant, men det är positivt. Det har givit mig möjligheten att prata med mina vänner om mina problem, och på det sättet få dem att försöka förstå mentaliteten hos en knarkare. För en knarkare i den sanna bemärkelsen var jag. Utan hennes nedbrytande hade jag aldrig kunnat tala öppet om detta. Det kan jag fortfarande inte, men iallfall med vänner och familj.

För att dra ihop det i ett nystan: Under de 2 åren jag hade min värsta nedgång så brydde jag mig bara om mig själv. Jag hörde, men lyssnade aldrig, på mina vänners problem, klagomål eller tyngder. Det är det jag ser som mitt största nederlag. Det enda som fanns var att skjuta, gå till jobbet, skjuta, gå hem, skjuta och däcka. Vakna, repetera.

Sexualiteten fanns från dag till dag. Sex fanns inte i mitt huvud, Den enda aktivitet som pågick var hur jag skulle fixa de kommande timmarna innan nästa skjut. Riktigt privat, så får jag säga att onani inte existerade alls.

Jag känner igen dina smärtor från abstinensen. Lyckligtvis har jag stora minnesluckor från avvänjandet på grund av obscena mängder alkohol, men jag tycker fortfarande att jag minns alldeles för mycket smärta. Det tog mig ungefär 3 veckor att helt slippa smärtan i leder och muskler.

Skillnaden mellan oss är att jag jag under ett par dagar nyttjade smärtstillande kombinerat mer alkohol, som förmodligen "tonade ner" det hela.
Efter en vecka slutade jag dock med smärstillande, och gick "cold turkey" därifrån. Har inte tagit en enda tablett, inte ens en ipren, sedan dess. Jag är mycket imponerad att du lyckades ta dig ifrån detta helt utan andra preparat!

Såhär i efterhand är abstinens med alla desss hemska biverkningar är värt det. Jag är så glad att mäniskor som du och jag lyckas ta oss ur detta, utan att ha ihjäl oss själva. För om jag ska vara ärlig så hade det varit 100 gånger enklare att hoppa från en bro.
Många gånger kände jag att jag skulle underlätta för samtliga inblandade att på egen hand göra slut på det hela.

Fantastiskt inlägg, jag kunde inte sluta läsa. Det är inte konstigt att det är så svårt att sluta med heroin när abstinensen håller på så jävla länge. Jag trodde att det rörde sig om 3-4 dar....

Detta rörde mig till tårar. Fina föräldrar verkar du ha!

Tack för ditt inlägg och lycka till i framtiden!

Starkt av dig att sluta!

Tack för ett bra svar!

Jag hoppas innerliget att du fixar detta, att du förblir drogfri, med denna text där du i detalj har beskrivit vad du genomlidit tvivlar jag inte på att du förblir drogfri.

Starkt av din bror att spola ner horset, många hade nog valt att se bort, låtsas att de inte ser, i tron att det kanske lindrar för stunden.

Du ska vara tacksam för att du haft ett sånt fint stöd från dina föräldrar, syskon och vänner. Det är inte alla som får ett sådant stöd.

Jag hoppas att du fortsätter att skriva här, jag återkommer med frågor.

Ha en bra dag / naggits