Citat:
Ursprungligen postat av
LitenGulligPonny
Förlåt för att jag fick dig att gråta, Berny. Jag blir bara så ledsen när jag ser den utvecklingen. Det finaste du kunde göra för att hedra hans minne är att älska dig själv såsom han älskade dig, vara lycklig, finna frid i dig själv. Berny, fällde faktiskt en tår när jag läste att du berördes av det jag skrev. Jag vet att det är SVÅRT men jag blir ledsen och jag blir arg och jag vill att du ska klara dig.
Jag går in här och svarar, väljer att göra det oavsett alla andra. Ja jag berördes. Det krackelerade och gjorde så jävla ont. Någon annan här inne skrev att jag väl lät Nicklas dö, det gjorde inte ont på samma sätt. Det du skrev var på ett sätt så jag började gråta. Jag gråter sällan. Jag grät inte när Nicklas dog. Jag gråter nästan aldrig. Jag vet inte varför jag började igen. Det blev ett avslag på behandlingshemmet och det fick mig att tänka på mitt eget rotlösa beteende, att så fort jag tröttnar/ blir för jobbigt vill vidare. Det sitter i redan innan hemlösheten. Så nu vill jag inte dit. Men jag har funderat på om det var en just då omedveten barnslig hämnd eftersom jag inte fick en plats just för att jag var för ren. Eller så grep jag till med det för att klara mig utan behandlingshemmet. Jag vet faktiskt inte. Kanske en enda liten impuls som jag inte hann ta kontroll över, så enkel kanske det vidriga är.
Bli inte ledsen för att jag är som jag är. Ni har rätt i så mycket av era tankar härinne, fel i mycket, men jag är störd. Mina diagnoser är sanna (alltså fastställda av läkare)men jag tror att min sjukdom handlar om något helt annat än schizofreni osv.Jag vill inte vara som jag är. All vetenskap säger att det är kroniskt, inte finns någon behandling som botar. Jag bryr mig inte längre vad vetenskapen eller läkare säger. Jag vill kunna förändras. Jag kan intellektuellt förstå, borde det inte finns en chans till förändring då?
Jag blir hur som helst berörd IGEN av det du skriver. Du vill se mig klara mig säger du. Rent fysiskt kommer jag nog göra det om jag inte slarvar och tar en överdos men om inte det så kommer jag nog aldrig ta livet av mig. Jag är inte känslomässigt styrd på det sättet. Visst kan jag verka känslomääsig ooch dramatisk men jag styrs inte av känslor. Jag vill kunna känna. Jag vill kunna bli mänsklig men jag vet inte hur man gör. Jag vet heller inte hur man bygger upp nått efter allt. Hemlösheten var hemsk och jag har svårt att anpassa mig tillbaka. Nicklas död var värre än jag någonsin kommer tillåta mig känna. Jag har varit med om övergrepp som barn men det har många. Dom flesta blir inte som jag för det. När jag skriver detta är jag ren och helt ärlig. Kanske gör jag fel som ger er denna sanning men då får jag stå för det.
Tack för att du påminner mig om Nicklas.