Citat:
Ursprungligen postat av Kardnialvokal
Jag måste hålla med. Jag älskar hur det hela vänt till att det handlar om att det är mest synd om Berny för hon är mest sjuk och har haft den svåraste uppväxten och därför är allt förlåtet.
Även om man nu supposedly gör en 180 i sitt liv får man ändå stå för vad man gjort. Jag har svårt att förlika mig med hur Berny behandlat framför allt sina djur. Bilderna från Gbg talar sitt egna klarspråk; piss och skit i hela huset. Katterna och hundarna har, förutom sin egen avföring, levt i smuts, snusk och brända skedar. En katt dog "mystiskt" och de andra är vad jag förstått kastade på soptippen mer eller mindre ("sålda"). Jag är glad att kvinnan som "stal" Milo behöll honom och sålde honom vidare. Det är skrattretande att du med sån förvåning säger att hon ansåg dig vara en dålig hundägare när du var hemlös narkoman. Självfallet var du en dålig hundägare. Jag hoppas vem som helst hade haft ballar nog att göra samma sak som kvinnan som faktiskt räddade din hund.
Jag har aldrig påstått något annat än att jag står för det jag gjort och gör. Jag har verkligen stått för det jag gör den senaste tiden och jag kan inte gå tillbaka och ändra mina misstag och jag ska lugnt förklara och reda ut dina påhopp och lögner.
Ingen katt dog mystiskt. Inga katter blev kastade på soptippen.
Att jag sålde mina två katter när jag kom tillbaka till sthlm till samma ägare som jag valde med omsorg var ju just ett resultat av ansvar, hur ska du ha det, ska jag behålla mina djur eller inte? Jag valde ett människa som tog emot båda mina katter samtdigit och besökte dom sedan för att se till att dom hade det bra. Det är inte att kasta dom på soptippen.
Katterna i Göteborg for illa, ja. När jag träffade A så hade jag redan tre katter. Dom var oroliga därför att jag och Jonas hade haft stora bråk, Zeldox som var ledaren i flocken följt med J och dom nyligen flyttat från Sthlm till Gbg. Omställningar och oro. A hade två katter som var mycket problematiska. En extremt dominant katt och en extremt skygg katt. Och en valp Dolly. Jag hade Milo. Katterna kom inte överens. ALLS. Det var det värsta jag har sett i djurmobbning. Den dominanta katten B som var A:s mobbade alla andra katter fullständigt så grovt att dom gömde sig och inte vågade gå till lådorna osv. Han smög efter dom till deras gömställen och jagade ut dom därifrån också. Det var otroligt grymt att se. oavsett hur mycket vi ansträngde oss så spelade det ingen roll för katterna mobbade varandra och vi tappade kontrollen och min stora skam är att jag lät det hända.
A ville skaffa fler katter för hon registreade en kattuppfödning. Hon ville föda upp bengaler.
Jag tog hand om valparna. Och hyrde regelbundet städfirmor till huset. Men ingen av oss hade kontroll över situationen. Till sist tog jag bara katten B och åkte och lämnade honom hos en vän till mig och bad denna vän att ta hand om katten B men jag borde ha gjort det från början.
Jag säger inte att det är hela förklaringen. Vårt missbruk, psykiska sjukdom, sättet vi levde på....jag borde inte tillåtit det hända.
Jag försvarar mig inte här. Jag är över huvud taget inte på flashback för att försvara mig. Men nu har jag berättat lite om hur det kunde gå så illa i Göteborg.