Upplevelsernas existens= En objektiv sanning!

Vi säger att vi håller vår arm rakt ut, med en boll i handen. Ni upplever nu med era sinnen att ni håller en boll framför er.

Man kan hävda att objektets färg och form är inbillat, vinkeln och avståndet vi upplever till bollen likaså. Känslan av att ha en boll i handen är även det ett påhitt. Kanske inte ens armen eller bollen existerar överhuvudtaget. Om du släpper bollen kanske du inte ens kan säga att din såkallade upplevelse verkligen upplevdes, ty det kan vara ett påhittat minne.

Men just när du håller bollen upplever du något, i detta fallet att känna och se en boll. Detta måste vara obestridligt.

Men frågan är: Kan egna upplevelser vara annat än sanna, även om dom enbart bygger på falska konstruktioner?

Med andra ord är upplevelsen av att man håller en boll sann, även om bollen och allt annat kanske är falskt. Kan man inte då säga att upplevelsers existens är en objektiv sanning, kanske den enda vi känner till.

Tänkte första hävda att allt det vi kallar subjektivt existerar, men det går ju inte då vår världen kan var deterministisk. Att man hatar något/någon kan vara falskt, endast förbistämt att en viss känsla ska upplevas kring vissa objekt, men upplevelsen av att känna hat måste vara sann.

Med som sagt, det finns en objektiv sanning som vi känner till, och den är att upplevelser existerar (även om upplevelserna i sig såklart är subjektiva).

Någon som kan hävda motsatsen?

Jo du har rätt, jag kan inte vara säker på ifall DU upplever något men däremot kan jag vara säker på att jag gör det.

Och på samma sätt kan du aldrig vara säker på att (förmodade) observerade fysiska svar såsom hjärnimpulser har något med medvetande att göra hos andra människor, och även om man antar det så vet man likväl ingenting om deras upplevelse av något. Bara sin egen.

Jo självklart kan jag bara ha kännedom om mina egna upplevelser, men det räcker för att hävda att dess existens är obestridlig. Även för Solipsisten blir således existensen av upplevelser en objektiv sanning.

Den blir nog inte nödvändigtvis en objektiv sanning beroende på hur dryg skeptiker solipsisten är, men jag förstår helt klart din poäng. Dock är "Objektiv sanning" nog inte rätt ord att använda här - och frågan som jag har för mig ställts ett par gånger genom åren är ju när det ÄR aktuellt att tala om sanningar; för att inte tala om objektiva sanningar?

Hur skulle solipsisten kunna hävda tesen falsk?


Hur menar du? Vad skulle passa bättre?


Varför inte?

Dina svar är i sig tydliga, men då du ej förklarar dom mer utvecklat blir dom något diffusa.

Det kan man egentligen inte heller vara säker på. Däremot finns det inget som helst som talar för att andra upplever någonting, när det iaf finns något som åtminstone skulle kunna vara falska upplevelser hos en själv. Så även om man inte kan vara säker på att man upplever något, kan man iaf tala för att man verkligen gör det.

Och det där med "objektiv sanning", jag vet inte om det är rätt ord i sammanhanget. Kanske. Om objektiv betyder något som flera människor är överens om. Men då säger man samma sak två gånger, eftersom sanning är alltid något som förhandlas fram mellan flera subjekt.

Som jag har förstått det har människorna omedvetet kommit överens om att det som subjektivt tolkas likartat betraktas som objektivt, även om objektivt egentligen syftar på något som inte bygger på subjektiva synsätt.

Kanske absolut sanning passar bättre?

Men ok, jag förstår vad du menar angående sanning, men samtidigt antar jag att du förstår vad jag vill ha sagt, även om orden kanske är fel.

Men vad som är mer intressant är följande uttalande: "när det iaf finns något som åtminstone skulle kunna vara falska upplevelser hos en själv. Så även om man inte kan vara säker på att man upplever något, kan man iaf tala för att man verkligen gör det."

Vad är en falsk upplevelse?

solipsisten skulle hävda tesen falsk emedan det vore förhastat att säga att man har kännedom om sina egna upplevelser - vad nu upplevelser är - om han vore riktigt mkt skeptiker. Snarare skeptiker än solipsist faktiskt.

Objektiva sanningar är ju traditionellt svåra eftersom det förutsätter att det finns sådant, och att vi kan tolka dem rätt. I övrigt är den större frågan varför det skulle finnas någon uppdelning mellan subjekt och objekt över huvud taget. Inte för att vi skall gå tillbaka och ifrågasätta någon existens överhuvudtaget, men frågan är varför vi gör en uppdelning mellan det som observeras och det som observerar som varande av distinkt olik natur.

Vad är en sann upplevelse?

Jag kan tänka mig att man kan fabricera upplevelser. Som att lägga minnen och sensorisk data direkt in i någons cerebellum.

Fast det är klart,
om man tror att det är en sann upplevelse så är den väl sann också.
Men då är subjektivt och inte objektivt.
Eller?

Mitt tredje raka inlägg som berör sanningskonceptet...

Har trådstartaren läst någonting av Edmund Husserl? Fenomenologin som han företrädde kommer fram till samma slutsatser som du med ganska goda argument.

Det enda man kan vara säkert på är att man upplever ett fenomen. Man kan aldrig vara säker på att fenomenet existerar i verkligheten. Finns en lustig anekdot kring en diskussion om fenomenologi där en student blev så förbannad på läraren (som höll ett fenomenologiskt perspektiv) och hävdade att man visst kunde utgå ifrån att det som sinnesintrycken registrerade var verkliga. Till slut blev studenten så förbannad på läraren att han sa att han skulle lämna lokalen varpå läraren svarade att: - Det kan du inte eftersom du är inte här...

indeed. vad säger du om påståendet att man bara kan mäta en metafysik med hur bra den funkar?