Alain de Benoist om Demokrati

http://theoccidentalquarterly.com/ar...emocracya.html

En utmärkt artikel om demokrati och dess skenhelighet, och den moderna demokratins inkompatibilitet med den atenska dirktdemokratin (som tillät slaveri och annan anti-egalitär politik som inte tillåts enligt den moderna ideologin "demokrati"). Hur ser ni andra på Alain de Benoists välformulerade åsikter om demokrati, ifrån ett filosofiskt perspektiv? Jag vill ha en intellektuell diskussion i den här tråden om demokrati, både på gott och ont, antikt och modernt.

Personligen är jag av uppfattningen att äkta demokrati är direktdemokrati minus korruption. Allt annat är pseudo-demokrati. Sedan menar jag personligen att demokrati och autokrati egentligen inte skiljer sig åt varandra på något sätt, bortsett från en viktig punkt: inom autokrati är den politiska makten koncentrerad till en enda person, medan i en (direkt)demokrati så är den politiska makten egalitariserad och fördelad till den stora massan. Utöver det så menar jag att det egentligen inte finns några restriktioner för vad som är "demokrati" och inte demokrati. Styrelseskicket demokrati handlar om att folket styr och att folkets makt är suverän, medan styrelseskicket autokrati handlar om att en viss individ styr och att hans makt är suverän. Med detta menar jag att autokrati och demokrati är varandras motpoler och att autokrati är grymt överlägset demokrati i rätt situation, plats och tid, eftersom den stora massan ofta består av idioter.

Har dåligt med tid och internetuppkoppling, så det får bli ett snävt inlägg tills vidare.

Bruten länk, The Occidental Quarterly tycks ha gjort om sidan innan jul. Kan inte hitta artikeln bland arkiven (det finns endast tre artiklar för år 2008, den första från maj månad), så det är nog bäst att länka vidare till det jag kunde hitta:


1. Bloggaren Oskoreis recensioner: "]I. II.

2. de Benoists Democracy: Representative and Participatory.

3. de Benoists Democracy Revisited: The Ancients and the Moderns.

4. de Benoists The Modern Conception of Sovereignty: A Jacobine invention. Relevant för ämnet.


Utanför ämnet, visserligen, men jag kanske kan bidra med lite historisk bakgrund? För att skriva ur minnet, så slängs här ut en årtalslös resumé över den antika, atenska direktdemokratins mening i samhället:

Nutida diskussioner om Atens folkstyre vill oftast göra gällande att det inte var en riktig demokrati, främst eftersom de röstberättigade medborgarna utgjorde en minoritet av befolkningen (slavar, kvinnor, utbölingar och barbarer stod utanför). Detta synsätt tar sin utgångspunkt i moderna liberaldemokratiska amerikaniserade ideal, och slår därför slint redan vid startblocket genom sin fixering vid allas lika värde. Aten var en riktig demokrati, till skillnad från nutidens representativa hopkok med fördärvlig kortsiktighet och slemma politiker (se Tony Blair). De röstberättigade medborgarna var de fria männen, alltså de hantverkare och handelsmän som kunde ställa upp i egenbekostad stridsmundering på slagfältet, samt de fattigare atenska männen som ställde upp som roddare i flottan. Demokratins upphov var piken och falangen, en beväpning och stridstaktik som gav fotfolket övertaget på slagfältet; liksom makt, och dessa hopliter och roddare hade inget att vinna på att låta någon kung basa omkring med dem på fälttåg som de inte hade något intresse av - ekonomiskt intresse, vill säga. Makt är ingenting man får, utan det är någonting man tar, så ledaren kastades ut och atenarna prövade på demokrati.

Atens militär (samt lukrativa handel) födde folkstyret där. Medborgarna var de som stod beredda att rycka ut i vapen, och därför hade de privilegiet att rösta, juridiskt sett. Samma folkuppbådsanda genomsyrade den unga republiken Amerikas Förenta stater, där minutemen påstod sig kunna vara stridsklara på mindre än en minut. Gevärets betydelse lever vidare hos jänkarna i National Rifle Association.

Jag kan knappt hålla med mera, här var det huvudet på spiken.

Vad angår det fetstilta: Konkurrenterna Aten och Sparta har under 1900-talet ofta använts som något slags analogi för den "upplysta demokratins" (och liberala kapitalismens) kamp mot diktaturen, i den rätt så grekocentriska historieskrivningen om antiken. Jämförelserna mellan staterna är legio (ett exempel). Det hade kanske inte alltför mycket att göra med själva styrelseskicken, men det är likväl talande att tyranniets Sparta besegrade frihetens Aten i det peloponnesiska kriget på 400-talet f.Kr, trots en osannolikt stark atensk återhämtning efter fiaskot vid Syracusa på Sicilien. Autokratin vann, vilket även visar sig för närvarande i fallet Kinas uppgång kontra Västerlandets nedgång. Kompetenta härskare med stor makt och långsiktigt tänkande klår i regel kortsiktiga politiker, med meriter från sitt partis ungdomsförbund och siktet inställt på att vina nästa val för karriärens skull.

Handskakning

Jag är av åsikten att demokratin inte är historiens slutmål utan ett delmål. Demokratin kan, som Benoist också verkar hävda, ta många skepnader varav representativ demokrati är en.

Men för att föra ett väldigt enkelt resonemang så kan man helt enkelt fråga sig ifall en tänkt demokratimotståndare också kan tänka sig att lämna över alla personliga val till någon annan. En människa som inte vill fatta sina egna beslut rörande sitt liv uppfattar iaf jag som märklig. Man kan även fråga sig vart drar man då gränsen mellan personliga beslut och samhälleliga? Rimligtvis så kan antidemokraten, ifall han är konsekvent, tänka sig att även lämna över sina personliga beslut till någon annan. Han vill ju inte delta i det gemensamma beslutsfattandet så då får man förmoda att han inte vill fatta beslut alls. En människa som inte fattar sina personliga beslut kan väl kallas slav?

Där har vi även anledningen till att demokratier så ofta segrar i krig. En slav är aldrig mer motiverad än vad piskan tvingar honom att bli medan en delaktig demokrat kan uppbåda en långt större motivation.

Jag definierar demokrati såhär:

Demokrati = 1. En känsla av att de styrande anstränger sig för att lyssna på medborgaren och att de obönhörligt låter de goda argumenten styra. 2. De styrande ska även kunna argumentera för åsikten att de är värda mer ifall de har den åsikten.

Här kan man alltså lägga märke till två saker. Sverige är inte en demokrati i dagsläget efter behandlingen av SD, samt att demokrati inte förutsätter val. Med denna definition kan man även tala om demokrati i små grupperingar och organisationer.

Problem uppstår givetvis i en demokrati kring idioter som inte är mottagliga för argument, men jag anser inte att det är ett olösligt problem på något sätt och det är ett evigt problem. Men jag tycker tex inte att alla behöver vara röstberättigade så länge systemet för att ta fram de röstberättigade är rättvist. Huvudsaken är ju att idioterna känner att någon lyssnar på dem ifall de har något att tillföra.

Yttrandefrihet, åsiktsfrihet eller fritt åsiktsutbyte finns inbyggt i min definition eftersom man inte kan låta de goda argumenten styra ifall vissa åsikter är förbjudna. Förhållandet mellan yttrandefrihet och demokrati är alltså inte som man kan tro att man kan ha demokrati med inskränkningar i yttrandefriheten utan tvärtom att det inte finns demokrati där det inte finns yttrandefrihet eftersom de goda argumenten då inte kan styra. Demokratin förutsätter alltså yttrandefrihet men yttrandefrihet förutsätter inte demokrati även om det kan tyckas vara onödigt att lyssna på alla argument ifall man ändå inte ska välja de bästa.

Den vanliga definitionen av demokrati är följande:

Demokrati = Val mellan partier där folket blir representerade av företrädare i ett parlament med lagstadgad yttrandefrihet.

Detta är den definition som antagligen är den normala. Här ser man att det är institutionen man fokuserar på i definitionen till skillnad från min definition där man utgår från en känsla hos medborgaren. Visst kan vi använda oss av denna definition om vi vill men vi går miste om en massa aspekter ifall vi har en så snäv definition, exvis möjligheten att använda det demokratiska begreppet i andra sammanhang än när det gäller statsskick. En invändning är även att institutionell demokrati kan missbrukas av ett splittrat folk så att man inte låter de bästa argumenten styra utan bara röstar på sin klan. Institutionen demokrati kan visserligen inte hålla länge i en sådan miljö utan det brukar bli diktatur eller inbördeskrig.

Min definition kan även förklara att det kan råda demokratiska förhållanden emellanåt även ifall ett land styrs av en diktator eller om det inte hålls val. Detta innebär att man kan hålla dörren öppen för tesen att all framgång förklaras av demokrati.

Jag är intresserad av de kanske tidlösa frågorna om demokrati i politisk filosofi.

TS har säkert rätt i mycket, men jag håller inte med om sista meningen.

Jag lägger oerhörd vikt vid demokrati, för mig viktigare än kommunism-liberalism.

Jag vill nämna lite tänkvärt om begreppet, hur det funkar och något filosofiskt.
Jag utgår från att ni har hört en del om begreppet och fler än jag har tänkt liknande.


Är Flerparti-system demokrati? Nä, inte säkert.
Om en stat bildar flera-partier som liknar varandra mycket, så behöver det inte bli demokrati. (Tex. 3 st partier som Lenninister, Stalinister och Trotskister, eller analogt i nyliberala länder.)
Tanzania (Nyere(stav.?), 60-tal) var enparti-stat, men såg sig som demokratiska. Arbetare på plantage mm, kunde välja sina chefer och arbetsledare mm, samt delta i planer (Investeringar i kollektiv mm).
Min tolkning= inte fullständig demokrati, men med betydande inflytande på sin arbetsplats.
Medinflytande gav åtminstone en bit av demokrati.
Personvals-röstning i enpartisystem, behöver inte vara mycket till demokrati, kanske mer diktatur om alla inte får vara med.



Om majoritetens diktatur är demokrati, då är ju proletariatets diktatur demokrati, då majoriteten är proletariatet. Detta är fel, därför även minoriteter bör ha inflytande i bra demokrati.
Jag menar att i riktig demokrati, så skall minoriteter få säga sitt och försvara sina åsikter. Minoriteten skall även bli informerade i förväg innan lagar stiftas som berör dem. (I värsta fall kan ett fåtal mäktiga stifta lagar mot en minoritet, utan att minoriteten hinner göra något.)

Åsikts-frihet och yttrande-frihet är nödvändigt för en fungerande demokrati, och medbestämmande.

I en bra demokrati, så kan frustrationen pysa ut och lätta på trycket, innan det blir en blodig revolution.
Alltså fungerande demokrati kan motverka att nya krig och diktaturer bildas.
I sämre demokratier med uselt sannings-ideal, kan media hjälpa till att manipulera folket till krigshysteri mm.


Idioter förstör demokratin, Nää.(kan motverkas).
Är det bättre att en klok och vis envåldshärskare styr, än att ha demokrati där ett idiotiskt folk får styra? Jag menar detta är fel. (Vid en katastrof, kan nog en militär ordergivning i civilförsvaret vara bäst, men inte i långa loppet).
Första filosofiska problemet är, vem har "sanningen".
Jag menar att absoluta bevis finns kanske inte. (Jmf Descartes "Jag tänker, alltså finns jag").
Det fina med demokratin är att de mäktiga kan avsättas, då det avslöjas det gjort nått dumt.
En ny Hitler kan diktatoriskt fortsätta med nåt galet nästan hur länge som helst.
Demokratin kan motverka ett långvarigt uselt styrande av länder mm.

Tyvärr kan idioter i demokratins namn göra hemskheter. Jag gissar att Platon inte gillade att demokratin lät Sokrates välja mellan giftbägaren och landsflykt. (Men vi kan väl förbättra demokratin).

Demokratin tål en del idioter. Vi måste även acceptera en hel del idiotiska argument om vi skall ha riktig demokrati.

Media har viktig roll. I diktaturer kan media lura folket. I demokratier kan media ibland förbättra demokratin, genom att hjälpa till att avslöja dumheter, söka efter det rätta och sanna.

I t.ex. forum kan det bli problem med om man skall censurera eller icke. Några regler behövs. T.ex. censurera hets mot folkgrupp.
Generellt är det viktigt att man kan vaska fram bra argument för den bästa politiska vägen.
Då måste man tillåta yttrandefrihet och att motparter får säga nått viktigt.
Om folket och makten får starkare sannings-ideal, så bör sannolikheten för bästa beslutet öka.
Då censur eller självcensur är betydande, så ökar risken för informations-inavel eller själv-hjärntvätt, då man inte ser kritiska argument, samt med risk för dåraktiga beslut. (Grisbukten).
Historiskt har olika åsikter i intellektuella debatter stimulerat kulturen.
(Kanske även de gamla grekerna.)

Vad är viktigt för en bra demokrati:
Minoriteters medbestämmande om frågor som berör deras liv.
Makten bör kunna avsättas, på fredligt sätt. T.ex. fria val.
Yttrandefrihet, tryckfrihet, åsiktsfrihet, mötesfrihet.
Sannings-idealet. (Bekämpa lögner och humbug).(Studera vetenskapsteori mm).
Media måste stödja bra demokrati. (T.ex. låta även serber argumentera, även under krigshysteri.)

Flerparti-system tycker jag är mycket bra form, men filosofiskt är det inte en garanti för bra demokrati.

Exempel mm.
I sverige finns en del dålig demokrati.
Jag har sett många exempel under 20-30 år, där antirök-kampen struntar i demokratin.
T.ex. "Målet helgar" lögner, scräckpropaganda och humbug. Detta tillsamans med media och kanske självcensur. Folkhälsoinstitutet mfl, vantolkar riskfaktorn, lobbyism, stiftande av lagar över huvudet på minoriteten rökare. Media tar nästan aldrig fram dugliga forskare, som kan ge vetenskaplig kritik.
Jag ser det nu som att hälsofascismen fått fritt spelrum, ibland med helt otroliga följder och regler.

Orwells 1984 kan ge mycket stimulerande tankar om demokrati och smygfascism. (jmf Sanningsidealet och historieförfalskningen.)
Ytterst få vet vad Urfascism är. Det är ganska naturligt och kommer att ploppa upp här och där i all framtid. Det är alltid ett hot mot demokratin och högre kultur.
Umberto Eco nämner 14 punkter om Urfascism på: http://www.themodernword.com/eco/eco_blackshirt.html


Christer Nylander

Kort tillägg för listan i tidigare post:

5. Bloggaren Oskoreis inlägg om de Benoists bok The Problem of Democracy: I.

Handskakning

Jag läser just nu Pierre Krebs bok Fighting for the Essence, och stannade upp vid några begrepp som jag gärna skulle få tydligare förklarade.

Exempel - Krebs talar om "... judeo-christianity and it's modern avatars, egalitarian democracy ( which is diametrically opposed to the conception of an organic democracy of which we are the fervent champions), individualism (which is incompatible with the notion of the person), ..."

För organisk demokrati har han en hänvisning till Benoist, för person gentemot individualism hänvisas till Julius Evola.

Vad är organisk demokrati och hur skulle den bli organiserad i ett modern samhälle - dagens Sverige, dagens Tyskland t ex? *)

Jag gissar att personen står för en ansvarsfull, bildad, sedlig och icke alienerad person som på ett naturligt sätt ingår i ett kollektiv i kontrast till en rotlös och egoistisk, isolerad individ ( t ex i en modell för marknadsekonomin). Men vad är grunderna till denna syn på en person? Hur skulle den visa sig i praktisk politik och lagstiftning?

Förutom person och organisk demokrati, tycks även en kritik av den universella människan vara central. Man vad ställer ENR ( European New Right) upp för människogestalt i stället? Vem är det som har rättigheterna i deras vision av ett framtida samhälle? En europé? En medborgare?


*) Eventuellt syftar man på någon variant av :
http://en.wikipedia.org/wiki/Authoritarian_democracy
men detta låter ju som något av en antiklimax. Då är ju organisk demokrati bara ännu en eufemism för stalinistisk och annan diktatur med en kvasiparlamentarisk struktur.

Demokrati fungerar inte. Punktslut. Jag skrev en subtil novell om den saken som jag gav titeln Incest, Rape and Democracy. (Ursäkta diverse stavfel och andra klantigheter då det var skriva och posta.)

Jag har länge funderat på huruvida demokrati är positivt eller negativt eller någonting mittemellan, men liksom alla andra svenska ungdomar har jag under 13 års skolgång blivit indoktrinerad med att det bästa i hela vida världen är demokrati och att det endast är nazister som är emot det. Jag, intelligent snubbe som jag är, växte dock ur denna fas och började kritiskt granska systemet. Först såg jag 350+ personer i Sveriges riksdag som drar hem en 50'000 i månaden medan mina äldre släktingar som har arbetat hela livet får kämpa med pensionen. Sedan fick jag reda på den säkerhet dessa 350 korrupta jävlar har i riksdagen, och då blev jag ännu mer förbannad. När jag fick reda på den extrema pensionen som dessa 350+ undermänniskor har efter 8 år i riksdagen så, ja, då svimmade jag, helt enkelt.

Jag började därefter granska de skillnader mellan att styras av kung/diktator och en representativ demokrati. Det förstnämnda lät bra, men endast i det fall att kungen/diktatorn styr frihetsmässigt (eftersom att jag själv tror på frihet), men det hela faller i mina ögon om envåldshärskaren styr kommunistiskt. Här råder min subjektivitet, och det subjektiva ter sig ointressant om vi letar efter en perfekt lösning ur ett objektivt perspektiv att styra ett samhälle på.

"Direktdemokrati", skrek mitt huvud. Jamen, det låter bra, tänkte jag. Nåväl, jag började måla upp ett samhälle som styrs utifrån direktdemokrati, men efter diskussioner med andra intelligenta människor fick jag uppmålat ett fundamentalt fel i direktdemokrati: valdeltagandet. Ja, det blir lite problematiskt, tänkte jag, men kom snabbt på att man kan tvinga populationen till att rösta för att t.ex. få en lön, eller för att undvika fängelse - det lät dock lite väl hårt, tyckte jag, och sopade iväg även den idén.

När jag således sopade iväg både representativ demokrati och direktdemokrati fann jag inte något annat val än att välja en diktatur som inte lyder under kommunism, men en sådan garanti kan vi inte få om vi vill garantera vår frihet i ett samhälle, och ingen förutom de blinda kan förneka att den västerländska demokratin är grymt korrumperat av politiker som njuter av skattebetalarnas pengar. Jag lider med er som arbetar, men jag kan inte tänka mig att efter mitt studerande betala dessa politikers löner, och jag kan inte tänka mig att själv bli politiker då jag ensam bland 350+ korrupta djävulsdyrkare inte kommer kunna skapa en förändring som skulle vara negativ för dem. Medias inblandning i vår politik är vida känt, liksom hur media påverkar den dumma massan, men ingen drar upp dessa fundamentala fel och massan, ignorant och dum som den är, lever vidare i sin stilla dröm om att få ett svenssonliv.

Det fanns således endast ett svar kvar: vi ger fan inte att bli styrda av någon. Ett samhälle utan regering skulle a) garantera vår frihet, b) skydda oss från politisk korruption och c) låta oss göra vad vi vill med våra liv; kanske till och med göra oss smartare.

Problemet med det är att samhället blir otroligt splittrad och det verkar endast vara våra 350+ korrupta djävulsdyrkare som tror på evig världsfred. Ett splittrat land kan inte samla ett kollektivt och ett nationellt tänkande för att skydda sitt land från andra nationer som söker lägga beslag på ens mark.

I grunden får vi acceptera att det finns inget bra sätt att styra ett samhälle på. Det handlar inte om att någon klass lider eller att folk får skatta för mycket eller för litet; det handlar helt enkelt om att det på en principiell nivå inte går att garantera frihet samtidigt som man garanterat nationell överlevnad som stat.

Vad är således bäst? Frihet eller överlevnad? Vi måste självklart välja det senare och därmed även etablera att diktaturer kommer klara sig längre i form av överlevnad.

Demokrati förutsätter en hög nivå av allmänbildning bland de röstberättigade - vilket majoriteten inte har. Det leder till att många människor inte förstår att de ibland röstar på ideologier som blir till nackdel för dem själva beroende på var individen finns i samhället, klassmässigt. Individen röstar känslomässigt eller av slentrian utan att förstå det i många fall, och detta får oftast en motsatt effekt, som många tyvärr inte upptäcker föränn några år senare när det man var 'för/emot' påvisas i verkligheten i en skeende där det har blivit motsatsen.

För övrigt förtjänar Alain de Benoist lite av min tid, ska försöka ta mig igenom det nu...