Markis de Sade som tänkare

"---Dworkin hävdar att Sade var en kvinnohatande, kvinnotorterande, kvinnomördande skurk såväl i sitt liv som i sitt författarskap. Hon väljer att inte fokusera på de manliga offren i hans böcker eller på att analsex med män var en viktig del av hans sexliv.

Men trots förenklingarna finns det på ett djupt plan en anmärkningsvärd likhet mellan hennes och Sades syn på sexualiteten: båda två associerar den med grymhet och smärta. Omkvädet i Ice and Fire är ”samlag är bestraffning, samlag är bestraffning”. Den kristna feministen Hjördis Levin introducerade Dworkins idéer till Sverige i boken Testiklarnas herravälde från 1986 där hon hävdar att Sades författarskap är ett ”litterärt virus” och den yttersta källan till den materialistiska sexualliberalismen som vuxit fram de senaste 200 åren och där kvinnorna är offren.

Även andra av Dworkins kollegor och lärjungar, som Catharine MacKinnon, Ruben Morgan och Kathleen Barry, argumenterar för en ”bokstavlig läsning” av Sade som innebär att den litterära beskrivningen av en sexuell våldsfantasi är att likställa med ett faktiskt våld riktat mot kvinnor.

För dessa feminister är inte markis de Sade bara ett exempel på att den patriarkala sexualiteten egentligen är kvinnovåld. De anser att hans författarskap är en reell orsak till att det blivit så.

Samtidigt finns det paradoxalt nog få enskilda författare eller filosofer som haft en lika avgörande betydelse för radikalfeminismens syn pornografi och sex som markis de Sade. Så när Kajsa Ekis Ekman förnekar det intellektuella värdet av hans texter förnekar hon själva grunden till den tradition hon själv företräder.

Sades texter har starka språkliga, humoristiska och poetiska kvaliteter. Men för mig ligger deras största värde i att de tvingar ut pornografin och den materialistiska filosofin i deras extremer samtidigt som de bevarar en djup tvetydighet och därigenom utelämnar läsaren åt en kritisk självreflexion.---"

Något som inte tagits upp särskilt mycket i debatten är de Sades intima koppling till den moderna världen, där han på många sätt var före sin tid. Inte minst tar han de grundaxiom som den franska revolutionen och liberalismen bygger på, och behandlar dem med en hänsynslös konsekvens. Detta innebär att han säger sådant som andra modernister har vett att hålla tyst om. Man kan också fråga sig om de Sade genom sin konsekvens visar vad materialismen leder till i det samhälle som tillämpar den.

Den kalkylerande hedonismen (som man återfinner både bland skräckfilmsgenrens sociopater och bland vanliga människor ute i samhället) har blivit en senmodern livsfilosofi. Livet går ut på att ha roligt och att maximera sin egen vinst av allt som är tillfredsställande och allt som motverkar upplevelserna av lust, t.ex. sjukdomar, lidande och död, uppfattas som meningslöst. Det är därför inte svårt att förstå orsakerna till att filosofer som Jeremy Bentham, Henry Sidgwick och Torbjörn Tännsjö (mannen som vill se en ökad konsumtion av ”lyckopiller” i samhället), har försökt skapa en etik för den ”sista människan” (som Nietzsche kallade henne för).