Hur påverkar alkohol er som lider av depression?

Som rubriken säger, tänkte höra hur alkohol påverkar er mentalt och fysiskt. Jag själv blir väldigt pigg och känner att jag klarar av vad som helst i princip, känner mig gladare och dimman i huvudet försvinner och jag kan somna väldigt enkelt när jag går och lägger mig. Dock dagen/dagarna efter brukar vara ett rent helvete, nu drack jag några öl i söndags efter att grabben hade åkt hem för att koppla av lite. Vet att det inte är bra alls med alkohol om man lider av depression, men ibland är man dum.

Nu 2 dagar efter jag har druckit har jag mer stickningar vid hjärtat och mer smärta, är detta vanligt? Känner mig väldigt klen (sjukdomskänsla) osv. Iofs är jag sjuk nu också, hosta + halsont. Men det känns så "fysiskt" på nåt sätt, man tänker att dessa problem kan bara inte uppstå vid panikångest men det kan väl tydligen det? Smärtorna blir så verkliga på nåt sätt, men att jag har nåt virus i kroppen är inte heller omöjligt. Dela gärna med er av hur det är för er!

Jag vet inte om jag "lider" av depression,
men det känns fantastiskt att dricka.
Då tänker jag inte alls på att jag är ensam
och att ingen tycker om mig

Dom här i korridoren har börjat tjata på mig att sluta dricka,
men jag vet inte om jag vill...
Vem vill må dåligt, det är ju bara puckat.

Så, depressionen gjorde mig till funktionell alkoholist.
Eller, försöker jag bara skylla ifrån mig?

Under tiden jag dricker så är allt kalas. Känns nästan som man känner sig under en manisk period. Men dagen efter har jag alltid en otrolig ångest som mer ofta än sällan slutar med en eller flera ångestattacker.

Man behöver ju inte dricka så jävla mycket hela tiden. Drick med måtta så ska ni se att det blir lättare dagen efter. Ät ordentligt och drick vatten innan ni går och lägger er ta vitaminer osv. Ju mer man förebygger desto mindre bli efter effekterna.

Mår ni dock väldigt dåligt så kan det vara en bra ide att helt låta bli alkohol.

//Kristall

lite off topic kanske, men vad är en ångestattack?
Och dom flest alkisar är väl deppade?

Min erfarenhet av alkohol när man är deprimerad så mår man inte särskilt bra när man är full, utan ens livsvilja/spärrar försvinner ännu mer och man har mycket större risk att ta självmord än vanligt. Dock har man större chans att misslyckas att ta självmord när man är full eftersom man är jävligt klumpig xD
Typ "fan vad deprimerad jag är, jag behöver en sup"
*mår ännu sämre*
*försöker hänga sig men river ner hela taket istället*
Alkohol kan om man har jävligt mycket ångest och är uppstressad lunga ner en ganska rejält dock.

Jag har alltid haft en krystad relation till alkohol vid festande. I samband med min depression så tenderar jag till att bli sjukt självmordsbenägen även om jag har mått relativt stabilt under dagen. Det är som att hela skådespelar-muren krackerlerar och till sist rasar och jag springer iväg som en mentalpatient och skriker "Määäääääääääääh jag vill döööööööö". och alla tittar förundrat på varandra och undrar vad fan det var som hände.

Att dricka i samband med antidepressiva är inte heller en god idé.
Jag har lärt mig att ta ett par drinkar sedan så får det vara bra. Trist bara när jag känner mig som en tråkig kärring.
Röka på går bra, men särskilt festligt är det ju inte. Dessutom är mina vänner allt annat än drogliberala.

Det är väldigt olika beroende på vilket humör jag är på när jag börjar dricka. Har jag tex planerat att festa en kväll i ett par dagar innan och ser fram emot det, blir jag närmast manisk efter bara nån öl, sen dricker jag tills jag stupar i princip. Det finns inga gränser då och jag mår hur bra som helst.
Är jag däremot lite nere så försöker jag så långt det går att hålla mig undan drickat, lyckas inte det brukar jag kunna bli ganska rejält deppig.
Jag har dock lärt mig hantera "downswingsens" när jag dricker så de inte blir så farliga, värre brukar dock vara dagen efter. Jag har börjat få ena sjujävla baksmällor som inte är av denna värld emellanåt, skäl nog att sluta dricka kan tyckas men, men.

Det är ju fullt naturligt och så tror jag att det är för de flesta. Alkoholen påverkar ju nervsystemet och skapar ångest i sig, den klassiska bakfylleångesten.

Lundell (vis av erfarenheten får man anta) har sagt att problemet med alkohol är att själslivet tar så mycket stryk att man till slut inte fungerar som en normal person. I princip att man blir psykiskt sjuk av att kröka för mycket och för länge.

Å andra sidan är det ju en fantastisk drog då den är i drift så att säga.

Drack väl tre gånger i veckan mellan 1995 och 1998, mest för att bedöva depressionen. Nu har jag mediciner som gör att jag inte törs dricka; drack ett par glas champagne på nyårsafton och inget sedan dess.

Har själv kommit på mig att jag helt enkelt inte klarar av alkohol...inte minst mår man skit efteråt men precis när man blivit lullig så får jag en förmåga att klara av allt i princip...t ex om någon skulle säga åt mig att möta en björn för att försöka döda dig utan varken vapen eller skydd så skulle jag göra det.

Folk i omgivningen blir allt mer rädd för mig och drar sig undan så fort de ser att jag har alkohol i blodet, värsta är ju att jag har hota många, och inte bara på skoj utan sagt rätt ut att de ska dö och berättat i minsta detalj vad jag kommer göra med dom...nej, jag är ingen psykopat och jag skadar inte människor men kommer man in på fyllan så går det som det går, kan även erkänna att jag är väldigt aggresiv även i nyktert...ja menar, vem fan är inte det? - Tell me...liksom

Ska jag erkänna helt så skulle jag helst vilja ta tag om naken på en person och bara ta åt hårt ;D
Men vem vlll inte det när det är något som inte stämmer eller på nåt sett gör "illa" en?

Idag hände en grej som jag trodde jag var helt handikappad på att göra - liksom "vanlig" dag, klockan ca 15:00, inne i affären för att handla (eller vad man nu gör där :O) rätt som det är kommer en tjej med exakt likadan jacka som mig (inte är den speciellt vanlig heller) ...men i alla fall jag får ett "psykfall" helt besatt av att döda den här tjejen, liksom ropara åt henne att hålla käften och handla sin egen mat, hon bara (ni vet svenskar)..."hmmm, visst..ta det lugnt..." *går fram till de till köttdisken* *pekar på ett paket köttfärs och kollar henne rätt i ögonen* "- är du sugen?!" med ett genant ansikte går/springer lite lätt hon bara iväg...jag hade tillockmed tänkt att hugga ner kärringen när jag gick förbi där knivarna låg.

Säg inte att jag behöver hjälp för det är förfan deras "förtjänst" som det har blivit såhär...jag är mer en såhär så just don't do it..."normaLa" och "friska" människor är det värsta man kan önska sig.

jag har aldrig haft en direkt snefylla. mår oftast bra och är glad och pratglad
men dricker det inte i det syftet, "att må bra" liksom. utan bara när vi är ute och så.

dagen efter kan jag dock ha äcklig ångest över mindre saker. eller stora. vilket är lite jobbigt. men det lägger sig efter nån dag. och ofta har jag det inte alls.