Göra slut men fortfarande bo ihop????

Okej...så här e det.

Jag och min flickvän träffades när hon va 15 och ja va 19.
Vi har varit tillsammans sedan dess och nu är jag 22, hon 18.

Har varit ett ganska struligt förhållande och det har varit väldigt fram och tillbaka ända sen början

För ett år sen ungefär så fick vi reda på att hon va gravid. (Nånting som faktiskt var planerat) Vi blev jätteglad och alt va bra tills slutet av graviditeten kom.
Vi började bråka rätt mycket, minns inte exakt om vad men det va väldigt struligt och vi gjorde säkert slut flera gr.

Sen kom vår underbara son i början på juni och då flyttade ja i princip in hos henne och hennes mamma. Allting funka bra och så....
Sen nu i juli flyttade hon till en egen lägenhet (jag har hela tiden varit lite feg när det gäller och bo ihop, så vi beslutade att hon skulle ta den sj sålänge)

Sen efter det så började strulet.
Hon börja och störa sig på att jag va hos henne och "stöka till", hon börja störa sig på minsta lilla jag gjorde.
Tillsist kasta hon bokstavligt talat ut mig och jag blev såklart knäckt, jag gick tillbaka till henne en halvtimme senare för jag ville prata med henne.

Då kom vi fram till att jag ska flytta i hos henne och säga upp lägnheten och allt.

Så jag gjorde jag det...har dock märkt på henne att hon inte e så "på" längre och att det bara e jag som pussar henne, inte tvärtom. Orden "jag älskar dig" har jag inte hört på mycket länge...men hon har hela tiden varit på med att vi ska bo ihop..att vi ska åka till ikea och köpa möbler..senast för en vecka sen ville hon till och med ha flera barn med mig...

Sen kom smällen......när jag hade sagt upp min gamla lägenhet vad det precis som hon fick kalla fötter hon sa att hon inte hade samma känslor för mig längre...att vi var mer som kompisar och att det var vår son som bara gäller för henne nu...hon tycker fortfarande om min men inte som innan...hon säger att det började när hon blev gravid.

Men det konstiga e att hon bad mig inte och flytta. Hon bad mig inte ens att sova på soffan.
Vi kom fram till att jag ska fortfarande bo kvar här och allt. Hon säger att det e pga vår son, att hon behöver hjälp (hon går i skolan nu igen) men är det verkligen bara därför??? Utåt e vi fortfarande ett par, vi sover fortfarande i samma säng och hon har sagt att vi säkert kommer och ha sex och allt.

Vad menas egentligen med allt detta??? Va e d hon egentligen vill??? Vet hon ens det?
Jag menar...gör man verkligen slut med någon och absolut inte har några känslor kvar så vill man väl inte bo med den personen??? Och framför allt inte dela samma säng med den..
Och man ger väl heller inte dom blickar och antydningar som hon gör hela tiden...

Förstår att den klart kan va svårt efter ett långt förhållande och bara släppa så...men endå liksom...

Eller är det bara jag som har fått onödigt hopp???
E det verkligen kört nu??

Så nu vet jag inte riktigt vad ja ska göra. Ska jag bo kvar och se vad som händer och hoppas?? Eller ska va vara helt kall och leta ny lägenhet så hon får sakna mig eller det bästa hade kanske varit någon blandnig av båda...Bo kvar men va kall???

Jag älskar henne fruktansvärt mycket så snälla....någon...ge mig råd

Det händer väldigt mycket känslomässigt när ett barn kommer till världen, särskilt för modern. Din tjej är väldigt ung och har inte varit med om så mycket i livet och då kan det ofta bli ännu större än för den som har lite erfarenhet med sig i bagaget. Ni är inte två längre utan tre, inte heller är du längre den viktigaste personen i hennes liv och sånt ställer till det på många sätt. Hennes energi går just nu åt till att ta hand om barnet och du kommer i andra hand, det är inte säkert att hennes känslor för dig är helt borta. Ni behöver prata med varandra och hitta sätt att lösa vardagen på när det gäller sånt tråkigt som hushållssysslor, städning och så vidare så att ni kan få tid över till varandra. Familjerådgivning är nog en god idé.

Jag skulle nog ändå börja leta lägenhet, om jag vore du.

Visst, hon kanske är förvirrad av den stora omställningen som ett barn innebär, men det låter ju lite som om hon vill ha dej kvar av praktiska skäl, inte för att hon har några känslor kvar.

När hon väl fått ordning på det praktiska, eller rent av träffar nån annan, så kan du riskera att stå på gatan utan lägenhet.

Det händer som sagt så väldigt väldigt mycket i en tjej när hon får barn.
Jag har sett den ena relationen efter den andra spricka under barnets första år o statistiken är mörk.
Men jag tror att om ni kanske kan försöka fokusera på barnet o inte funderar så mycket över er o relationen i början, då kanske det löser sig när allt lugnat sig.
Det kan låta som otroligt lång tid, att vänta ett år eller två, men ni ska ha ett barn nu i en hel massa år o det kan ta allt ert fokus.
Så försök att inse att hon inte har energi, tid eller kanske LUST att tänka på något annat just nu än barnet.
Var den beskyddande hanen ett tag o se till att ni ger barnet en så god start på livet som möjligt, det är det allra viktigaste.
Om ni sen fortsätter som vänner eller som ett klassiskt par, det kanske kan få vara mindre viktigt ett tag?
Jag vet många tjejer som inte kunnat se sig själva som något annat än mammor i flera år o de har blivit oerhört störda av att killen vill ha sin tjej tillbaka o kanske inte visar så mycket förståelse o även av att de själva skuldbelägger sig för att de inte klarar av att vara ALLT samtidigt; mamma, älskarinna, karriärkvinna o perfekt husfru åxå helst.
Om du klarar av att ta ett steg tillbaka ifrån henne o fokusera på barnet så tror jag att du har en bra utgångspunkt, vart era liv än bär er sen.

Wow..tack så mycket.
Det rådet verkar vara riktigt bra måste jag säga
Får väl koncentrera mig på vår son nu och lägga vårt förhållande åt sidan ett tag....ingen mening för mig och försöka om hon bara vill koncentrera sig på vår son ju....

Och för att undvika att hamna i en sådan här, ursäkta uttrycket, WT-situation så ser man till att inte skaffa barn för tidigt i ett förhållande eller i för unga år.

Som folk ovan redan uttryckt lite finare: det är kört. Helt och ytterligt. Det är så många saker, tecken och fakorer som är fel här så jag vet knappt var jag ska börja. Mycket av det är saker som inte går att ändra så tyvärr, förbered dig på att fortsätta att vara misslyckad.

Förklara gärna dessa "faktorer"

Låter som att det kan vara idé att börja leta lägenhet trots allt. Hon verkar vara helt nere i sin mammaroll på något sätt. Det är viktigt att du har någon sorts reservplan om hon börjar krångla igen.

Dealer26:
Cyniskt sagt. Härligt att du slänger med uttrycket WT också. Var det inte du som sa att man skulle ha en buffert på 200'000 för att kunna hjälpa barnet om han/hon blev sjuk?

- Blev ihop i högstadieåldern
- Fick barn som artonåring, inte avslutat gymnasiet?
- Flyttar in med hennes mamma, dåliga vuxenpoäng på det!
- Bråkar ofta, har inga verktyg att hantera konflikter
- Gjort slut flera gånger, lägg av med det, inget att göra med barn som finns med i bilden.


Där är några faktorer som känns lite oroväckande

Ok... jag gör en kortfattad lista.

1. Ni hade varit ihop alldeles för kort tid innan ni skaffade barn (3 år).

2. Ni är båda mycket unga. Din tjej är ett barn som har fött ett barn. Du ser inget fel i att ni inte ens bodde ihop, hon än mindre flyttat hemifrån när barnet kom? Hade kanske kunnat funka om ni hade varit tio år äldre men även då hade oddsen varit dåliga.

3. Hennes reaktion är inte särskilt konstig (läs Zorshas inlägg) men sättet att hantera den för hennes egen del är väldigt skum. Dina initiala ideér om hur du ska lösa problemet är också väldigt naiva ("vara kall" etc).

4. All statistik talar emot er. Människor (särskilt i R&S) vägrar att fatta att de inte är några undantag. Tusentals människor har gått igenom exakt samma sak som er med samma känslor, tankar och förutsättningar och de flesta har misslyckats. Så är det bara och varför skulle ni lyckas bättre? Låter sjukt cyniskt och kanske till och med taskigt men så ser verkligheten ut.

Jag hoppas verkligen att det blir bra för er till slut, och det vågar jag nästan lova att det blir förresten, men att bli en lycklig familj kommer med största sannolikhet inte att hända. Just nu leker ni mamma-pappa-barn.

Jag fattar inte vad folk har emot uttrycket WT. För att det inte är kärnfullt nog? Socialgrupp 3? Paragraf 12-ungar? De flesta fattar nog ändå.

Och nej, det var inte riktigt så jag uttryckte det hela kring bufferten, men ja, jag är av åsikten att man bör ha en rejält tilltagen buffert innan man skaffar barn - för alla eventueliteter. Främst medicinska.

Dealer - det är bra att du är ärlig, jag vet att det kan bli svårt.
Men sen samtidigt...hur många där ute är det egentligen inte som gått tillbaka till sina ex nångång?? Så vitt jag vet en hel del...

Vi ska bo under samma tak...lär säkert ha sex och annat skoj me.
Ja vet inte....hela situationen är så konstig bara....
som ni själva har sagt...hon går in i mammarollen helt och hållet för närvarande....men hon visar tecken hela tiden och har gjort.....eller jag kanske e naiv iallafall