Ensam vs Tillsammans

Mysteriet löste sig snabbt i denna tråd!

Bra jobbat allihop, lås tråd.

Finns inget mysterium, det handlar om att diskutera!

Än då länge är det ju ungefär 50/50 va folk anser..

Jag håller inte med. Jag är 31 och har mitt första långa och seriösa förhållande det har inte format mig speciellt som människa. Jag var rätt formad redan innan det blir ju så när man börjar närma sig 30. Jag är nästan likadan som när jag var singel det enda skillnaden är att jag bara är intim med min kille. Jag gör annars typ samma grejer och är så som jag alltid har varit. Lite mindre krogen som sagt men det hade jag redan innan jag träffade killen börjat tröttna på.

Jag känner inte igen mig alls. Har mitt första riktiga förhållande som varat ungefär 1½ år. Kort efter vi blev tillsammans drog jag igång min nuvarande utbildning, som sträcker sig över 5 år. Tösen i fråga har nyligen åkt iväg till USA för att vara där i ett år, och planerar sedan att börja plugga i Sverige när hon kommer hem.

Vi är båda minst lika sugna på att utvecklas och komma vidare i livet som vi var när vi blev tillsammans.


Jag tycker det låter som att du haft ett riktigt dåligt förhållande, ett nedbrytande sådant. Om det beror på dig själv eller på ditt ex lär du märka i framtiden. Jag måste i alla fall återigen säga att jag inte känner igen mig det minsta. Det är klart att en myskväll hemma blir roligare när man är två (hehe) men jag går ut och festar minst lika mycket nu som jag gjorde när jag var singel. Tycker dessutom det är roligare att gå ut när man redan har sängsällskap spikat. Då slipper man all 'press' på sig att försöka ragga upp någon dam, och kan istället satsa 100 på att ha roligt.

Dåligt sex kan jag inte relatera till, som tur är.

Själv betvivlar jag att jag kommer ha tid med en partner förens efter jag fyllt 30.
Livet kommer vara för fullsmockat med saker att göra tills dess.

Men sen har jag väl alltid varit lite av en enstöring.
Jag tror att var och en ensamma ansvarar för lyckan i ens liv. Partners och kompisar är endast en liten toppning.

Hur gammal var du när ni blev tillsammans? Det är ju skillnad på att inleda ett förhållande när man är 18-19 mot när man är 25+, även om det sen ska visa sig bli sitt första seriösa förhållande. Det är enkel logik, är du lite äldre är du förmodligen mer redo även om du inte haft något seriöst förhållande innan.

Det har dödat mig. Och ingenting jag skriver här kan förändra det, eller få någon att förstå dess oerhörda allvar. Jag minns att de första dagarna kunde jag inte ens äta. Jag bara grät och kände likgiltigheten, smärtan och livets slut skölja över mig. Ingenting lindrande - det fanns inte ens någon potentiell tillfällig lindring. Inga vänner, inget karriärsklättrande, inga prestationer - ingenting var av något värde.

... Och jag förstår om ni tar detta som överdrifter. Jag håller det inte emot er, för jag vet med mig att detta inte är någonting de flesta kan identifiera sig med.

Min lyckligaste stund de senaste fyra åren var när jag lyckades gråta inför henne. Jag hade haft det där inom mig, och det gick - i skepnad av likgiltighet och oengagemang - ut över henne, och bröt ner även henne. Då, äntligen, så fick hon en glimt (om än bara en liten) av min sorg - av mitt tyngande samvete över allt som stulits från mig, och allt jag åsamkat henne...

Jag som brukade ha såna visioner och drömmar...

Jag var 29 år.

Så tänkte jag också när jag var i mitt första seriösa förhållande. Jag tyckte allt var toppen. Jag tyckte jag utvecklades. Jag jobbade på min karriär. Men jag utvecklades inte alls och det insåg jag först efter att allt var slut. Jag var på ruta ett igen. Plötsligt kunde jag identifiera hålen i min identitet som jag fyllt med tvåsamhetens trygghet. Jag valde då att vara ensam minst ett år för att åtgärda detta och bli hel igen. Hade jag startat ett nytt förhållande igen hade jag aldrig blivit hel... bara tillfälligt lagad och på nåder av en tjej som påstår att hon älskar mig.

Jag ser dylika konstellationer i min bekanskapskrets hela tiden. Allt är toppen i paret. Sen plötsligt tar det slut och den tidigare självsäkra killen blir i stort sett självmordsbenägen... wtf liksom. För en jävla bruds skull!

Där har du då ditt svar på varför det fungerar så bra för er.

Det var nog till din fördel att du hakade på en utbildning så pass tidigt i förhållandet. Det har gett dig fler än en sak att fokusera på vilket stimulerar dig som människa. Det utvecklar dig individuellt parallellt med att du har ett förhållande med en person som också har något som stimulerar vid sidan av. Men hade du inlett förhållandet utan din utbildning vid sidan hade du nog inte känt som du gör idag. Hade du harvat runt på något halvtrist jobb och din tjej gjort något liknande, hade du förmodligen förståt vad vi andra syftar på.

Problematiken uppstår alltså när allt fokus hamnar på förhållandet för tidigt i relationen. Det blir som en ond cirkel där ens liv svänger i symbios med att förhållandet svänger. Går det dåligt i förhållandet har man inget annat att fokusera på, och där av blir man olycklig även som person. På så sätt försvinner man bort som en egen person och blir ett med förhållandet. Hemligheten är att ha ett eget liv hur tight man än är med sin flickvän. Ha egna mål osv. För många är det svårt, och oftast är det killar som har svårast för det. Kanske för att många killar stimuleras som mest av att vara fri. Den bästa boosten för ens självförtroende får man när man är fri och jagar flickor. Man mår bäst av bra sex, något som sorgligt nog är rätt ovanligt efter ett par år med samma flicka. Killen är den som blir mest lidande. Tjejen prioriterar annat och har lättare för att leva i ett förhållande eftersom söta tjejer alltid får uppmärksamhet och kan boosta sin självkänsla.

Bra jobb i tråden! Jag håller inte med alla om allt, men överlag är jag glad över att läsa att flera är ense om huvudlinjen: det kan kännas som att allt försvinner när förhållandet försvinner - men sen visar det sig att jag är en hel, komplett, stark och intressant människa i mig själv.

Jag var (nästan) alltid stark, intressant och singel och efter fem års förhållande undrar jag vad fan som hände - jag är ungefär som ni beskriver "killar" ovan - en klängig loser utan självförtroende (igen; nåja). Och nu bor jag tillfälligtvis själv igen och upptäcker att jag fyller en lägenhet själv, fyller min tid själv och om jag varit singel på riktigt säkert fyllt min säng med vackra män igen.

Hur ser man till att ett plus ett inte blir ett? Jag vill ha två komma fem eller mer när han kommer hem igen.