Ensam vs Tillsammans

Tänkte det kunde va kul att diskutera fördelar och nackdelar i ämnena ni ser i rubriken. Jag går dagligen i tankar kring vad som egentligen främjar en människa, att leva ensam eller att leva tillsammans med någon. Jag är kluven, ser för och nackdelar i bägge och kan inte riktigt bestämma mig.

Själv levde jag i ett förhållande på över fem år som tog slut i höstas. Förhållandet i sig var rätt speciellt då tjejen i fråga, under långa perioder var deprimerad. Det var slitsamt och jobbigt, och på många sätt inte ett vanligt förhållande, men jag har ändå samlat på mig mängder av erfarenheter.

I förhållandet krympte jag som människa. Jag blev bekväm och lat, trygghetsberoende och rent av lite blyg. Jag tog inte för mig någonting i livet, hade inga funderingar på framtiden osv, ingen vilja att utbilda mig, resa, träffa nya människor etc. Allt handlade om tryggheten. Jag värdesatte en helkväll framför datorn låååångt före mycket annat. Eller en pizza o film med min dåv. flickvän var så otroligt mycket roligare än en utekväll på stan. Jag glömde av att jag fortfarande var ung och levde mitt liv som en gamling. Blev lite allmänt bitter på livet, ofta sur och tvär. Kanske för att jag kände mig låst även om det var helt undermedvetet.

Dock kan man inte komma ifrån att standarden på ens tillvaro förbättras avsevärt när man är tillsammans med någon eller sambo. Ekonomin i ett samboförhållande (utan barn, lån etc) går inte ens att jämföras med om man är ensam. Man delar på alla kostnader och får mycket mer pengar när man betalat alla räkningar. Man har råd med större lägenhet, bil. Man kan kosta på sig resor, spa-weekends osv. Som ensam får jag pussla betydligt mer med pengarna varje månad.

När jag blev singel förändrades mitt liv totalt och jag blev en helt annan person. Jag tog för mig mer, tog risker och antog utmaningar jag aldrig gjorde när jag var i ett förhållande. Jag lärde känna mängder nya människor, festade järnet och hade roligare än någonsin. Jag svävade som på moln och njöt av den totala friheten. Att kunna göra vad man vill, när man vill, hur man vill var som paradiset för mig. Dock sumpade jag mycket i mitt liv under denna period. Jag slarvade bort en hel termin i skolan som jag nu får läsa om. Festandet osv gjorde att jag inte orkade fokusera på skolan. Vidare gjorde jag av med kopiösa summor pengar. Att resa sverige runt o festa, att hela tiden handla nya kläder och att gå ut o festa flera ggr i veckan tar på ekonomin. Vidare blev jag rätt kaxig och lite för självsäker som singel. Folk började störa sig på mig för att jag inte brydde mig om någonting annat än att festa och hitta flickor.

Nu har jag hittat en flicka igen och bestämt mig för att satsa på ett förhållande. Vi har nu hållt ihop ett par månader och jag trivs bra, men det är inte utan att man tittar på andra sidan häcken. Jag saknar spänningen och kravlösheten som singel. Att gå ut en kväll som singel är oslagbart, och den boost självförtroendet får när man träffar flickor på krogen är underbar. Att inte behöva bry sig om någon annan utan bara sig själv, må va rätt egoistiskt men samtidigt en grundläggande förutsättning om man vill nå optimal personlig utveckling. Å andra sidan får man en helt annan ro i kroppen i ett förhållande. Det blir betydligt enklare att fokusera på utbildning och annat, sånt som faktiskt är viktigt i slutändan.

Vad anser ni?

Jag försattes, i och med mitt första riktigt trygga förhållande (med start för fyra år sedan), i en bottenlös depression. Den sitter kvar än idag. Allt förändrades, blev mörkt, den dagen jag fick henne.

Jag blir nästan lite rörd av det fetstilta i ditt inlägg; det talas vitt och brett om hur storslagen och lyckobringande kärleken är, men aldrig, aldrig, hör man någon tala om dess baksida och mörker. Jag trodde att jag var ensam, en utomjording, i frågan, men kanske kan andra därute i viss grad relatera till det lidande jag genomgått...

I feel you man, känner igen mig i mycket. Det finns en baksida av kärleken som det inte talas särskilt ofta om, helt klart. Har många i min bekantskapskrets som inte mår särskilt bra i sina relationer, de flesta är runt 25 och har varit tillsammans med sina flickvänner i ett par år. Man märker hur dom tappar gnistan på något sätt. Svårt att sätta fingret på vad det beror på, men det finns väl ett par faktorer som spelar in.

Är man tillsammans med någon så tappar man mycket av viljan att sträva framåt i livet. Förhållandet blir tryggheten och man finner sig i det. Att utbilda sig, utveckla sig och fullända sig som människa tappar mening. Istället är det tvåsamheten, familjeplanerna och framtiden tillsammans med någon annan som blir huvudfokus, och hur underbart det än må vara så går det inte bortse ifrån det faktum att man inte mår bra av att inte utvecklas själv. Jag märker ofta hur framför allt killen i en relation blir som ett bihang på tjejen. Att som kille, svansa efter en tjej som vill gå på en massa familjemiddagar, hälsa på mormor och farmor flera ggr i månaden, gå på en massa födelsedagar osv, är inte särskilt kul i längden. Vad gör man som kille på dessa tillställningar? Hur utvecklar det mig som person?

Vidare så har sexlivet stor betydelse. Bra sex gör att man mår bra, dålig sex gör att man springer runt och saknar något hela tiden. Det går inte att fly från det faktum att sexlivet med en flickvän blir enformigt efter något år. Med mitt ex hade jag ett uselt sexliv sista åren. Sex blev tråkigt, ett måste, något jag gjorde bara för att hålla mitt ex glad. När jag blev singel hade jag mer sex än någonsin och märkte hur positivt det var för mig. Jag mådde prima av att knulla min kk fem gånger på en kväll.

Nu kanske det inte var detta du syftade på, men det är det som jag anser vara stor del i baksidan med ett förhållande..

Jag förstår inte alls vad ni menar. Det känns ju som att just de förhållanden ni har haft har varit dåliga, inte att förhållanden i sig är kass.

Jag känner inte igen något av det ni beskriver från mitt förhållande som varade i nästan 8 år. Jag lät inte det hindra eller hämma mig i något. Vare sig i studier eller yrkesliv. Jag jobbade till och med utomlands i ett år (visst, var hemma varje helg och typ var tredje vecka, men ändå).
Det gäller väl att se till att utvecklas som individer också. Visst, hade tjejen inte velat att jag jobbade utomlands så hade jag inte gjort det, men hon var så pass vettig att hon insåg att jag hittat mitt drömjobb och att det var en jättechans för mig. Allt handlar ju om att man ska vara ihop med någon man verkligen trivs med. Nu sket sig iofs det förhållandet, men det var av andra anledningar för utrymme hade vi båda gott om.

Jag tror att det är oerhört viktigt att inte växa ihop alltför mycket. Att bara vara beroende av varandras kärlek - inte av pengar eller något annat.

"Vidare så har sexlivet stor betydelse. Bra sex gör att man mår bra, dålig sex gör att man springer runt och saknar något hela tiden"
Detta skriver jag dock under på helhjärtat. Inget eller dåligt sexliv = inget förhållande. Det betyder mycket mer än man tror i början av ett förhållande. Det ger samhörighet, en djupare koppling till varandra, bekräftelse osv.
Jag håller inte med om att sexlivet automatiskt blir dåligt, man kan utveckla och variera i princip i oändlighet, men när lusten till sex tar slut hos den ena så tar också förhållandet oftast slut. Tråkigt men sant.

Jag skriver under på detta... Dock gäller det inte alla. Det gäller dem som har en dålig relation utan att fatta det själva. Det tar så mycket energi att upprätthålla fasaden av det lyckade paret utåt att inget blir över för självförverkligande. Dock är de i majoritet. Folk som ingått lite längre relationer hänger kvar i dessa trots att de mår skit. De anser att ensamheten är värre. Att de inte ser ensamhet som ett alternativ till dålig tvåsamhet bottnar i en mental svaghet och naivitet. Dessa männsikor tenderar även att bli svartsjuka när det verkligen börjar knaka i förhållandets fogar (om de är killar). Tjejer tenderar istället att starta planB med ny kille innan de avslutat killen i planA på ett ordentligt sätt. Tyvärr.

Ligger mycket i det du skriver. Ensamheten skrämmer ENORMT mycket när man befunnit sig i en relation ett par år. Jag minns själv hur jag var livrädd för att bli ensamt och att jag pga detta inte vågade lämna mitt ex. Jag vaggades in i någon form av blindhet och naivitet där jag vägrade se en separation som en lösning på något. Det skulle ju vara hon och jag liksom. Lämnade hon mig hade jag ju ingenting kvar. Det var så jag resonerade. Ganska så snart efter att vi gjorde slut, insåg jag att jag mådde mycket bättre på egen hand. Tryggheten gjorde mig feg och rädd. Jag vägrade se till mitt eget bästa, fast besluten om att mitt liv bara hade mening om jag levde det tillsammans med henne. Jag kan helt ärligt säga att vi var tillsammans hela sista året enbart för att vi var rädda för att leva ensamma. Tragiskt!

Jag förstår inte heller. Nu har jag iof bara varit tillsammans med min kille i 2,5 år och innan det har jag inte haft något riktigt förhållande. Jag tycker nog nästan bara att det är toppen att ha sambo. Klart att man ska och kan utveckla sig och göra saker fast man har en relation. Min kille ska ta jaktlicens nu i höst jag ska gå en matlagningskurs vi båda strävar efter att utvecklas och göra karriör inom våra jobb. Vi är mycket tillsammans men begränsar inte den ena att göra de saker den vill. Ingen av oss är sådär jätteintresserade av att springa på nattklubbar men visst häder även det.

Att gå på födelsedagsfester, släktträffar åka till mormor m.m. är inget som stör någon av oss. Fester med vänner och släkt tycker vi båda är roligt och visst kanske det inte är det roligaste som finns att besöka äldre släktingar men vi följer för det mesta med varandra på dessa tillställningar även om det inte är något krav.

Det jag känner att man kanske inte utvecklar är de bitarna den ena är bättra på. Tex har min kille mer koll på datorer än mig vilket gör att han får fixa allt med sådant. Det är kanske inte så bra att jag inte själv försöker och lär mig utan låter honom fixa allt. Men jag tycker inte att det är hela världen.

Sexet kan jag dock hålla med om. Har man inget sexliv så är det ju inte mycket till relation. Det får man se till att ha och se till att det är bra.

Ett förhållande blir till vad man gör det till. Vill man ha kul och fortsätta utvecklas så kan man mycket väl ha även det.

Been there, done that! Och ångrar det något enormt. Men jag lärde mig något också. Hellre ensam än i ett dåligt förhållande. Alltid. Den energi/tid man förlorar får man aldrig tillbaka.

Att tjejer inte är lika rädda för just ensamheten beror på att de har ett större stöttande socialt nätverk samt att de söker andra killars uppmärksamhet så fort de känner att de nuvarande förhållandet knakar. Killar ger gjärna tjejer uppmärksamhet oavsett om tjejen är i förhållan eller ej. Det blir sen än lätt math för tjejen att byta till en ny spermieproducent.

Så sant och är man inte nöjd och/eller mår dåligt så får man inse att det är dags att gå vidare om det inte går att lösa.

Man visst, jag tror att det är många som lever i dåliga förhållanden "bara för att" som Anckarström skrev men det är återigen beroende på individuella faktorer, inte att det är i ett förhållande i sig.

Jag tror att många av dessa kan vara som KB886511B skriver runt 25 och har haft relationen några år. Man träffas ung och låter det bara rulla på. Har man levt som singel en period och skapat sin egen identitet så tror jag också att man behåller detta när man sen går in i en relation.

edit: missade ett skriver i min text.

Så kan det nog vara...
Saknar man en stark identitet när man ingår ett förhållande bygger man ju upp sin identitet på just sin partner och sitt förhållande. När sedan förhållandet tar slut så försvinner halva ens identitet - och det vill ju ingen.

Stämmer nog till viss del. Jag själv hade aldrig varit singel ordentligt förns nu i höstas. Sen var jag megasingel i över ett halvår och tog igen mycket av det jag missat. Jag blev en egen person med en egen personlighet, något som jag inte riktigt hade innan. Jag växte upp med mitt ex och blev vuxen tillsammans med henne. Detta är inte att rekommendera! Till detta förhållande känner jag mig mycket mer förberedd även om jag halkade in på ett bananskal. Jag tar med mig de erfarenheter jag har sen tidigare och tänker inte falla i samma fällor. Dock märker jag hur enkelt det är om man inte är vaksam, att hamna i gamla mönster.

Man måste nog ha ett långt förhållande i bagaget innan man kan hitta rätt i en relation. Att det första långa seriösa förhållandet man har, varar livet ut är inte troligt. Ändå är det det första långa seriösa förhållandet man har, som formar en som mest som människa.