Overklighetskänsla

Jag har en fråga, känns det som du typ går runt och drömmer?
Eller tillochmed att du går runt och tror att du inte lever?

Har känt av båda, fick dock reda på för ett tag sen att jag hade asperger

ja

Jag känner igen mej på att jag gick runt och trodde jag drömde eller att jag var död, detta var dock när jag var runt 10~ tror ni att jag har Depersonalisation? Känner dock inte igen mig på "utanför kroppen grejs"

Fick detta för första gången igår. Fick det även kraftigt idag. Har varit kraftigt deprimerad det senaste halvåret och har nu även drabbats av en kraftig förkylning. Har det nåt med saken att göra?

För ett par timmar sen, trodde jag på fullaste allvar, att jag hade dött Morsan svarade först inte på tiltall, då blev jag skraj! men det gjorde hon ju sen.

Kunde lika gärna varit jag som skrev det där inlägget, jävligt läskigt.

Fick ett rejält utbrott igår vilket resulterade i att jag slog knogarna blodiga trots än att familjemedlemmar var närvarande i samma rum, kändes som att det inte spelade någon roll att de såg eftersom inget var verkligt. Kunde inte heller svara på tilltal utan blev som en tillfällig bubbla.

Förstår nu verkligen vad ni menar med skal, allting jag gjorde idag känns fake det känns som att det enda som är verkligt är synen dvs att man finns utåt men inte inåt svårt att förklara men kroppen känns inte verklig. Att kolla på tv var en jävligt obehaglig känsla varje gång någon zappade kanal kändes det som att man inte fanns för en sekund som att all ens uppmärksamhet gick ut på att försöka kolla och när de zappade revs den ner.

Ska försöka ta mig till en psykolog känns som att det är dags nu.
Någon som har tips på piller som skulle kunna hjälpa?, vill mest få bort den där "Snart går något väldigt snett" känslan.

Ja får detta ibland fast det var längesen sist, men ja gillar ju fan känslan!

Får också dessa känslor lite då och då, dock inte så ofta längre...

men när jag får dem så är det bara i sammanhang när det händer något speciellt, brukar aldrig komma när jag har sovit för lite/druckit eller något sånt, utan det bara kommer... som sist när jag fick det så var jag på en "dagsutflykt" med några kompisar oc vi var ute och bara tog det lugnt och så helt plötslig så smällde det till och allt kändes overkligt, hade inget tidsbegrepp eller någonting, och det kändes som om att det som hände för några sekunder sen lika gärna kunde ha hänt för flera timmar sen... Känns också hela tiden som om man måste försöka spela sin normala roll och man måste verkligen anstränga sig och tänka "hur skulle jag gjort nu om jag hade varit i mitt normala tillstånd?" osv...

Det här med att denna "känsla" också kommer upp vid speciella tillfällen, t.ex. när man är bortrest elelr liknande, tycker jag också är konstigt... Då när jag är t.ex. någonstans där det händer något som inte hör till ens "vanliga" vardag så kan jag börja tänka "fan, snart kommer säkert "drömkänslan" komma" och så vipps, så är man i detta konstiga tillstånd igen...

Är massa frågetecken kring detta, tycker det är sjukt skumt...

Hoppas någon orkar läsa detta och reflektera lite eller känna igen sig.

Oj, du har ju svarat på en rätt gammal tråd haha.

Tycker att det är intressant att du inte känner av det när du sovit för lite och så dock?
Jag har också fått det bland folk ibland och det är extremt obehagligt och stressande då mina overklighetskänslor triggar panikångestkänslor.
Men mest får jag det om jag sovit och ätit dåligt och är i en psykiskt påfrestande miljö som t ex i klassrummet, antagligen för att hjärnan är extra känslig för stress då...

Hur gammal är du förresten? Läste om en störning som innefattar overklighetskänslor (dissociativ störning, dereali(z/s)ation är det engelska vetenskapliga ordet för overklighetskänslorna) på Wikipedia och där stod det att problemen oftast dalar ut och försvinner mot 30-årsåldern.
Hoppas att min dödsångest och existentiella ångest också planar ut då, spär extremt mycket på overklighets- och panikångestkänslorna...

Ja, jag tycker också att det är skumt att det bara kan komma precis när som helst, man tycker ju att något speciellt ska kunna bidra till dessa känslor.
Jag är 18 år gammal..

Jag har haft det här derealization disorder, och kan uppleva det igen under vissa omständigheter.

Jag led av det ibland konstant (månader i sträck) när jag var djupt deprimerad och stressad i åldern 17-22. Efter det var det lugnt länge, men när jag var 27 fick jag en attack igen som varade ungefär en vecka efter att jag kommit hem från en väldigt stressig resa.

Beskrivning av upplevelserna:

- Känslan att det inte är verkligt. Ifrågasättande.

- Känslan är liknande den man får om man sätter sig ner och lever sig in i ett minne. Ett imperfekt minne. T.ex. när jag gick en vanlig väg mellan två lägenheter på vinterkvällen kändes det som att jag enbart satt någonstans och mindes/drömde att jag gick den vägen.

- Känslan är även liknande att leva sig in i en film. Man har distans från en film, eller hur? Man vet att det inte händer just nu, på riktigt. Liknande så.

- Även en släng av den där drömlika osäkerheten. Jag vet inte om ni någonsin drömt eller slumrat ur och in i drömmar, då man är lite medveten om att drömmen inte kanske är på riktigt och att något är fuckat, och att man inte vet vad som är verkligt.

- Det är enbart negativt för mig och det var mycket svårt att uppskatta/avnjuta något i livet så länge som det pågick.

- Har för mig att göra saker som man normalt är distanserad från, såsom spela spel och se på TV, kunde tillfälligt få mig att inte tänka så intensivt på känslan, eftersom dom är falska saker ändå.

Nu vill jag säga att det här är en mental sjukdom. Man ska inte behöva känna sig sådär. Ta kontakt med din husläkare och beskriv vad du lider av och hur det påverkar dig. Dom skriver remiss till psykvården så blir du inbokad där. Finns medicin som kan hjälpa och annat.

Jo, fast samtidigt så är det nog på ett sätt värre ifall något särskilt bidrar till känslorna.
Om du jämför med vanlig ångest, man utvecklar ju lätt torgskräck om man får den ångesten ute bland folk, och då undviker man situationen istället vilket spär på ångesten ifall du MÅSTE vara ute bland folk.
För då har du också förväntansångest över att det kommer vara jobbigt och hemskt, och är dessutom inte van längre så situationen har blivit främmande.
Och vips, du har hamnat i en negativ tankespiral!

Är ju en annan sak om man bara allmänt har ångest, då slipper man haka sig upp på något särskilt som utlöser det (även om man dock antagligen hakar upp sig på att man har ångest utan anledning haha).

Så jag vet inte, är väl både positivt och negativt... du hinner aldrig börja utveckla fobier.

Men samtidigt så är det ju extremt obehagligt om du t ex får det när du kör bil, för då måste du ju ändå hålla koll på många saker samtidigt vilket är svårt att göra utan att vara distraherad av känslan att de sakerna du håller koll på kanske inte händer, haha. >.<



Låter som att du både har derealization och depersonalisation?
Fast av vad jag läst så anser många att dessa upplevelser går hand i hand och bara är nyanseringar av ungefär samma problem...

Men fy fan att ha det veckor i sträck. Usch. Jag lider med dig. Jag som blir så uppstressad bara av att uppleva det stunder åt gången. :\
Är väl iallafall skönt att veta att det för de flesta planar ut och försvinner (eller åtminstone nästintill) vid 30-årsåldern, även om du börjat uppleva det igen.


Angående att söka efter hjälp, jag vet inte om killens problem skulle räcka till för att få en diagnos då han bara upplever det minuter åt gången.
Dessutom så upplever i princip alla overklighetskänslor av varierande grad åtminstone vid något tillfälle i sitt liv.
Och om jag ska utgå från mig själv så har jag berättat om dessa upplevelser för min psykiater och sjuksköterska på psyket utan större framgång, så jag vet inte hur allvarligt psykvården ser på detta...

har ochså börjat uppleva detta efter långvarig ångest o depression, du är inte ensam