Varför gillar vi tjejer/killar?

http://temple3.files.wordpress.com/2...llpapers-3.jpg

Varför gillar vi tjejer/killar?
Det ligger en biologisk(evolution och psykologisk) och psykologisk orsak bakom.

Men..
Jag förstår det inte själv, vad är det som är så hett med brudar(eller killar om du eller ni tjejer föredrar det)?
Det verkar 'bara vara så'.
Men om man ska vara fullständigt medveten om varför,
vad kommer man då fram till? (vad är det för logik vi inte är medvetna om)?

Oooooooo runda former... men hur? varför känner man så? varför är det så förutsättningslöst 'fint'? vad är det vi uttrycker i våra inre känslor? vad är det vi egentligen känner/ser? varför det resultatet(känslan) och vad? Om vi maximerar kontrasten i vår upplevelse/tankar, vad ser vi för tydliga konturer och figurer?
Vad är det vi 'tänker'?
Vad är det med dessa magiska runda former förutom att de är.. typ sexiga/sköna? Vad är det som är så magiskt med former, förutom att "dom bara är så grymma symmetriska etc"?

Hur förklarar man detta .. utan biologiska eller rent psykologiska förklaringar?

EDIT: Jag som inte kunde få ut tankar i ord.. men här kommer det:

Ja, vi blir attraherade.
Men vad är det i sig som vi upplever?
Vad är det att uppleva 'snygga kurvor' och 'sexiga kurvor' och 'sexig brud' och dessa 'Ooooo'n?

Hur ska man annars förklara det?

Det var den luddigaste frågan jag läst på länge. Vad är det egentligen du undrar över, och vad är det som är så komplicerat i detta?

Vi är ju "programmerade" att attraheras av det motsatta könet. Evolutionen har gett oss könsdriften och den har ett primärt syfte: artens fortlevnad. Samma sak gäller alla andra arter på jorden (bortsett från dem som inte fortplantar sig sexuellt).

En art där hanor och honor inte attraherade varandra skulle inte bli så långlivad.

Ja, vi blir attraherade.
Men vad är det i sig som vi upplever?
Vad är det att uppleva 'snygga kurvor' och 'sexiga kurvor' och 'sexig brud'?

Du svarar på frågan direkt, och lägger sen ner jättemycket arbete på att formulera den.

Det kan man inte. Förklaringarna är biologiska och psykologiska. (Och detta är filosofiforumet.)

Man kan lika gärna ställa frågan: Varför gillar vi mat? Utan några biologiska eller psykologiska förklaringar, hur skulle du svara på den? Förmodligen inte alls. Svaren är biologiska och psykologiska även där.

Frågan är vad för specifikt vi upplever,
hur beskriver man 'hunger' och "känslan och tanken" 'snygga kurvor',
lite som att försöka beskriva grönt, fast nu försöker vi beskriva 'snygga brudens kurvor' tanken och känslor.

Om du (eller någon annan) lyckas förklara varför vi gillar att äta mat, utan att använda biologiska eller psykologiska förklaringsmodeller, då skall jag ge det ett försök. Men erbjudandet är förstås retoriskt. Vi gillar att äta mat av biologiska och psykologiska skäl. Och av biologiska och psykologiska skäl är vi även fysiskt attraherade av somliga andra människor (dvs. inte alla men vissa).

Man kan lika gärna fråga vad 2+2 blir, men svaret får inte ha med matematik eller logik att göra. Du lär helt enkelt inte få något.

Hur uppelvs känslan? Det vet redan alla människor. Om någon mot förmodan skulle sakna den så går det inte att förklara. Känslor måste upplevas.

Bra där. I alla fall någon som förstått frågan, och även gett ett sant svar.
Men är det verkligen ett sant?
Kan man inte förklara denna upplevelse för någon annan?
Det är ju trots allt bara ytliga kurvor (som i bilden) vi upplever.
Vad är så faschinerande i dessa kurvor?

Ni gillar tjejer för att ni tror att ni är killar. En kille är bara en hälft, och eftersom du tror att du är en kille är du också bara en hälft som förstås behöver en annan hälft, och när du ser en tjej så känner du dig hel, för att hon är din andra hälft.

Tjejer har runda och mjuka former, killar har kantiga och hårda former. De här två aspekterna komplementerar varandra.

Jag tänkte lite på det här igår, lite fylle-filosofi.

Det finns några intressanta premisser.
Till exempel, när min snygga granne kom till mig
och frågade om vilken uppsättning kläder
som passade henne bäst så hände två saker.
Först så fick jag aktivt engagera min sexualitet,
säga att hon såg väldigt snygg ut. Trevligt tillfälle.
Sen så blev jag tvungen att stoppa min sexualitet,
för på något sätt passar hon bättre i kjol än vad jag gör

Det är ju egentligen fantastiskt skumt.
Varför ska jag gå runt i slips och skjorta
när jag tycker att kjol ser snyggt ut?
Den heteronormativa tvåsamheten förutsätter
någon form av anti-narcissism.
Det finns en premiss om anti-narcissism
i att vara attraherad av någon annan individ.
För alla individer ser olika ut,
så om jag gillar någon annan, gillar jag någon som inte ser ut som mig.

Intersubjektivt blir det någon typ av kontroll över Den Andre.
Jag låter Den Andre komma in i min livsvärld.
Jaget, subjektet, förstör sig själv lite,
för att kunna få ta del av den kraft, potens,
som finns i Den Andre.

Det är det mest mikro av det som sker
när en kultur ser upp till en annan kultur,
som när folk köper afrikanska masker
och hyllar sin multikulturalitet
fastän dom aldrig sagt mer än hej
till utländaren på torget...

För Den Andre får heller inte ta över ens subjekt.
Man måste hela tiden ha den känslan,
den upplevelsen, av kontroll över sin egen livsvärld.
Att ge upp den känslan av kontroll
är att ge upp gränslandet mellan olika subjekt
mellan olika objekt,
och det är bland det mest identitetsförstörande
och ångestframkallande som kan hända.
Så på något sätt, innebär det en direkt upplevelse
av den mikromakt som är i spel när två personer
ska förhandla om vem som får göra vad.
Jag är attraherad av min granne,
men hon har en pojkvän,
så hon har definitivt något slags maktutövande läge
gentemot mig som subjekt.
Det är inte min plats helt enkelt,
att göra vad jag vill med henne.

Och däri, finns också en bit av intersubjektiviteten
som kan anses "farlig".
Säger hon blank nej, ger mig den totala kalla handen,
då händer något med Den Andre
som gör att Jag som subjekt förlorar känslan av kontroll.
För det är lika farligt om Den Andre
försvinner helt och hållet.
För var är gränslandet då, mellan mig och henne.
Det är detsamma som att hennes Andrehet har tagit över mig som subjekt.
Då vet jag inte hur jag ska relatera till saker och ting.
Går det att säga hej till henne,
eller kommer hon att ta det som ett försök att förhandla sig
in i hennes livsvärld än en gång...
Känslan av kontroll är ersatt av existentiell ångest.


Se, det går visst att ta det här filosofiskt,
utan allt för mycket psykologi och i princip inget biologi alls.