Vilka kockar inspirerar er mest till matlagning? ( både Svenska och Internationella )

Tore Wretman
Leif Mannerström
Jan Hedh
Gordon Ramsay
Raymond Olivier
Christer Lingström
Morsan...

Lustigt att så många nämner Bourdain då han själv vid många tillfällen medgett att han är en ganska medelmåttig kock. Där ser man vad lite mediautrymme kan göra!

Finns ju kockar man beundrar men som kanske inte inspirerar till matlagning. Men ska man göra avvägning vilka kockar som lockar en att prova deras alster skulle jag lista:

Hugh Whittingstall-Fearnley
Nils-Emil Ahlin
Jamie Oliver
Rachael Ray

Hugh Whittingstall-Fearnley är en brittisk kock som gör underbar rustik mat och kan för närvarande ses i SVT-programmet Det goda livet, där han lagar mat från sina ägor/restaurang River Cottage. Jag har lagat många av hans recept.

Finns det någon kock som kan frambringa den svenska husmanskosten så läckert som Nils-Emil? Tror inte det... Stor inspiratör. Både Jamie Oliver och Rachael Ray brukar laga god och relativt enkel mat.

Finns många bra inspirerande kockar
Men dessa är väl dom jag har sett mest av skulle jag tro.

Michelle Roux Jr.
Per Morberg
Gordon Ramsey
Jamie Oliver
Leif Mannerström
Raymond Blanc

För det mesta Youtube kockar eller erfarna matlagare på youtube

Här har ni en Restaurangkock för Buffé ni kan inspireras av till Svenska recept och ingrediensval som kan kännas annorlunda, nytt ibland men mycket gott har han på sin lyra. Dock finns det inga mått, men det kan man ju räkna ut själv

Steiner

https://www.youtube.com/@steiner296

Leif Mannerström är bäst

Han är såklart ganska duktig på svensk husmanskost, men ganska bortkommen när det kommer till mer modern amerikansk mat. Asiatiskt tror jag aldrig jag sätt honom laga.

Dock är han ganska utdaterad när det kommer till tillagningstekniker vilket är förståligt då han varit kock så länge att han sannolikt känner att han kan leva på gamla meriter.

Tack för tipset. Alltid intressant att se hur de arbetar på olika typer av restauranger. Värdet i hans videos är ju dock mer för dem som tycker det är intressant att se hur en typisk bufferestaurang arbetar där mycket mat måste tillagas på väldigt kort tid, snarare än att det ska göra särskilt hantverksmässigt.

Per Morberg ger jag icke mycket för, slänger med matbitarna och inger ett osympatiskt intryck. Inte som en stigman eller mördare, men nära på. Min svärmor hade samma intryck. han ser väldigt otrevlig ut helt enkelt.

Leif Mannerström å andra sidan, ger ett jovialiskt och trevligt intryck och kan laga god mat. Jag skulle gärna anförtro honom att vakta mina småbarn eller hund, och mata dem med god mat.

Min enda invändning, är att han använder teflonbelagda stekpannor av aluminium, istället för gedigna, fina stekpannor, tillverkade av rent gjutjärn, bäst tillverkade i Sverige av Svenskt gjutjärn.

Själv innehar jag en slik, som är kanske 50 år gammal och den blir bara bättre och bättre, när jag skrapar eller skaver stekytan ren med en rostfri stekspade, som jag ibland skärper till något, som ett skavstål, men icke som en kniv.

Stekytan läker nämligen helt naturligt vid användningen och man slipper tjocka fläkande kolavlagringar som gör det svårt eller omöjligt att steka ägg, och i synnerhet med en stekspade tillverkad av plastik.

Eftersom jag älskar svensk husmanskost så blir det Leif Mannerström.

Man kan ju även hitta lite nytt innehåll i en rätt ochså iom att en buffe i ett storkök ska ju uppskattas av så många som möjligt så det går att sälja plus kanske ha det där lilla extra ingrediensen eller flera. Själva hantverket är att det ska smaka gott då med hjälp utav avancerad köksutrustning som är inställd på det, men där han är ju ändå rätt så tydlig i bild och ljud vad han gör med varje råvara och i turordning

Jag vill gärna återkoppla till min gjutjärnsfundamentalism och varför kockar borde sluta använda Teflonbehandlade Aluminiumstekpannor.

Rostfria stekpannor är dock acceptabla, men svårare att använda, tål dock maskindisk, vilket är bra.

För det första, så håller de förra bara ett år, sedan blir de odugliga.
För det andra, så avger de giftgas, skulle man råka överhetta dem.

I synnerhet på en gasspis, som har en potential att mycket, mycket fort överhetta dem.

Skulle man nämligen inhysa ett par burfåglar i köket, kanske nära spisen vid överhettning av en slik dum stekpanna, så kan man vara säker på att de blir svårt skadade i lungorna, kanske trillar av pinnen och dör, under det att vi människor endast känner en irritation i luftvägarna, som senare kan leda svårare symptom, som dålig lungkapacitet och möjligtvis cancer.

Gjutjärnsstekpannor, och rostfria stekpannor, eller av kolstål, håller å andra sidan i över hundra år. Man kan misshandla dem, men man kan enkelt återställa dem i gott originalskick, eller bättre rentav.

Skulle man vilja förbättra en gjutjärnsstekpanna betydligt, så kan man tillgå på detta vis:

Nu diskar man den ren med handdiskmedel, och skrubbar den sedan med ett diamantbryne och en skvätt vatten, för att göra den mer plan och helt eller delvis bearbeta bort s.k. "sugningar" eller "krympningar", vilka kan uppkomma vid gjutningen, oavsett hur skickliga de var, som kommer stekytan att vara något ojämn. Sedan steker man in den med linolja av livsmedelskvalitet i tre eller fler sessioner.

Man skall icke alls vara rädd för att skrubba ned till det rena vackra gråa gjutgärnet, men man bör torka av vattnet med hushållspapper innan rosten angriper allt för hårt. Det går på sekunder.

Litet, litet röd ytrost är bra dock, när man applicerar olja och överhettar stekpannan hårt, så att det ryker, för det ger ett gott fäste för den polymeriserade oljan eller fettet.

Förövrigt, så försvinner alla kolavlagringar fort som attan, när man skrubbar med ett diamantbryne, men med litet vatten, sköljning och mer skrubbning, mer vatten osv. Nu är det rent, men torka av innan det rostar för mycket.

Nackdelen med vanliga slipstenar, är att de lämnar korn på stekpannan, som repar eller skrapar sönder en stekhäll, skulle man icke rengöra. Men de kan också bita sig in i gjutjärnet, så diamant är det bästa, för de ligger säkert hårt fast lödda i nickel på sitt substrat av stål, och avsätter sig icke i stekpannans yta.