Nu minns jag inte rikigt när det var jag läste detta, var under nån juridikkurs på universitetet, men vi läste i vilket fall som helst ett rättsfall som handlade om just ett snatterimål och hur långt man fick gå som kund. I detta fallet var det en gubbe som skulle köpa en ömtålig porslinsgrej till frugan och eftersom han var så rädd för att den skulle gå sönder på vägen till kassan så stoppade han föremålet i fickan. På väg till kassan, eller om det var i kön till kassan, blev han i alla fall stoppad av butiksbiträdena och anmäld för snatteri, men eftersom ingen kunde bevisa att han faktiskt hade uppsåt att snatta blev han frikänd.

Ska försöka hitta rättsfallet.
EDIT: Hmm, mitt minne svek mig tydligen rätt så ordentligt, men gubben blev i alla fall inte dömd för snatteri utan för egenmäktigt förfarande. Se NJA 1965 s 398