2008-08-12, 03:50
#1
Dag 16: Igår hade jag permission från min avgiftning och bråkade med mina föräldrar eftersom jag har fått veta att de har ringt till min pojkvän och övertalat honom att göra slut med mig, sagt att de aldrig mer vill se honom, att han har förstört mitt liv etc (det har han inte alls gjort, men han sitter inne så det är ytterst skeptiska mot honom). Hur som helst så åkte jag tillslut tillbaka till behandlingshemmet i förtid eftersom jag kände att jag höll på att spåra ur kraftigt och ville förhindra ett återfall. När jag kommer tillbaka så informeras jag om att mina föräldrar har ringt flera gånger under dagen och uttryckt oro för att jag inte hör av mig och att jag inte tar emot deras samtal. Är för arg för att bry mig just då.
Efter att ha fått i mig kvällsdosen stes känner jag mig lite lugnare, tänker något klarare och jag ringer därför upp dem. Pratar med morsan och försöker lugnt förklara för henne att det är oacceptabelt att de ringer till min pojkvän och skyller allt på honom. Efter ca 30 sekunder skriker vi åt varandra och hon meddelar att hon har pratat med personalen om att jag inte kommer att få permission nästa vecka för att besöka pojkvännen (vi har inte setts på 4 månader eftersom han har haft fulla restriktioner tills nu). Jag blir förbannad igen och skriker tillbaka att i så fall skriver jag ut mig och åker ändå. Varpå morsan kontrar med att hon har fått veta av syrran att jag har tagit pengar av dem (gjorde jag som hämnd för att de ringde pojkvännen) och att de kommer att polisanmäla mig både för inbrott och även för narkotikabrott om jag skriver ut mig. Här lägger jag på luren.
När personalen bekräftar att jag inte kommer att beviljas permission för att åka och så går jag och packar mina grejer och ber att få träffa läkaren för att skriva ut mig. I en timme försöker de övertala mig att låta bli, och när jag ändå vill skriva ut mig meddelar läkaren att han kommer att göra en LVM-anmälan om jag gör det. Det skiter jag i för jag är så förbannad, så jag skriver ut mig ändå.
Givetvis ångrar jag mig redan dagen efter, efter att alla i min närhet blivit förbannade på mig för att jag är så dum som skriver ut mig. Jag får ångest, bråkar med allt och alla och knaprar Xanor. På kvällen ringer pojkvännen och även han blir förbannad på mig för att jag skrev ut mig för att träffa honom. Han vill inte ens träffa mig innan jag har gått igenom hela avgiftningen säger han. Jag ringer till behandlingshemmet, lipar och ber att komma tillbaka. Det får jag inte, för de har ingen ledig plats till mig. Tack och lov ställer pojkvännen upp och ringer och bönar om att de ska ta mig tillbaka, jag vet inte vad han sa men de ringde i alla fall upp efter det och sa att jag fick komma tillbaka morgonen efter. Jag var i upplösningstillstånd, kände att jag inte skulle klara mig till dess och tjatade därför till mig att få komma tillbaka så fort som möjligt när de hade ordnat en sängplats och en läkare som kunde skriva in mig. Skrev in mig klockan två på natten. Eftersom jag skrev ut mig själv, lämnade positiva prov när jag kom tillbaka och dessutom hade ett par benso i fickan (oavsiktligt dock, hade glömt att de låg kvar) så drogs samtliga förmåner in. Jag får därför inte ringa, ta emot besök, ta ut permissioner eller ens lämna avdelningen. Först blev jag upprörd, men sen tänkte jag att det nästan kändes skönt. Något har hänt med mitt humör som förvandlat mig till ett aggressiv idiot så jag är ändå osams med i princip alla som skulle kunna tänkas ringa eller besöka mig. Och jag klarar uppenbarligen inte att åka hem ett par timmar utan att ställa till bråk, så jag kan lika gärna sitta inlåst. Eftersom jag har ätit många Xanor däckar jag snabbt och sover hela natten.
Dag 17: Ångest i sin värsta form. Brukar ju bli så när en kraftig dos Xanor går ur kroppen… Har sådan ångest att det gör fysiskt ont. Tänker på året som har gått, hur mycket jag har eftersatt för att jag har knarkat. Hur påtänd jag var på kusinens dop, glömde bort syrrans födelsedag, överdosen på julafton, all oro, alla lögner och alla bråk. Min bil som jag har kraschat tre gånger och inte orkat göra något åt, alla ogjorda arbetsuppgifter, hur illa jag behandlat mina vänner osv. osv. Listan kan göras hur lång som helst. När den fysiska abstinensen kommer tillbaka känns det på ett konstigt sätt skönt. Smärtan kan jag fokusera på, medan känslan av att man är värdelös och att omgivningen skulle ha det bättre utan en är outhärdlig. Jag tigger och ber om att få något ångestdämpande, man får inget mer än den dagliga dosen Stesolid.
Dag 18-25: Veckan passerar och dagarna är ganska likartade. Jag ligger i sängen och svettas, mår vidrigt dåligt och har fruktansvärd ångest. Jag känner absolut ingen förbättring.
Dag 26: Näsblodet slutar och mitt djupa sår i näsan verkar ha läkt ihop. (Jag har ett djupt sår längs med hela näsbenet inne i näsan. Det har frätts upp varje gång jag snortar och var som en djup ficka ända ner till näsbenet. Nu har det dock blivit en sårskorpa på det). Min kind som jag bet sönder under krampanfallet har också läkt ihop.
Dag 30: Jag avslutar penicillinkuren och friskskrivs från lunginflammationen. Fantastiskt att inte ha feber om dagarna längre. Tyvärr innebär friskförklaringen att min dagliga dos av Kodein Recip uteblir. Jag har trappat ner på den de senaste två veckorna men nu får jag alltså inga smärtstillande alls längre.
Dag 31: En riktigt jobbig dag. Jag blir fruktansvärd abstinent av att sluta med kodeinet. Jag pendlar mellan toaletten och sängen och magen krampar hysteriskt. Dessutom känns abstinensen från benson ännu mer nu när jag inte längre får smärtstillande. Jag tjatar mig till två Ipren, som inte hjälper ett dugg. Jag känner mig beredd att ge upp och funderar på att skriva ut mig och åka hem. Läkaren inser mitt dåliga skick och låter mig få prata med pojkvännen, som får mig på lite bättre tankar.
Dag 32-36: Abstinensen från kodeinet är hemsk. Det känns som en långdragen maginfluensa. Jag kan inte behålla någon mat eller vätska alls och får tillslut näringsdropp (jag är väldigt underviktig och en månad i princip helt utan att kunna äta gör inte precis saken bättre). Bensoabstinensen känns lika jobbig som innan, märker ingen bättring.
Dag 37: När jag vaknar på morgonen känner jag mig märkligt nog lite bättre. För första gången sedan dag 10 kommer jag ur sängen idag. Då jag knappt lämnat mitt rum innan har jag inte direkt pratat med de andra på avdelningen. Idag sitter jag en stund i dagrummet och spelar kort. Det är det man gör här. Spelar kort, äter godis och dricker kaffe. När man inte pratar om droger då, för det är det stora samtalsämnet här. Knark, knark, knark. Hur mycket, hur länge, vilka droger, vart du handlar, hur jobbig just din avis är osv. Fanns det någon man inte visste om droger eller abstinenssymptom innan så vet man det nu.
Dag 38-40: Jag känner mig lite bättre för varje dag som går. Det jobbigaste nu är att känslorna börjar komma tillbaka. Ännu mer ångest, massa gammalt som kommer tillbaka. Minnen jag inte visste att jag hade osv. Jag har aldrig gråtit så mycket som nu. Terapeuten insisterar på att jag ska träffa mina föräldrar, jag tvärvägrar. Jag vågar inte riskera att få ett raseriutbrott med allt vad det innebär. Jag inser ju att jag möjligen måste träffa dem någon mer gång i mitt liv, men vill i vart fall inte göra det nu. Jag blir övertalad att gå på gruppterapin. Jag går dit en gång och det var verkligen inget för mig. Sitta och älta i andras problem och lyssna på dem. Kalla mig gärna självisk, men jag orkar med nöd och näppe med mitt eget liv just nu, jag orkar inte bry mig om alla andra också. Jag vill vara ensam förutom de nödvändiga kontakterna med personalen. Jag orkar inte heller sitta i dagrummet och prata om knark med alla andra muppar som ligger här.
Dag 41-44: Sämre igen. Gör ingenting förutom att ligga i sängen. Har varit här i nästan sex veckor nu och ligger fortfarande på 50 mg Stesolid om dagen. Semesterveckorna är slut och jag är sjukskriven från jobbet. Allt känns hopplöst och jag funderar på att skita i det och leva med beroendet. Jag orkar inte mer nu. Läkaren oroar sig för min ångest, ovilja att kämpa vidare och påbörjar en utredning om depression.
Dag 45-48: Det vänder igen och jag mår snabbt bättre. Sänks till 40 mg och känner för första gången att jag börjar se slutet på eländet. Jag orkar skriva lite brev, pratar långa samtal med pojkvännen (jag har fått tillbaka den förmånen) och fundera lite på framtiden. Det värsta med att må bättre fysiskt är att jag mår sämre psykiskt då.
Dag 49-55: Jag sänks till 35 mg redan efter några dagar eftersom jag inte lider så kraftigt av abstinensen längre. Det går bra och jag känner mig nöjd med det. Sänker till 25 och så 20 mg. Det funkar. Jag börjar bli väldigt uttråkad av att bara ligga i sängen och inte ha kontakt med omgivningen. Jag mår bättre psykiskt och får inte längre raseriutbrott. Jag funderar på om det inte är dags att åka hem snart. Läkaren tycker att jag ska stanna i alla fall ett par dagar till eftersom jag precis har sänkt dosen. Vi kommer överens om det.
Dag 60: Jag provar att klara mig utan Stesolid idag, men det går inte bra. Jag får panik och börjar bli väldigt abstinent. Orkar inte med sängliggande igen så på kvällen tar jag kvällsdosen.
Dag 63: Sista dagen på det här stället. Jag åkte hem idag fast jag fortfarande tar 20 mg om dagen. Jag är sjukskriven en vecka till och ska gå ner till 15 mg om några dagar. Varje förmiddag ska jag åka tillbaka och hämtar dagsdosen. Så fort jag har slutat helt börjar öppenvården, jag är nämligen kvar på steget avgiftning ändå tills jag har slutat helt och hållet. Imorgon ska jag åka och besöka pojkvännen, något som jag har längtat efter i 5 månader nu.
Efter att ha fått i mig kvällsdosen stes känner jag mig lite lugnare, tänker något klarare och jag ringer därför upp dem. Pratar med morsan och försöker lugnt förklara för henne att det är oacceptabelt att de ringer till min pojkvän och skyller allt på honom. Efter ca 30 sekunder skriker vi åt varandra och hon meddelar att hon har pratat med personalen om att jag inte kommer att få permission nästa vecka för att besöka pojkvännen (vi har inte setts på 4 månader eftersom han har haft fulla restriktioner tills nu). Jag blir förbannad igen och skriker tillbaka att i så fall skriver jag ut mig och åker ändå. Varpå morsan kontrar med att hon har fått veta av syrran att jag har tagit pengar av dem (gjorde jag som hämnd för att de ringde pojkvännen) och att de kommer att polisanmäla mig både för inbrott och även för narkotikabrott om jag skriver ut mig. Här lägger jag på luren.
När personalen bekräftar att jag inte kommer att beviljas permission för att åka och så går jag och packar mina grejer och ber att få träffa läkaren för att skriva ut mig. I en timme försöker de övertala mig att låta bli, och när jag ändå vill skriva ut mig meddelar läkaren att han kommer att göra en LVM-anmälan om jag gör det. Det skiter jag i för jag är så förbannad, så jag skriver ut mig ändå.
Givetvis ångrar jag mig redan dagen efter, efter att alla i min närhet blivit förbannade på mig för att jag är så dum som skriver ut mig. Jag får ångest, bråkar med allt och alla och knaprar Xanor. På kvällen ringer pojkvännen och även han blir förbannad på mig för att jag skrev ut mig för att träffa honom. Han vill inte ens träffa mig innan jag har gått igenom hela avgiftningen säger han. Jag ringer till behandlingshemmet, lipar och ber att komma tillbaka. Det får jag inte, för de har ingen ledig plats till mig. Tack och lov ställer pojkvännen upp och ringer och bönar om att de ska ta mig tillbaka, jag vet inte vad han sa men de ringde i alla fall upp efter det och sa att jag fick komma tillbaka morgonen efter. Jag var i upplösningstillstånd, kände att jag inte skulle klara mig till dess och tjatade därför till mig att få komma tillbaka så fort som möjligt när de hade ordnat en sängplats och en läkare som kunde skriva in mig. Skrev in mig klockan två på natten. Eftersom jag skrev ut mig själv, lämnade positiva prov när jag kom tillbaka och dessutom hade ett par benso i fickan (oavsiktligt dock, hade glömt att de låg kvar) så drogs samtliga förmåner in. Jag får därför inte ringa, ta emot besök, ta ut permissioner eller ens lämna avdelningen. Först blev jag upprörd, men sen tänkte jag att det nästan kändes skönt. Något har hänt med mitt humör som förvandlat mig till ett aggressiv idiot så jag är ändå osams med i princip alla som skulle kunna tänkas ringa eller besöka mig. Och jag klarar uppenbarligen inte att åka hem ett par timmar utan att ställa till bråk, så jag kan lika gärna sitta inlåst. Eftersom jag har ätit många Xanor däckar jag snabbt och sover hela natten.
Dag 17: Ångest i sin värsta form. Brukar ju bli så när en kraftig dos Xanor går ur kroppen… Har sådan ångest att det gör fysiskt ont. Tänker på året som har gått, hur mycket jag har eftersatt för att jag har knarkat. Hur påtänd jag var på kusinens dop, glömde bort syrrans födelsedag, överdosen på julafton, all oro, alla lögner och alla bråk. Min bil som jag har kraschat tre gånger och inte orkat göra något åt, alla ogjorda arbetsuppgifter, hur illa jag behandlat mina vänner osv. osv. Listan kan göras hur lång som helst. När den fysiska abstinensen kommer tillbaka känns det på ett konstigt sätt skönt. Smärtan kan jag fokusera på, medan känslan av att man är värdelös och att omgivningen skulle ha det bättre utan en är outhärdlig. Jag tigger och ber om att få något ångestdämpande, man får inget mer än den dagliga dosen Stesolid.
Dag 18-25: Veckan passerar och dagarna är ganska likartade. Jag ligger i sängen och svettas, mår vidrigt dåligt och har fruktansvärd ångest. Jag känner absolut ingen förbättring.
Dag 26: Näsblodet slutar och mitt djupa sår i näsan verkar ha läkt ihop. (Jag har ett djupt sår längs med hela näsbenet inne i näsan. Det har frätts upp varje gång jag snortar och var som en djup ficka ända ner till näsbenet. Nu har det dock blivit en sårskorpa på det). Min kind som jag bet sönder under krampanfallet har också läkt ihop.
Dag 30: Jag avslutar penicillinkuren och friskskrivs från lunginflammationen. Fantastiskt att inte ha feber om dagarna längre. Tyvärr innebär friskförklaringen att min dagliga dos av Kodein Recip uteblir. Jag har trappat ner på den de senaste två veckorna men nu får jag alltså inga smärtstillande alls längre.
Dag 31: En riktigt jobbig dag. Jag blir fruktansvärd abstinent av att sluta med kodeinet. Jag pendlar mellan toaletten och sängen och magen krampar hysteriskt. Dessutom känns abstinensen från benson ännu mer nu när jag inte längre får smärtstillande. Jag tjatar mig till två Ipren, som inte hjälper ett dugg. Jag känner mig beredd att ge upp och funderar på att skriva ut mig och åka hem. Läkaren inser mitt dåliga skick och låter mig få prata med pojkvännen, som får mig på lite bättre tankar.
Dag 32-36: Abstinensen från kodeinet är hemsk. Det känns som en långdragen maginfluensa. Jag kan inte behålla någon mat eller vätska alls och får tillslut näringsdropp (jag är väldigt underviktig och en månad i princip helt utan att kunna äta gör inte precis saken bättre). Bensoabstinensen känns lika jobbig som innan, märker ingen bättring.
Dag 37: När jag vaknar på morgonen känner jag mig märkligt nog lite bättre. För första gången sedan dag 10 kommer jag ur sängen idag. Då jag knappt lämnat mitt rum innan har jag inte direkt pratat med de andra på avdelningen. Idag sitter jag en stund i dagrummet och spelar kort. Det är det man gör här. Spelar kort, äter godis och dricker kaffe. När man inte pratar om droger då, för det är det stora samtalsämnet här. Knark, knark, knark. Hur mycket, hur länge, vilka droger, vart du handlar, hur jobbig just din avis är osv. Fanns det någon man inte visste om droger eller abstinenssymptom innan så vet man det nu.
Dag 38-40: Jag känner mig lite bättre för varje dag som går. Det jobbigaste nu är att känslorna börjar komma tillbaka. Ännu mer ångest, massa gammalt som kommer tillbaka. Minnen jag inte visste att jag hade osv. Jag har aldrig gråtit så mycket som nu. Terapeuten insisterar på att jag ska träffa mina föräldrar, jag tvärvägrar. Jag vågar inte riskera att få ett raseriutbrott med allt vad det innebär. Jag inser ju att jag möjligen måste träffa dem någon mer gång i mitt liv, men vill i vart fall inte göra det nu. Jag blir övertalad att gå på gruppterapin. Jag går dit en gång och det var verkligen inget för mig. Sitta och älta i andras problem och lyssna på dem. Kalla mig gärna självisk, men jag orkar med nöd och näppe med mitt eget liv just nu, jag orkar inte bry mig om alla andra också. Jag vill vara ensam förutom de nödvändiga kontakterna med personalen. Jag orkar inte heller sitta i dagrummet och prata om knark med alla andra muppar som ligger här.
Dag 41-44: Sämre igen. Gör ingenting förutom att ligga i sängen. Har varit här i nästan sex veckor nu och ligger fortfarande på 50 mg Stesolid om dagen. Semesterveckorna är slut och jag är sjukskriven från jobbet. Allt känns hopplöst och jag funderar på att skita i det och leva med beroendet. Jag orkar inte mer nu. Läkaren oroar sig för min ångest, ovilja att kämpa vidare och påbörjar en utredning om depression.
Dag 45-48: Det vänder igen och jag mår snabbt bättre. Sänks till 40 mg och känner för första gången att jag börjar se slutet på eländet. Jag orkar skriva lite brev, pratar långa samtal med pojkvännen (jag har fått tillbaka den förmånen) och fundera lite på framtiden. Det värsta med att må bättre fysiskt är att jag mår sämre psykiskt då.
Dag 49-55: Jag sänks till 35 mg redan efter några dagar eftersom jag inte lider så kraftigt av abstinensen längre. Det går bra och jag känner mig nöjd med det. Sänker till 25 och så 20 mg. Det funkar. Jag börjar bli väldigt uttråkad av att bara ligga i sängen och inte ha kontakt med omgivningen. Jag mår bättre psykiskt och får inte längre raseriutbrott. Jag funderar på om det inte är dags att åka hem snart. Läkaren tycker att jag ska stanna i alla fall ett par dagar till eftersom jag precis har sänkt dosen. Vi kommer överens om det.
Dag 60: Jag provar att klara mig utan Stesolid idag, men det går inte bra. Jag får panik och börjar bli väldigt abstinent. Orkar inte med sängliggande igen så på kvällen tar jag kvällsdosen.
Dag 63: Sista dagen på det här stället. Jag åkte hem idag fast jag fortfarande tar 20 mg om dagen. Jag är sjukskriven en vecka till och ska gå ner till 15 mg om några dagar. Varje förmiddag ska jag åka tillbaka och hämtar dagsdosen. Så fort jag har slutat helt börjar öppenvården, jag är nämligen kvar på steget avgiftning ändå tills jag har slutat helt och hållet. Imorgon ska jag åka och besöka pojkvännen, något som jag har längtat efter i 5 månader nu.
