Det svenska sociala mysteriet

Var utomlands ett tag och fick med ens ett nytt perspektiv på vad som kan kallas svenska vanor.

Nyvunna fakta:

- att hälsa
Till skillnad från fransmän och italienare kindpussas vi inte,
när det gäller: nära vän, ungdom eller släkting så kramas vi.
Kram ses här inte som särskilt intimt,
men försök artigt krama en människa från frankrike och du skrämmer vettet ur honom/henne.

Om vi däremot möter ngn bekant eller vän så
vinkar vi på 20 meters avstånd, och nickar, kanske säger ett enkelt "hej".

Varför frågar man nästan aldrig hur personen mår eller engagerar sig lite mer i mötet?

Det tar väldigt lång tid att lära känna en svensk, och det är nästan omöjligt att prata med folk man inte känner.
Till följd så tycker folk från lite varmare länder att vi är väldigt knepiga och svåra att bli kompisar med.

Är det bara i Norrland som man är misstänksam mot folk som pratar för mycket? Det är ofta små tysta break i en konversation mellan svenskar, något som man med alla medel försöker undvika i Frankrike och där det uppfattas som oartigt att vara tyst.

I Sverige:
Man bryr sig inte särskilt mycket om att se på personen man pratar med, man unviker direkta personliga frågor, säger inte så ofta tack, och ber inte om hjälp, undviker att säga att en annan person gjort fel eftersom det kan orsaka konflikter.

Jag generaliserar vildt, men tänker att ett lands befolkning nog ändå har vissa gemensamma drag då alla växer upp i samma samhälle i samma tid..

Fritt fram för fler exempel eller åsikter..

Ja den svenska asociala mentaliteten

Läste nån artikel för länge sedan som sade att det rent generellt brukar bo mindre pratsamt folk på kallare breddgrader. Detta berodde tydligen på att klimatet inte tillät alltför mycket onödiga konversationer när vi bodde i hyddor och grejer. Hur troligt det låter får du själv bedöma.

Hursomhelst är vi som bekant inte längre bundna av den biologiska evolutionen, jag tror följdaktligen att den svenska inbundenheten är påväg ut. Man ser i södra Sverige att vi alltmer tar efter det europeiska, ännu inte det sydeuropeiska men i alla fall det europeiska, sättet att vara.

Hörde på TV(för nu väldigt länge sedan) en taxiförare i New York(tror jag bestämt att det var)uttala sig om sina kunder från olika länder och vad han tyckte/ ansåg om dessa, hur han uppfattade dem som.
Han sade då att han alltid visste när han hade en svensk i taxibilen. Och det gjorde han för att ingen nationalitet pratade så negativt om sitt land som just svensken gjorde.
Ganska talande det.

Tog också del(för nu också länge sedan) utav en uppfödd/ infödd svensk kvinnas erfarenheter som flyttat till Italien. Hon hade stora problem med italienarnas mentalitet... där ingick bl. a att svärmor ägde full rätt att öppna och glo i svärdotters handväska.
Fanns liksom inga "familjehemligheter/- angelägenheter" där precis.

Visst finns det saker på hemmaplan att önska. Men man får nog ändå se på det hela i ett stort och större perspektiv än att bara resa runt och plocka åt sig av godbitarna.
Även Sverige har, för den "inreste", sina godbitar

Det här är mer socialpsykologi än socialantropologi. Men iaf, det här med hälsandet, det är en "urban/rural" grej. Folk i Stockholm har mer gemensamt i sina hälsningsceremonier som dom i Göteborg, London, Paris. Folk från Smygehuk har mer gemensamt vad det gäller hälsningar med folk i Skellefteå, York, Ruhr.

Det är den nya inne-enheten, städer. Man finner att städer och landsbygd är bättre enheter än länder och etniciteter. Speciellt idag när det finns muslimer och kineser i vartenda land, så märker man att stads-kineser skiljer sig från landsbygdskineser mer än kineser i Sverige skiljer sig från kineser i Norge.

Man säger att norrlänningar pratar mer effektivt, använder inte så mycket energi, men det stämmer inte. Men talar ofta i bestämd form, även om det ibland blir någon extra stavelse, och man kan ha för vana att börja meningen med samma ord som man avslutade den: "Ni var och fiskade stor-laxen i sjön ni"

Det har mer med sociolekt (jämför dialekt) att göra, regionala klasskillnader som etniska markörer. Landshövdingen pratar helt annorlunda än vad förortskidsen gör. Kvinnor talar i repor medan män talar i report. Rika, välutbildade invandrare i storstäder talar helt annorlunda än Fattiga, obildade flyktingar ute på vischan.

Språk och gester går ihop här också. Det är en del av en människas habitus. Även om någon uppväxt på Östermalm flyttar till Norrmalm och fejkar sin dialekt och sina gester, kommer det alltid finnas ett spår kvar, om även bara symboliskt.

Att man får chansen att kunna använda "sitt" språk och "sina" gester, "sin" mimik, med folk som förstår innebörden i den, förstärker en person som subjekt. Man känner sig säker, som en del av ett community, fastän man kanske inte ens känner varandra. Det är extra tydligt när man träffar en svensk utomlands, eller om en norrlänning träffar en norrlänning i skåne, eller om en stadsbo träffar en stadsbo ute på landsbygden.

Haha, jag lade märke till en sak nu också som verkar intressant. Man säger "inne" i staden och "ute" på landsbygden. Den metaforen säger väl allt om klasskillnanderna och sociolekterna dom emellan. Som om det skulle vara bättre att bo inne i staden, och ännu bättre att komma därifrån, vara uppväxt där.

Om man ska gå tillbaka till det där med länder. Svenskar verkar ha ganska mycket gemensamt humör/temperament med Öst-Kanadensare och Nord-Japaner, och då är det lätt att säga att det är klimatet. Men vi har nästan mer gemensamt med Landsbygds-Australiensare och Afrikanska Fulani. Inte bara det ytliga som att ta av sig skorna innan man går in, utan det där ödmjuka, nollsumme jantelagiga, som gör att man värderar saker på ett visst sätt, och som gör att det tar lång tid att lära känna en.

Edit:
Var inte det en dramatisering av Alexandra Pascalidous nya bok?
Dom har samma scen på radioteatern nämligen.
Men det krävs väl en andra-generationens invandrare
för att kunna se och uppskatta det som är svenskt.

Det jag hörde på TV(och även såg- glömde ju tillägga det)är så pass länge sedan att jag tvivlar på att AP ens hade gått ut grundskolan då, då när det programmet visades.
Men hon har säkert sina källor att ösa ur.

Som du skrev: Norrlänningar pratar mer effektivt, använder inte så mycket energi, men det stämmer inte. Men talar ofta i bestämd form, även om det ibland blir någon extra stavelse, och man kan ha för vana att börja meningen med samma ord som man avslutade den: "Ni var och fiskade stor-laxen i sjön ni"

Ja, Norrland är ett plats för sig.. Det är helt klart att det är energikrävande att prata i snålblåst och minusgrader. Vintertid är det en ren ansträngning att öppna munnen vilket skulle förklara varför man knappt hälsar på varandra. Effektiviteten består mer i att tänka noga innan man pratar och inte säga ngt onödigt, som förövrigt skulle kunna besvära åhöraren. Man säger alltså i teori bara det allra nödvändigaste. Summan av kardemumman blir att Norlänningar kan stå ut med tystnad utan att känna sig obekväma och har inte ett särskilt stort behov av att kommunicera och vara öppna. Kanske stämmer detta för alla lite glesbebyggda och kyligare platser?

Mmm, jag kommer antagligen från södra Norrland.
Sundsvall. Och man kallpratar inte mycket när det är
-25 grader, vinden pockar på och snön lägger sig
innanför jackan som man inte kan stänga för att knappen
lossnat och handskarna som ska isolera handen från
värmen isolerar bara fingrarna ifrån varandra så att man
fryser bara desto mer. Man står där bredvid 5-10 andra
som också väntar på bussen som fastnat runt hörnet
för att den glömt sätta på kedjor på däcken, men ingen
säger ett pip till varandra, inte till chauffören i bussen
heller när dom betalar/drar sina kort. Det är verkligen
som att leva i zombie-land, en fullpackad buss där ingen
säger ett ord.

Men, blickar kan tala

Det är inte likadant på alla kalla platser, och inte likadant på sommaren. I Norrland på sommaren skvallras det, tisslas och tasslas, barn som skriker ute på bakgårdarna, brats som skriker från sina båtar, tjocka badjävlar från Stockholm som skriker åt sina ungar på stranden. Överallt en massa liv. Ibland på vintern också, om det är marknad eller nåt sånt. Då kan barn gå runt med visselpipor och blåsa rakt i örat på en, och nasarna står och skryter om hur goda deras bullar/korvar är. Och glöggen smakar bara så mycket bättre just i den stämningen, när alla fryser och pratar och skrattar, ute i kylan.

I Sibirien, där det inte bara är kallt utan dom har nomadiska bandsamhällen, så pratar man ganska normalt på sommaren, inget på vintern, ungefär som i Norrland då. Men grejjen i Sibirien är, att eftersom man inte träffar på folk så ofta, så hejjar man och pratar i flera timmar när man väl träffas. Man bjuder in personen/familjen på en fest, man slaktar ett får, kokar en gryta med fermenterad hästmjölk. Och man sover över, någon natt eller två. Det som vi skulle betrakta som "att komma över på en kopp kaffe" är för dom mer som "att tala om vad man gjort under dom senaste 5 åren".

Sen kan jag inte tänka mig att dom pratar så mycket i Kalahari-öknen heller,
så det är nog något som gäller både kalla och heta platser.
Det blir nog lika relativt som det där när vi säger
"varmt och skönt" säger dom på Saudiska halvön
"svalt och skönt"

Det här är lustigt. Jag uppfattas som rätt kylig och känslomässigt reserverad i normala fall men i sällskap med sydeuropéer är jag öppen och trevlig som om det kom av sig själv.

Det jag märkt är att svenskar är rädda för mig, jag kan inte förklara det på annat sätt.
Sydeuropéer är inte rädda, de reagerar aldrig konstigt på något man säger. Svenskar blir misstänksamma vad jag än säger, om jag inte spelar teater helt och hållet.

Vad beror den här misstänksamheten på och varför är inte sydeuropéer på det sättet?
Jag kan inte förklara varför svenskar tycker jag verar olycksbådande eller svår men sydeuropéer snarare verkar tycka att jag är lätt att kommunicera med.

Sydlänningar verkar se min kylighet som ett ironiskt drag. De uppfattar när jag försöker skämta på något subtilt sätt. Svenskar tror bara jag är galen och hotfull om jag försöker. De fattar inte att det finns ironi och skämtsamhet med i mitt kyliga och överlägsna beteende.
Sydeuropéer ser mig för den jag är under, de fattar att jag har humor etc. Detta är så tydligt och jag kan inte förstå det.

Om någon extremt utåtriktad människa, så översocial att det nästan blir till social inkompetens istället, tar kontakt med mig på något sätt tänker jag aldrig "vad VILL han!?". Jag skrattar och svarar med ett leende och sen kan jag ha min egen stadsguide i 5 timmar eller diskutera musik eller politik eller vad som helst och lära mig jättemycket nytt.
Den typen av människor verkar dras till mig, kan inte förklara det heller.

Norrland är fullt av sladdertackor som aldrig håller käften. Typiska norrländska medelålders kvinnor andas inte, de bara pratar, gärna skitsnack, skvaller, rykten och sånt som berör andra negativt. De pratar dubbelt så snabbt och rappt som andra med nästan pipig halsröst, som när småbarn försöker sjunga opera ungefär.
Kanske är kvinnorna på det viset för att kompensera för männens "jooo..." "nääää..." "jaha så de säger duuuu..."

Stockholmskvinnorna är ofta slängda i käften med ett drag av testosteron i sina hesa röster. De ger ett manhaftigt intryck, vare sig de är arbetar eller överklass. Personligheterna hos en typisk stockholmskvinna har ofta ett drag av gammalt, tuggat tuggummi över sig. De ger ett segt, härdat intryck som om de i själva verket var gamla hamnarbetare.
Har träffat plastikopererade överklasskvinnor som har det sättet att prata. Segt, hest och manhaftigt. Typ Lill-Babs i stockholmsformat med en extra testosteroninjektion.

Ja, det är klart. Inte minst så talar vi samma gemensamma språk, lever i samma politiska enhet, har samma lagar, har samma medborgarkap, samma identitet (av flera ja, men ändå). Vi tar del av samma mediedebatt. Vi har samma eller liknande fysiska omgivning. Vi har samma genetiska bakgrund (etniska svenskar härstämmar till 80 % från samma små jägar-samlar grupper som kom hit efter istiden). Vi har överlägset starkast sociala och ekonomiska band med andra i samma land. Och alla dessa förhållanden har rått genom flera tusen eller flera hundra år.

Kulturelitistiska / postmoderna föreställningar av typen att "det inte finns någon gemensam svensk kultur" är rakt igenom falska.

Detta visas tydligt i kulturjämförande studier: det är faktiskt enklare att plocka ut en svensk kultur än de flesta andra kulturer, när man gör objektiva kvantativa studier av kulturella värderingar (World Values Survey etc).