2008-08-07, 21:56
#1
En text jag snickrade ihop. Kritik mottages gärna...
Undergången den logiska följden av vår tids ambition
I den bästa av alla världar är det människorna av kött och blod som själva står för apokalypsen. I takt med att vi blir mer och mer inriktade på självförverkligande kommer vi hastigt ändra beteendemönster, kastrera oss och göra många självuppoffringar; barnafödandet utmärker sig som det mest revolutionära…
Ett liv är så kort. Världshistorien så lång att vi aldrig riktigt kan förstå den. Vi lever i ett samhälle och har således både rätt – och skyldigheter. Vi placerar oss i ett socialt sammanhang mellan förfäder och våra avkommor; "en i ledet" helt enkelt. Vi förväntas engagera oss känslomässigt i vår krets av nära och kära; de har fött, präglat och uppfostrat oss. Eller? Så enkelt är det inte. Andra företeelser, likt kultur, sport-evenemang och kunskap spelar också in. De är våra uppfostrare och för mig explicit var filmen Ensam Hemma med den charmige, anarkistiska busungen "Kevin" (spelad av Macaulay Culkin) en stor förebild i tidig ålder. Jag fullkomligen absorberades av hans busstreck och uppfinningsrikedom som platsar in på hyllan "Hur man torterar de vuxna på bästa sätt". Att denna film – inspelad i ett land långt, långt borta – kunde nå en nykläckt yngling som jag själv är ju ingenting annat än fantastiskt! Att producera kultur, i synnerhet film, är tidskrävande och oerhört komplicerat. Det är också påfrestande psykologiskt och jag ser det som en förutsättning att en gnutta galenskap existerar för att en önskan om skapande skall infinna sig hos en person. Teamet bakom Ensam Hemma; med regissören Chris Columbus och Macaulay Culkin i spetsen gjorde antagligen – precis som alla andra konstnärssjälar – många självuppoffringar innan kulturgärningen var fullbordad. De offrade sitt privata för att glädja oss andra, inklusive mig. De blev på kuppen offentliga personer och fick vänja sig vid ett liv i kändisskap och alla de privilegier som medföljer.
Den nya tiden är här. För knappt hundra år sedan var livets väg utstakad och väldigt förutsägbar; ungdomen var slut dagen då man fyllde 15 och sedan var det giftermål (ofta tillkomna via uppgörelser familjer emellan), familjebildning, arbete och död som gällde. Vi får anta att det hela skedde i den ordningen också. Idag finns någonting utöver detta. Det finns möjligheter att resa, studera utomlands, ragga upp en flyktig sängkamrat på nätet, uttrycka sig i bloggar och köpa kosttillskott från Tyskland på "fyra röda". Världen har blivit stor och livet aldrig kortare än nu. Jag skulle med lätthet tillbringa hela mitt liv på ett gym av den enkla anledningen att jag trivs så bra där. Det räcker egentligen med det i bakhuvudet för att kunna gå till gymmet om och om igen, lyfta de där vikterna i oändlighet och bara njuta av att ha funnit sin plats och syssla. Nu är det ju inte så enkelt. Samtidigt som jag vill lyfta vikter känner jag en inneboende vetgirighet och ett kall inom mig att livet går ut på att lära. Stress och panikångest blir min kropps svar på detta; det finns så många böcker och det skrivs nya hela tiden. Det finns så mycket film och det görs nya hela tiden. Det finns så många operor och det görs nya produktioner hela tiden. Min törst på kulturella upplevelser kommer aldrig att släckas och jag kommer att bli för evigt otillfredsställd.
Det finns en outtalad samhällsattityd som formulerar sig att fritidsintressen och passioner är "plus-menyer" i livet. Att kärnfamiljen och släkten skall utgöra navet i ens tillvaro. Varför? Det är dags att uppdatera detta; för att ett liv skall blomstra och självförverkligande bli verklighet måste någonting offras. Jag lägger min röst på barnafödandet. Varför? Jo, för att vi människor förblir ofullbordade livet igenom och att det är absurt att vi skall skapa en ny generation trots detta faktum. Alla livets pusselbitar är aldrig på plats samtidigt. Alltid saknas det någonting och jag tror att många sätter barn till världen som medel i tron på att en pusselbit skall sättas på plats. Det är inte det detta handlar om. Det handlar om försvarsmekanism; "min avkomma skall få göra det jag aldrig gjorde". Har vi någon gång tänkt på alternativen? Har vi någon gång tänkt på det mest uppenbara alternativet? Har vi någon gång tänkt på att göra det vi nu vill här och nu? Barnafödande är ju kontraproduktivt om man jagar framgång och erkännande. Det krävs heller ingen talang för barnafödande, de flesta har det medan några "olyckligt" lottade inte har det. Det är också någonting som missbrukas; fler och fler är dem som föder utan att vara mogna för vad föräldraskapet innebär. Det nyss nämnda innebär ju att man genom föräldraskapet offrar en stor del av sin tid och pengar för avkomman. Föräldrarollen innebär i praktiken att man nedvärderar sig själv och den personliga utvecklingen hämmas i stor grad i och med avkomman. Det säger sig självt att nästkommande generation aldrig kan bli större än de som skapade dem. Fadern och modern är naturligtvis de givna förebilderna för avkomman i det miniatyrsamhälle hemmet utgör. Samhället i stort; sportprofiler, politiker och celebriteter de som så sakteligen kommer att utmanövrera föräldrarna i frågan om inverkan på avkomman. I dagens värld, där sportprofiler tar droger, politiker missbrukar makt och celebriteter utnyttjar kändisskapet som ursäkt för att privat hänge sig åt undermåligt beteende som för gemene man skulle anses vara oacceptabelt. Eftersom det har skett ett paradigmskifte det senaste århundradet tillåter den stora massan detta att få ske. Vi är få som ifrågasätter. Vi är få som orkar bry oss. Vi är många som skulle göra precis likadant om vi vore i någon av de tre rollerna jag nyss räknade upp.
Varför skall vi få utsätta nästkommande generation för denna degenerering? Mitt förslag är att vi sätter stopp här och nu. Vi jagar den absoluta sanningen till den sista blodsdroppen och offrar det andra för just detta. Belöningen kommer att bli stor: Vi kommer – till skillnad från föregående generationer – att dö som upplysta. Vi kommer att – till skillnad från föregående generationer – vara värdiga vårt slut. Vi kommer att dö som "människor" i ordets sanna bemärkelse, och inte som halvmesyrer och mellanting mellan nyss nämnda och våra djur som håller till ute i det förorenade gröna…
Undergången den logiska följden av vår tids ambition
I den bästa av alla världar är det människorna av kött och blod som själva står för apokalypsen. I takt med att vi blir mer och mer inriktade på självförverkligande kommer vi hastigt ändra beteendemönster, kastrera oss och göra många självuppoffringar; barnafödandet utmärker sig som det mest revolutionära…
Ett liv är så kort. Världshistorien så lång att vi aldrig riktigt kan förstå den. Vi lever i ett samhälle och har således både rätt – och skyldigheter. Vi placerar oss i ett socialt sammanhang mellan förfäder och våra avkommor; "en i ledet" helt enkelt. Vi förväntas engagera oss känslomässigt i vår krets av nära och kära; de har fött, präglat och uppfostrat oss. Eller? Så enkelt är det inte. Andra företeelser, likt kultur, sport-evenemang och kunskap spelar också in. De är våra uppfostrare och för mig explicit var filmen Ensam Hemma med den charmige, anarkistiska busungen "Kevin" (spelad av Macaulay Culkin) en stor förebild i tidig ålder. Jag fullkomligen absorberades av hans busstreck och uppfinningsrikedom som platsar in på hyllan "Hur man torterar de vuxna på bästa sätt". Att denna film – inspelad i ett land långt, långt borta – kunde nå en nykläckt yngling som jag själv är ju ingenting annat än fantastiskt! Att producera kultur, i synnerhet film, är tidskrävande och oerhört komplicerat. Det är också påfrestande psykologiskt och jag ser det som en förutsättning att en gnutta galenskap existerar för att en önskan om skapande skall infinna sig hos en person. Teamet bakom Ensam Hemma; med regissören Chris Columbus och Macaulay Culkin i spetsen gjorde antagligen – precis som alla andra konstnärssjälar – många självuppoffringar innan kulturgärningen var fullbordad. De offrade sitt privata för att glädja oss andra, inklusive mig. De blev på kuppen offentliga personer och fick vänja sig vid ett liv i kändisskap och alla de privilegier som medföljer.
Den nya tiden är här. För knappt hundra år sedan var livets väg utstakad och väldigt förutsägbar; ungdomen var slut dagen då man fyllde 15 och sedan var det giftermål (ofta tillkomna via uppgörelser familjer emellan), familjebildning, arbete och död som gällde. Vi får anta att det hela skedde i den ordningen också. Idag finns någonting utöver detta. Det finns möjligheter att resa, studera utomlands, ragga upp en flyktig sängkamrat på nätet, uttrycka sig i bloggar och köpa kosttillskott från Tyskland på "fyra röda". Världen har blivit stor och livet aldrig kortare än nu. Jag skulle med lätthet tillbringa hela mitt liv på ett gym av den enkla anledningen att jag trivs så bra där. Det räcker egentligen med det i bakhuvudet för att kunna gå till gymmet om och om igen, lyfta de där vikterna i oändlighet och bara njuta av att ha funnit sin plats och syssla. Nu är det ju inte så enkelt. Samtidigt som jag vill lyfta vikter känner jag en inneboende vetgirighet och ett kall inom mig att livet går ut på att lära. Stress och panikångest blir min kropps svar på detta; det finns så många böcker och det skrivs nya hela tiden. Det finns så mycket film och det görs nya hela tiden. Det finns så många operor och det görs nya produktioner hela tiden. Min törst på kulturella upplevelser kommer aldrig att släckas och jag kommer att bli för evigt otillfredsställd.
Det finns en outtalad samhällsattityd som formulerar sig att fritidsintressen och passioner är "plus-menyer" i livet. Att kärnfamiljen och släkten skall utgöra navet i ens tillvaro. Varför? Det är dags att uppdatera detta; för att ett liv skall blomstra och självförverkligande bli verklighet måste någonting offras. Jag lägger min röst på barnafödandet. Varför? Jo, för att vi människor förblir ofullbordade livet igenom och att det är absurt att vi skall skapa en ny generation trots detta faktum. Alla livets pusselbitar är aldrig på plats samtidigt. Alltid saknas det någonting och jag tror att många sätter barn till världen som medel i tron på att en pusselbit skall sättas på plats. Det är inte det detta handlar om. Det handlar om försvarsmekanism; "min avkomma skall få göra det jag aldrig gjorde". Har vi någon gång tänkt på alternativen? Har vi någon gång tänkt på det mest uppenbara alternativet? Har vi någon gång tänkt på att göra det vi nu vill här och nu? Barnafödande är ju kontraproduktivt om man jagar framgång och erkännande. Det krävs heller ingen talang för barnafödande, de flesta har det medan några "olyckligt" lottade inte har det. Det är också någonting som missbrukas; fler och fler är dem som föder utan att vara mogna för vad föräldraskapet innebär. Det nyss nämnda innebär ju att man genom föräldraskapet offrar en stor del av sin tid och pengar för avkomman. Föräldrarollen innebär i praktiken att man nedvärderar sig själv och den personliga utvecklingen hämmas i stor grad i och med avkomman. Det säger sig självt att nästkommande generation aldrig kan bli större än de som skapade dem. Fadern och modern är naturligtvis de givna förebilderna för avkomman i det miniatyrsamhälle hemmet utgör. Samhället i stort; sportprofiler, politiker och celebriteter de som så sakteligen kommer att utmanövrera föräldrarna i frågan om inverkan på avkomman. I dagens värld, där sportprofiler tar droger, politiker missbrukar makt och celebriteter utnyttjar kändisskapet som ursäkt för att privat hänge sig åt undermåligt beteende som för gemene man skulle anses vara oacceptabelt. Eftersom det har skett ett paradigmskifte det senaste århundradet tillåter den stora massan detta att få ske. Vi är få som ifrågasätter. Vi är få som orkar bry oss. Vi är många som skulle göra precis likadant om vi vore i någon av de tre rollerna jag nyss räknade upp.
Varför skall vi få utsätta nästkommande generation för denna degenerering? Mitt förslag är att vi sätter stopp här och nu. Vi jagar den absoluta sanningen till den sista blodsdroppen och offrar det andra för just detta. Belöningen kommer att bli stor: Vi kommer – till skillnad från föregående generationer – att dö som upplysta. Vi kommer att – till skillnad från föregående generationer – vara värdiga vårt slut. Vi kommer att dö som "människor" i ordets sanna bemärkelse, och inte som halvmesyrer och mellanting mellan nyss nämnda och våra djur som håller till ute i det förorenade gröna…
