Har människor i Sverige varit lyckliga?

Är det bara för att jag har blivit äldre och kanske ser saker tydligare eller har livsglädjen försvunnit helt ur svenska människors liv dom senaste åren? Här om dagen när jag åkte hem genom stan (Stockholm) tänkte jag att nu ska jag räkna och se hur många människor jag kan se som ser lyckliga eller ens bara glada ut. Det var inte fler än vad jag kunde räkna på min hand.
Det verkar helt enkelt som att alla har förlorat hoppet och lever en lögn. Att jobba så mycket som möjligt, för att tjäna så mycket så möjligt, så att man kan köpa en massa meningslösa statusprylar som man innerst inne aldrig har känt att man saknar. Och sedan på helgen gå ut och supa skallen av sig så att man kan glömma allting för några timmar. Men klubben stänger 2, så skynda dig hem med sista bussen så att du orkar jobba på måndag igen!

Vare sig man tror på Gud eller inte, så visar han sig inte i Sverige. Jag undrar om han inte visar sig här därför att folk inte tror på honom, eller att folk inte tror på honom för att han inte visar sig här? Jag tror på det första.

Vart är kärleken till andra människor? Kärleken till livet? Varför visar folk nästan inga känslor? Jag har inte sett någon av mina vänner gråta sen jag var barn!
Folk pratar inte med varandra. Jag vet ingenting om mina grannar och jag har bott i samma hus i nästan 5 år.
Är det så här i övriga Sverige? Hur länge har det varit så här?

Jag behövde bara skriva av mig och kommer säkert inte med något nytt. Antagligen kommer dom som inte håller med att bli förbannade men försök gärna bidra med någon vettig kommentar eller fråga. Vad är det som får er att stanna här i Sverige? Snart flyttar jag iallafall härifrån och kommer nog aldrig mer att flytta tillbaka.

Varför ska man gå omkring och se glad ut? Tycker det är skittöntigt med alla klimakteriekärringar som går och ler, ser så flummigt ut så jag har lust att trycka upp en buttplugg i näsborrarna på dem.

Man kan vara lycklig trots att man inte har ett stort flumsmile..

Det ligger inte i den svenska mentaliteten att vara glad. Är ofta bitter själv till och från. Glädje är något som hör till barndomen. Fast vad är lycka egentligen? Att tjäna pengar kan vara en glädje i sig eller något.................................. massa svammel etc.... Sverige är världens bästa land i vissa avseenden men ändå är befolkningen olycklig..... well life is a bitch and then you die som man säger.

Men i Brasilien, där jag har bott, är folk glada. Och dom är ledsna och gråter ibland. En kompis jag hade där, jag såg honom gråta flera gånger utav både glädje och lycka. Det har jag aldrig sett någon av mina vänner här göra. Man kan nog säga att dom är som barn, fast med vuxet förstånd.
Ska det innebära att man blir av med sina känslor för att man blir äldre? Brasilianska barn skiljer sig inte speciellt från svenska barn.

Man behöver inte le... men man kan se i folks ögon att det är som att dom går och väntar på att dö.

Hela Sverige kanske är bärare på den där råtthjärnparasiten som bl. a. kan göra en deprimerad. Jättemånga i världen har den, verkar det som.

Så du menar att du ser om en person är lycklig eller inte genom att kolla dem i ögonen när de går omkring på stan ?


Svar: Nej.
Angående grannar så pratar vi ofta och bjuder titt som tätt varandra över på middag.

Under 1700-talet var nog många svenskar lyckliga.

Det var bättre förr säger alla generationer! Om man nu skall gå efter det, så kommer man tillbaka till stenåldern, då var människan lyckligare men det kanske berodde på att alla var stenrika

Nej allvarligt talat, pengar och material gör en olycklig, om vi skall bli lyckliga igen så får vi leva som vi gjorde förr, utan mark, utan pengar, bara tjänster och gentjänster, men det lär väl inte hända

Nja, såklart jag inte kan veta med säkerhet om människan är lycklig eller inte, men varför skulle alla sitta och se ut som att de är på väg till Auschwitz om dom var lyckliga innerst inne?

Kul med grannarna, får man fråga i vilken del av Sverige du bor? Pratar folk med varandra på gatorna?

höhö stenrika

Jag tänker också så ibland, men jag tror inte att man behöver göra sig av med allt av materiellt värde, det måste ju finnas någon sorts balans?

En annan liten grej; Ordet "livsnjutare", finns det ens på andra språk? Det borde vara ganska självklart att man försöker njuta av livet?