Ayn Rand och objektivism

Jag är mitt inne i en period då jag läser Ayn Rand för andra gången. Den första gången jag läste henne fick jag bara avsmak och blev illamående. Jag såg henne som filosofiskt plump, på det specifikt amerikanska sättet, och tappade därför lusten direkt efter Atlas Shrugged. Boken lämnade en bitter eftersmak och hennes filosofiska bygge kändes bara som en enda nödens lag, ungefär som jag hade uppfattat Kant tidigare. Jag har alltid läst Kant och tänkt att han börjar med att hävda en sanning som han ser som axiomatisk trots att den inte är det, och därefter bygger han upp fantastiska "majestätiska byggen" som bevisar hans redan på förhand erkända sanning. Det var ungefär på detta sätt som jag såg Rand, och ingenting blev bättre av hennes snudd på irriterande språkbruk och enligt min smak och smaka alltför långt gångna generaliseringar. Det absolut värsta med henne var dock moralismen. Jag tål den inte. Den fungerar inte alls för mig. Men kanske kan jag tänka om i detta avseende också.

Tanken är i vilket fall som helst att ni duktiga randianer och vänner av Rand skall få förklara saker och ting för mig i denna tråd. Det första ni kan få förklara är objektivismen och dess i förhållande till den moderna fysiken (inte bara kvantfysik, som någon hade skrivit i en tidigare tråd här och på liberaldebatt) kontradiktoriska uttalanden.

Hon hävdar t.ex. att det existerar en objektiv verklighet, och att den existerar oberoende av betraktaren, varvid "objektivismen" föds. Men stämmer detta verkligen? Är det i själva verket inte så att ett system förändras när ett externt system (t.ex. vi människor) betraktar det? Hur går det ihop med objektivismens teori om den objektiva verkligheten?

Enligt min uppfattning, ja min och min... jag delar den uppfattningen att vi alltid kommer att befinna oss i "Platons grotta" i vilken verkligheten är ett skuggspel mot dess grottvägg i skenet av den filosofiska eld vi tänt. Vår tolkning av verkligenheten kommer att bli bättre och bättre, mer och mer korrekt. Vi kommer aldrig att veta om vi nått/når fram till den. Sanningen för oss vanliga dödliga är en lögn som håller då den granskas i sömmarna.
Men, Jag anser att hennes resonemang är ovidkommande såvida hon inte dessutom har en plan för hur någon kan ta sig upp för alla lager av subjektivism, peka och säga:
"Där! ser ni! Den objektiva sanningen!"

har hon en sådan plan?

Jag fick lite dåligt samvete nu, för jag har faktiskt inte läst hennes verk och borde inte vara den som första svarar. men hennes resonemang verkar välbekant i din sammanfattning.
Jag måste ändå poängtera, eftersom min profet heter Robert H. Kane, att även om en objekiv sanning om den fysiska verkligheten verkar svår att nå, finns det andra typer av objektivitet som inte behöver vara oppnåliga, jag tänker på moral, ect.

Jodå, hon har en sådan plan. Hon menar att det är det som förnuftet kan åstadkomma. Ett genomgående tema i hennes verk. Jag tror absolut att man kan se objektivitet som en riktning, mot vilken man kan styra sitt sätt att förhålla sig till verkligheten. Men ett uppnåeligt mål för människan?

Jag känner också avsmak mot objektivismen. Den är en slags pseudofilosofi, en förklädd politisk ideologi, som i förlängningen oundvikligen leder till socialdarwinistism om den bejakas av ett samhälles maktfaktorer.

Det hon är bra på är att ingjuta självförtroende i osäkra, mobbade tonåringar vilket antagligen är anledningen till hennes relativa popularitet.

Det går inte ihop. Objektivismen tar (givet namnet föga oväntat) avstånd från subjektivismen. Det är inte så att något förändras bara genom att det upplevs. Däremot kan det vara så att saker och ting påverkas av ljus respektive mörker. Det är ju vad som tangeras här: idén om att en partikel förändras därför att vi tittar på den. Att den förändras beror på att vi - för att kunna se den - bombarderar den med fotoner.

Dock är jag inte någon vetenskapsman, så gällande mer fackvetenskapliga frågor lär mitt svar bara kunna bli "jag vet inte".

Det där låter ju snarare som AFA, eller till och med Marx.

Nja. Det handlar inte om fotonerna riktigt, och inte heller om att vi skall kunna se den. Är du insatt alls i kvantfysik? Menar ingenting illa nu (även om det säkerligen kan uppfattas så), utan undrar mest. Annars kan jag förklara lite så får du ta ställning.

Kör på, jag är ingen stor fysiker och vill gärna veta

Bara ytligt. Jag är ingen fysiker.

Tänker hon sig då att alla människor upplever saker likadant,
att intersubjektiviteten är konstant och likadan för alla överallt?

Fenomenologiskt finns det en verklighet,
utan vilken det inte finns något att uppleva
eller att tänka med överhuvudtaget,
det finns inga subjekt utan objekt.
Men det betyder att verkligheten, det reellla, ontic,
inte är "oberoende" av det relativa, subjektiva, ontologiska.
Eller nja, det beror väl på om man är
existentialist eller transcendentalist...

Att människan ändrar ett kvanmekaniskt system genom "observation" är sant ja. Men ordet observation är jävligt dåligt. För när fysiker talar om "att observera" menar de egentligen "att interagera med". Att utfallet ändras om vi skjuter fotoner på partikeln vi gör experiment (dvs "observerar") på är väl rätt självklart? Det finns mycket mysko i kvantfysiken, men människan är inte skild från en sten i något som helst avseende.