Att dö, - aldrig mer vakna eller se något

Tänk er när ni dör, då kommer man aldrig, aldrig, aldrig få se något igen. det går lixom inte att föreställa sig. Det är t.ex. som hur stor rymden är - de finns lixom inget stopp! Denna tanke irriterar mig så grymt jävla mycket.
Tror ni de är därför människan har sagt att man blir ett djur eller något efter döden?

Visst är det spännande? Det gäller att vara positiv. Om du har rätt med det du skriver så kommer vi själva aldrig uppfatta att vi dör.
Vilket gör att vi inte kommer att sakna något...?

Liv efter döden? Att vårat medvetande förs över till ett annat djur vore högst otroligt.

har du belägg på det?

människan har sagt en massa saker, som att lassie är en katt och att gotland ligger i asien.

När vi dör ruttnar både våra ögon och våra hjärnor bort, och därmed vårat synorgan och våran personlighet, så ja, när man dör och kroppen försvinner kommer man aldrig mer kunna se någonting igen...


F.ö. tycker jag att tanken på att aldrig mer uppleva någonting och aldrig mer behöva bekymra sig för något igen är oerhört lättande tanke.

Jag har väldigt svårt att föreställa mig att allting blir svart, och man aldrig mer kommer att uppleva någonting. Mitt logiska tänkande säger ju dock att så är fallet ://.

Det är väl hur det ser ut när någon annan dör?
Du kan aldrig veta hur det är när man dör,
förrän du upplever döden själv.
Att se någon dö och att dö själv är två olika saker.

När jag va å opererade mig en gång så sövde de mig. De körde hela faderallan med att räkna till tio baklänges, jag kom bara till tre tror jag, sen försvann jag. När jag sen vakna upp så fattade jag först inte att de hade opererat klart mig jag trodde jag fortfarande låg å vänta på att ja skulle somna. Det kändes som om tiden hade försvunnit mellan de tre timmarna jag va sövd. Jag hade inget minne av att jag somnat, det kändes som att somna och vakna upp igen på bara nåra sekunder. Varför vet jag inte men skulle gissa på att det har å göra med att hjärnaktiviteten la av, jag slutade tänka och kroppen ägnade sig bara åt att hålla det allra nödvändigaste igång.

Så ungefär tror jag döden kommer kännas fast utan att vakna upp, man kommer inte märka när den inträffar och sen blir det tomt. Sen är det bara hoppa tillbaks i jorden vilken man kom ifrån och bli näring till nåt annat levande. En liten larv eller mask t.ex. Som blir näring till en fågel, som till slut kanske blir del av en ytterligare en människa.

Tänk er att dö en långsam och plågsam död. Då hinner man under hela tiden tänka på att man kommer att dö. Typ som att man vet om att man håller på att drunka eller något i den stilen. usch.

Det bästa vorde nog att dö i sömen eller något i den stilen.

Mjo, eller med en .40 kaliber i handen (Ricky Rodriguez). RIP.

Man behöver inte smaka på bajs för att veta att det är äckligt.

Skulle tro att man bara slutade existera. Folk som tror på reinkarnation verkar bara vara folk som är rädda för döden och inte kan acceptera att livet man lever nu är det enda. Hur skulle reinkarnation gå till rent praktiskt? Man dör, sen vaknar man upp som en annan människa/djur? Isåfall borde man ju kunna fara och hälsa på personerna man lämnade efter sig när man dog, annars borde det ju inte vara reinkarnation. Då är det bara en människa dör, en annan föds.

Att komma till himlen då? Ett evigt paradis... Varför lever folk öht. då? Vad är isåfall meningen med att leva?

Döda människor gör inga grimaser,
som folk gör när dom äter bajs,
så du kan inte veta om dom tycker att det känns
underbart eller förjäkligt.
Dessutom kanske alla som ätit bajs har lurat dig,
gjort ansiktsuttryck som fått dig att tro att det är äckligt,
fastän det egentligen är fantastiskt gott.
Det är ju skillnad på smaksinnet och luktsinnet, mer eller mindre.

"Is a wink just a wink or a parody of a wink that was
in fact just a blink?" - clifford geertz

Poängen är, att du upplever själv inte att bajset/döden
smakar illa. Det är det någon annan som gör.
Det är precis som den där tråden om färger,
det går inte att veta att två olika människor
upplever sig se rödhet när dom båda tittar på en röd vägg.

Det går inte att veta hur det är att uppleva döden,
förrän man har dött själv.