Tidens hastighet.

Går tiden snabbare nu än för 10-20 år sedan? Eller upplever vi bara vardagen/dagarna/veckorna/åren som att dom går snabbare ju äldre vi blir. Äldre släktingar till mig säger att dom minns tydligt hur det var när dom var barn och sen helt plötsligt, som i ett nafs var dom gamla. Är det bara ett sätt för dom att bittert se tillbaka på tiden som gått eller går tiden fortare för ju äldre man blir eller ökar tiden sin hastighet i ren allmänhet. Vad tror ni?

Jag kan själv tycka att dagarna går fortare nu än vad dom gjorde för 5 år sedan. Är det så att tiden går fortare och fortare tills hela universum imploderar? Om det är nu rätt ord för det. Och sen börjar allt om från början med big bang och allt det.

Ursäkta om jag har postat i fel kategori eller om ämnet redan har tagits upp.

Mvh Tjyvas

Detta är lustigt; jag tänkte just skriva "det vet väl alla att man tycker allt går fortare när man blir äldre, barndomens sommarlov var oändliga, etc", och att tidens hastighet naturligtvis är konstant (om man nu inte är ute i Einsteins relativitetsmarker och rör sig) men då kom jag på att hur vet jag det? Tiden GÅR kanske fortare nu? Vem kan bevisa att den inte gör det? Vad ska man jämföra med?

Hjärnans rekursiva egenskaper som spökar till det. I början är allt nytt och alla erfarenheter måste bearbetas. När man blir äldre faller man in i mönster vilket endast kräver små förändringar i minnet. Tittar man då tillbaka så känns det som att tiden flugit iväg. Om jag får spekulera alltså.

Vore kul att höra av någon som levat ett riktigt varrierat liv där ingen dag varit den andra lik. Ifall dom upplever att livet varit längre. Fast det är ju å andra sidan omöjligt att jämföra upplevelser på det viset. Och sen vet jag inte var man hittar sånna människor.

Det borde inte gå att märka någon skillnad om tiden skulle ändra hastighet. Solen, klockorna och allt skulle bete sig enligt den nya tidshastigheten, även hjärnan och uppfattningsförmågan.

Men att man upplever att tiden går snabbare när man blir äldre tyder ¨på att det handlar om psykologi.

Som barn upplevde man sommaren som väldigt väldigt lång, nu som vuxen rusar den förbi. Snart är det höst.

Ja jag håller med. Det beror kanske på att man i större grad formas och lär sig av det man upplever då man är ung.

[quote=wellerman]Hjärnans rekursiva egenskaper som spökar till det. I början är allt nytt och alla erfarenheter måste bearbetas. När man blir äldre faller man in i mönster vilket endast kräver små förändringar i minnet. Tittar man då tillbaka så känns det som att tiden flugit iväg. Om jag får spekulera alltså.

Du är nog inne på rätt spår där! Även världen kändes ju mycket större och mystisk som ung, kommer ihåg att min hemstad kändes enorm, idag är det en liten håla. Jävligt intressant faktist, jag upplever också att tiden går snabbare än för 5-6 år sen.

Det finns något som kallas episodiskt minne.
Det är att man kommer ihåg saker som små teaterföreställningar,
en liten historia med en början och ett slut.
Har man fler såna episoder, tror man att man gjort mer, på kortare tid.
Så ligger man och sover i tio år, då tror man att tiden gått jättelångsamt.

Det episodiska minnet spelar en roll i globaliseringen också,
om man ska tro vissa antropologer.
Norska socialantropologen Thomas Hylland-Erikssen har skrivit en text,
"Ögonblickets tyranni".
Titeln anspelar på en sorts tidsuppfattning som blir allt vanligare idag.
Förr i väst snackade man om linjär tid,
allting var linjärt, ens liv var linjärt, möten var linjära,
allting gick från A till B.
Andra kulturer hade en cirkulär tidsuppfattning,
tanken att all tid gick runt runt hela tiden,
reinkarnation pekar på en sån tidsuppfattning,
men även tankar att jorden gått under och skapats på nytt.
Nu istället har vi vad som kan benämnas som ögonblicklig tidsuppfattning.
Den linjära tiden har blivit allt kortare, att det nu handlar mer om ögonblick.
Man skickar ett sms, man tar bitar av information från google,
man reser över globen på några timmar,
man ska uppleva allting så snabbt som möjligt,
bli framgångsrik och skaffa barn, på noll tid alls.
Det är att jämföra med förr,
då man kunde gå till grannen för en kopp kaffe,
sitta där en hel dag och snacka skit.
Eller, om man ville veta något om hur det var förr,
så satt man och lyssnade på en person som berättade det,
från början till slut.
Nu har man så bråttom att få tag i en kort snippe information,
man vill bara ha det där ögonblicket.

Så på det sättet kan man ju säga att tiden går fortare idag.
"Time-space compression" kallar världsystemanalytiker det för.
Upplevelsen av att tiden går fortare och rymden är mindre idag,
på grund av globaliseringen.
Det är inget mätbart, för det är en upplevelse,
men det verkar vara en konsensus bland folk idag,
att tiden verkligen går fortare.

Inte undra på att folk blir stressade...

Edit:
Här är en bloggning om Hylland-Eriksens bok
http://poagren.blogspot.com/2001/09/...a-vackert.html
Boken kostar bara 150 spänn på bokus annars,
väl värt pengarna om man känner ett behov av att bli bättre samhällskritiker

Sådär upplever jag inte alls världen. Å andra sidan föddes jag till den nya världen, så jag vet inte hur det skulle kännas innan.

Tiden är relativ. Dvs föränderlig den kan både gå snabbt och långsamt.

Det där är ju bara ena sidan av sanningen. Tiden som subjektivt uppfattat fenomen är relativ, men tiden som ett begrepp inom fysiken, den fjärde dimensionen, styrs av fysikens lagar.

Alla begrepp är relativa.
Dom står alltid i relation till något annat.

Men sen kan man undra vad fysikens "lagar" är för något.
Det är ju inte som att blir bestraffad om man bryter mot dom.
Så det är nog egentligen mer riktlinjer, eller principer.
Det är kausalitetsprinciper, att det ena följer av det andra,
men man vet inte varför det är på det viset
Man har inom vetenskapen byggt upp ett helt system med termer,
som beskriver hur verkligheten fungerar.
Hur, men inte varför.
Förklaringsmodellen "Äpplet faller till marken på grund av tyngdlagen",
skapar begreppet tyngdlag, som social konstruktion.
På det sättet blir det också relativt.

Hastighet och tid är lite lurigt om man ska se tid som ramverket inom vilket allt händer.
Eftersom tiden inte är en process, utan ett objekt, så finns det ingen hastighet att mäta.
Det är som att mäta hastigheten hos feminism.
Det finns redan i färdig form.

Det är bara upplevelsen av tiden som kan vara snabb eller långsam.
Snabbhet, finns i sinnet.
Man måste uppleva det för att beskriva det.
Det är som att hålla i en isbit och en kopp kaffe,
det ena är kallt för att det andra är varmt, och vice versa.
Det är relationen mellan dom som håller meningen.
Snabbhet är det det är för att långsamhet är det det är.
"Tiden går fort när man har roligt", är en upplevelse som
relateras till att tiden går långsamt när man har tråkigt.
Tråkigt och roligt är i sig också relationella begrepp,
vilket visar på den kognitiva förståelsen av begreppet tid
genom metafysiska metaforer och binära oppositioner.

Sen är Framtiden, och Dåtiden, rent ontologiska objekt.
Dom finns bara i sinnet.
Och dom måste finnas i sinnet, för att vi ska kunna fungera som subjekt.
Vi lever i framtiden och dåtiden, när vi lyssnar på ett stycke musik.
Musik är en upplevelse som baseras på framtid och dåtid.
En sång har en början och ett slut,
en melodi består av toner som börjar och slutar,
och toner har i sig själv en början och ett slut.
Så när man lyssnar på en melodi,
har man i sinnet melodins framtida tonskiftning,
annars hade det inte varit en melodi utan bara kakofoni.
Toner också, har man i sinnet deras dåtida början och framtida slut,
annars är det tinnitus eller något annat och inte toner.

Jag tycker det är fantastiskt.
Vi måste, som subjekt, skapa våra medvetanden i interaktion med tid,
men samtidigt finns inte tid utanför våra sinnen.
Som att tänka på hav utan att det finns något hav att tänka på.
Paradox...