2002-08-05, 19:45
#1
Att använda barn som verktyg för asyl
Radioprogrammet "Vår grundade mening" fredagen den 2 augusti avslöjade vad många svenskar börjat ana när det gäller asylfall som fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Frågan som ställdes var om media verkligen skulle ha makt att bestämma vem som ska få stanna i Sverige.
En medverkande DN-journalist berättade att de 20 fall som han skrivit om hade ändrats till fördel för de sökande. Journalisten sade sig ha gått igenom alla handlingarna i fallen trots att de överklagats 7-8 gånger och innehållit mängder med dokument.
Men en i programmet intervjuad informatör hos Migrationsverket berättade att journalister som fått fullmakt från asylanterna kunde få tillgång till samtliga handlingar i fallen, men att det mycket sällan händer att journalister arbetar på det sättet. Faktauppgifter som förklarar varför utslaget blivit negativt tas inte med i berättelserna om de är till nackdel för asylsökarna. På så sätt blir beskrivningarna mycket ofta mer eller mindre lögnaktiga. Något som inte kan kommenteras officiellt eftersom alla handlingar i asylärenden är sekretessbelagda.
En doktorand i media-invandrarfrågor från Göteborg förklarade att uppgifterna som asylanterna lämnar ofta vävs ihop till "sagor", där den asylsökande framställs som den lilla sårbara personen gentemot den stora stygga myndigheten Migrationsverket eller tjänstemannen från Utlänningsnämnden.
Och då är ju barn tacksamt material för sagoberättaren. Vem minns inte avvisningen av de stackars barnfamiljerna från Åsele i januari 1996? Eller Chrisen Fernandos elva överklagande av utvisningsbeslutet för familjen, vilket med journalistkårens och andra flyktinghjälpares ansträngningar ändrades till permanent uppehållstillstånd i början av år 1997.
Eller "familjen" Demirs elva barn som först gömdes och sedan uppehöll sig i en kyrka i ett halvår tills uppehållstillståndet permanentades år 2000 och deras tre föräldrar (en bigamist och två fruar) kunde hämta dem i Ucklum. Något annat som doktoranden hade uppmärksammat var att användande av intyg om "psykisk ohälsa" eller tvångsvård på psyk-klinik ofta användes som argument i asylfall. Så också i fallet Demir, två av barnen hade varit inlagda på sjukhus för psykiska besvär.
För närvarande är det fallet Nadina, den bosniska flickan med ögonskadan, som sysselsätter media. Och likhet med de flesta historier som läsare och lyssnare får ta del av, så finns en bakgrund som av sekretesskäl inte får yppas. Men om den kom fram i ljuset så skulle alla som nu gråter över Nadina snabbt ta fram en näsduk och torka tårarna.
Den flyktingadvokat som deltog i programmet berättade att det finns ett nätverk av journalister som han och hans kollegor vänder sig till när det är dags att påverka ett asylbeslut. Det är till och med vanligt att advokaterna informerar dessa journalister om hur fallet ska beskrivas för att göra historien mest nyttig för deras klienter.
Advokaten anser att lagen är otydlig och han rekommenderar sina klienter att vända sig till pressen när ett ärende är "kört". Han anpassar också sina överklaganden till vem som för tillfället är ordförande i Utlänningsnämnden. Det är inte underligt att svenska flyktingpolitik står och stampar och aldrig kommer i balans med antalet asylsökande. Ett tillåtet överklagande per fall hade varit mer rimligt och hade inte förorsakat att asylsökande fått vänta år ut och år in på sina besked.
Nu har föreslagits att asylansökningar skall inordnas i det vanliga juridiska förfarandet, alltså med tillgång av det vanliga rättsystemet, tingsrätt, hovrätt och Högsta Domstolen. Det kommer att innebära en belastning på det ordinarie rättsystemet med cirka 25000 fall per år i ett rättsystem som redan nu dignar under en ökad börda av brottslighet i alla dess former. Förmodligen kommer detta att ytterligare försena asylärenden med utökad väntetid som följd.
Man kan ju föreställa sig vilken cirkus det kommer att bli i våra domstolar när advokater av den typ som intervjuades i programmet ska företräda något av de så kallade "ankarbarnen" (barn som skickas hit ensamma) av vilka det finns 457 i Sverige enligt radioprogrammet "Barnen" den 7 juni i år. Svenska Dagbladet den 11 juli refererar en tillfrågad polis efter förhör med en asylsökande 6-åring; "Det blev inget förhör. Pojken kom in i rummet och de enda ord han upprepade var - "politisk asyl".
Tala om att utnyttja barn för egna syften!
Rose-Marie Tofte
Radioprogrammet "Vår grundade mening" fredagen den 2 augusti avslöjade vad många svenskar börjat ana när det gäller asylfall som fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Frågan som ställdes var om media verkligen skulle ha makt att bestämma vem som ska få stanna i Sverige.
En medverkande DN-journalist berättade att de 20 fall som han skrivit om hade ändrats till fördel för de sökande. Journalisten sade sig ha gått igenom alla handlingarna i fallen trots att de överklagats 7-8 gånger och innehållit mängder med dokument.
Men en i programmet intervjuad informatör hos Migrationsverket berättade att journalister som fått fullmakt från asylanterna kunde få tillgång till samtliga handlingar i fallen, men att det mycket sällan händer att journalister arbetar på det sättet. Faktauppgifter som förklarar varför utslaget blivit negativt tas inte med i berättelserna om de är till nackdel för asylsökarna. På så sätt blir beskrivningarna mycket ofta mer eller mindre lögnaktiga. Något som inte kan kommenteras officiellt eftersom alla handlingar i asylärenden är sekretessbelagda.
En doktorand i media-invandrarfrågor från Göteborg förklarade att uppgifterna som asylanterna lämnar ofta vävs ihop till "sagor", där den asylsökande framställs som den lilla sårbara personen gentemot den stora stygga myndigheten Migrationsverket eller tjänstemannen från Utlänningsnämnden.
Och då är ju barn tacksamt material för sagoberättaren. Vem minns inte avvisningen av de stackars barnfamiljerna från Åsele i januari 1996? Eller Chrisen Fernandos elva överklagande av utvisningsbeslutet för familjen, vilket med journalistkårens och andra flyktinghjälpares ansträngningar ändrades till permanent uppehållstillstånd i början av år 1997.
Eller "familjen" Demirs elva barn som först gömdes och sedan uppehöll sig i en kyrka i ett halvår tills uppehållstillståndet permanentades år 2000 och deras tre föräldrar (en bigamist och två fruar) kunde hämta dem i Ucklum. Något annat som doktoranden hade uppmärksammat var att användande av intyg om "psykisk ohälsa" eller tvångsvård på psyk-klinik ofta användes som argument i asylfall. Så också i fallet Demir, två av barnen hade varit inlagda på sjukhus för psykiska besvär.
För närvarande är det fallet Nadina, den bosniska flickan med ögonskadan, som sysselsätter media. Och likhet med de flesta historier som läsare och lyssnare får ta del av, så finns en bakgrund som av sekretesskäl inte får yppas. Men om den kom fram i ljuset så skulle alla som nu gråter över Nadina snabbt ta fram en näsduk och torka tårarna.
Den flyktingadvokat som deltog i programmet berättade att det finns ett nätverk av journalister som han och hans kollegor vänder sig till när det är dags att påverka ett asylbeslut. Det är till och med vanligt att advokaterna informerar dessa journalister om hur fallet ska beskrivas för att göra historien mest nyttig för deras klienter.
Advokaten anser att lagen är otydlig och han rekommenderar sina klienter att vända sig till pressen när ett ärende är "kört". Han anpassar också sina överklaganden till vem som för tillfället är ordförande i Utlänningsnämnden. Det är inte underligt att svenska flyktingpolitik står och stampar och aldrig kommer i balans med antalet asylsökande. Ett tillåtet överklagande per fall hade varit mer rimligt och hade inte förorsakat att asylsökande fått vänta år ut och år in på sina besked.
Nu har föreslagits att asylansökningar skall inordnas i det vanliga juridiska förfarandet, alltså med tillgång av det vanliga rättsystemet, tingsrätt, hovrätt och Högsta Domstolen. Det kommer att innebära en belastning på det ordinarie rättsystemet med cirka 25000 fall per år i ett rättsystem som redan nu dignar under en ökad börda av brottslighet i alla dess former. Förmodligen kommer detta att ytterligare försena asylärenden med utökad väntetid som följd.
Man kan ju föreställa sig vilken cirkus det kommer att bli i våra domstolar när advokater av den typ som intervjuades i programmet ska företräda något av de så kallade "ankarbarnen" (barn som skickas hit ensamma) av vilka det finns 457 i Sverige enligt radioprogrammet "Barnen" den 7 juni i år. Svenska Dagbladet den 11 juli refererar en tillfrågad polis efter förhör med en asylsökande 6-åring; "Det blev inget förhör. Pojken kom in i rummet och de enda ord han upprepade var - "politisk asyl".
Tala om att utnyttja barn för egna syften!
Rose-Marie Tofte
