Att inte vilja göra någonting

Håller med, faktiskt fruktansvärt, korkat?

Passivitet ger ju ingenting, tiden bara går och i slutändan förlorar man på det stort enligt mig.

Hur får man tillbaka en motivation och ett go man haft? Jag har försökt länge men slutar alltid dagen, kvällen och tidig natt med att göra i stort sett 0.

Det är en sjuk värld och ett sjuk beteende man lagt på sig som krydda på moset.

Suck

Jag bumpar min egen tråd här om det är någon som vill veta hur det gått för mig. När jag läste diverse gamla inlägg i tråden insåg jag hur mycket meningsfullt som låg i dem, Yidaki bl.a.
Som väntat kanske så har livet tagit en liten vändning. Jag har avskärmat mig mer och mer från samhället och tagit väldigt mycket fasta på Albert Camus (Fransk filosof med existentialistisk inriktning) ord.
Jag har insett att världen är absurd, slumpmässig och inte gjord för mig, alls. Men samtidigt har jag också insett att inuti mig finns något som är värt att kämpa för. (För att använda ett smått bombastiskt ordalag).
Alltså: Om jag inte känner för att göra något så är det för att jag inte känner för att göra något.

Det är inget fel med det, och jag borde lita på mina känslor. Anledningen till att jag ser det som ett problem att inte vilja göra något är att jag tror att jag borde vilja göra en hel del saker som många andra vill, eftersom det borde vara "normalt". Men så är det inte, och det tror jag att jag har insett nu. Det finns vissa saker som jag verkligen vill göra, men inte har ansett det möjligt att genomföra pågrund av min livssituation.

Det hela följer en enkel ekvation: Det är inte mig det är fel på, det är alla andra.

Jag hade en vän med ett eget företag. Han var framgångsrik, hade massa deg, han var snygg, trevlig och han hade allt. Men det han såg ut att vara, det var inte det han var. Han VILLE aldrig det, men det var det enda han ansåg att han kunde göra, det var det han TRODDE att han borde göra.
Och han tog livet av sig för några dagar sen.

Jag sörjer honom, det gör jag. Men jag har också insett att det hade kunnat gå på samma sätt för mig, om jag hade valt ett annat sätt att tänka än det jag valde. Om detta samhället hade fått plantera sin sjukdom i mig också, så hade jag vandrat samma väg. Men jag gjorde en revolt och bevarade det inom mig som jag verkligen är stolt över, det som i sitt varandes vara är jag. Är det jag är.

Så nu, mitt i min sorg, är jag överlycklig över att jag, med hjälp av Camus lyckats inse att "Mitt i den mörkaste vinter insåg jag, att inom mig fanns en oförgänglig sommar." (Camus)

Intressant tråd. Jag kan säga att jag känner precis likadant som du. En gnista fattas. Man kan göra saker för att man måste och ibland gör man det för att få nya influenser, för att få någonting att hända "shock the monkey" som man säger men det ger en ingenting.

Har frågat mig vad det beror på. Depression är lite för enkel förklaring, särskilt som jag inte känner mig deprimerad. Hormoner, eller brist därav, är en annan vinkel jag funderat på, för dessa har en ganska beydande verkan på oss människor har jag förstått.
Men jag ska ta o läsa nåt av Camus.