Att inte vilja göra någonting

Jag är 21 år gammal och har alltid haft mycket tillförsikt inför framtiden. Jag har haft stora planer för mitt liv och älskat livet.
Jag har bra betyg, varit ganska populär, njutit av tillvaron osv osv. Efter gymnasiet jobbade jag som volontärarbetare i Nicaragua i tre månader, sedan har jag jobbat som personlig assistent, filosofilärare på högstadie- och gymnasienivå och nu sist har jag jobbat med ett monotont jobb på en industri i ett år. Till slut fick jag så mycket ångest av jobbet och att min tillvaro var meningslös att jag sade upp mig. Jag hade ändå nått mitt mål, att jobba ett år för att få arbetslivserfarenhet nog att söka in på psykologprogrammet. Jag sökte in och ska börja plugga till psykolog nu till hösten.
Till problemet:
Jag känner inte för att göra saker. Det har varit så under hela 2008. Jag kan inte välja mellan två alternativ eftersom båda ter sig lika dåliga. Detta fungerar på alla nivåer i min vardag, när jag ska laga mat tar det lång tid för mig att bestämma vad jag ska laga. Jag vet aldrig vad jag ska göra imorgon eftersom jag inte kan planera något, just för att det inte finns något jag vill göra. Det finns liksom inget jag känner för. För det mesta sitter jag bara hemma och tackar nej till saker om någon kompis ringer mig. Ibland tänker jag att jag får rycka upp mig och börja göra saker, och då gör jag saker. Åker på festival eller hänger med en kompis till något ställe. Men jag tycker aldrig att det är kul. Inte ens trivsamt liksom.
Jag vill inte säga att jag är deprimerad, för det tycker jag inte att jag är. Jag har bara ingen vilja till något.

Är det någon som upplevt något liknande? Och som kanske har en idé om orsaker eller botemedel på det hela?

(Just det ja, lade tråden under filosofi eftersom jag är inne på existentialistiska tankegångar om varats meningslöshet osv.)

Du är helt normal.
Allt jag har gjort har varit temporära saker som när jag slutfört dom, saknar betydelse. Undrar var ifrån jag fick energin. Men mitt mål är att göra ingenting. Tyvärr kostar det pengar. Tyvärr kostar det en hel del att ha råd att göra ingenting, inte bara i pengar men det är en bra startplatå. Det är väl detta som är drivkraften hos såna som tänker som du och jag....så man gör saker pga driften av pengar...eller?


Men om man vänder på steken och säger att du hade ekonomiskt oberoende, solen sken varje dag och du kunde ligga på en solstol och göra nada...nog fan hade du försökt hitta på saker att göra förr eller senare. Du kanske hare lagat solstolen när den gick sönder. Du kanske önskade att ölkylen var närmare solstolen, så du hade byggt en kombinerat öl/vilostol a la George Costanza.. Det är omöjligt att göra det absoluta ingenting:et. Problemet är att samhället ställer krav på en att göra någonting, och då tappar man lusten.

Om var och en hade fått göra vad dom ville, utan krav (läs inkomstgaranti, folklön eller vad du vill) hade det ändå inte funkat i långa loppet pga markadsekonomi och konkurrens.

Jag har EXAKT samma problem.
Jag vet inte om det beror på att jag är i fel kompiskrets.

Vi tycker väldigt lika du och jag verkar det som. Jag hänger också bara med på saker, utan att verkligen se fram emot det. Jag planerar inte heller, har också ganska bra betyg, ganska populär, njuter av tillvaron och jag funderar på att söka in på psykologprogrammet.

Jag vet en sak jag tycker om och det är att vara i naturen, men när jag väl kommer dit kommer jag inte längre, jag gör inget där, har inget att göra där. Kan inte sätta mig och läsa en bok, tycker inte om att läsa, jag orkar inte bygga något där, vet inte hur. Jag är trött på att bara sitta vid tids-tjuvar som datorn och tv:n. Men jag vet inte vad jag ska göra och alla alternativ tycker jag inte alls verkar så tillfredsställande.

Trots att jag njuter av livet så vet jag att det skulle kunna vara så mycket bättre, det finns så mycket mer, jag vet bara inte vad. Jag saknar motivation till att göra något.

Mitt enda råd är att dedicera sig åt de saker som tillfredsställer en, men problemet är att jag kanske precis som du inte har en aning om vad fan det är!

Du kanske är redo för sanningen, att livet är lidande
Men det är religion, inte filosofi.

Om Vara och mening hittas meningen mellan olika Vara. Meningens vara är det som är mellan subjekt/objekt. Det är där motivationen, emotionen, intentionen finns. Det är den som är meningen. Till exempel, en fotboll sparkas. Materiellt är den kanske en läderbit, helt utan något som helst syfte i sig självt. (Till skillnad från oss subjekt, som har syften i oss själva) Men fotbollen är inte bara dess materialitet, det finns också en ontologisk sida av fotbollen. Den sparkas, mellan människor, på en gräsplan, in i ett nät. Det finns en massa intentioner där, som innehåller både emotioner och motivationer. En motivation till exempel är ju att sparka bollen i nätet, eller till en annan människa.

På samma sätt fungerar det med bilen, arbetet, konserten, festen, vännen.
Alla objekt har en ontologisk sida med intentionaliteter.
Bilen åker mellan jobbet och hemmet,
ölen dricks på festen, festen ger musik och tjejer.
Allt sånt handlar om mening och motivation.

Förlorar man dessa intentionaliteter så förlorar dom dess mening.
Det kan man göra om tappar kontakt med sina "rötter",
om man inte kan använda sin kunskap, om man inte känner någon att prata med,
allt sånt som kan göra en trött och förvirrad.

Här kopplar jag samman sociologiska begreppet habitus
med existentialismens fenomenologi och psykologins ångest.
Existentialism är relativt tvärvetenskapligt,
speciellt om man talar om människor/personer/subjekt.

Motivationen finns inte för något. Jag spelar fotboll, men jag tycker inte det är speciellt kul när det helt plötsligt blir allvarligt. Att vara med i ett lag är härligt, men resten känns bara tvunget.

"Kul" är en emotion, inte nödvändigtvis en motivation.
Du säger ju själv att du sparkar en fotboll,
där ser du att meningen med "läderbiten" är att den ska sparkas.
Det är en del av fotbollens vara. Att-sparkas-i-nät är en del av vad den är.

Men meningen finns inte där av sig självt, det skapas.
Det är därför det kallas existentialism överhuvudtaget.
Vi föds som blanka blad, och fylls snabbt med lärdom om objektens intentionaliteter.
Till exempel, fotbollen är inte en barnbilstol eller en mortel,
för man sitter inte på den bilen och man maler inte örter med den.
Det finns inget motivation till att mala örter med fotbollen,
det ligger inte i dess vara.
Den ska sparkas i nätet, före domaren blåser i pipan.

Hamnar man i en annan kulturell kontext känner man inte till objektens vara.
Man är "out of place". (Se en jämförelse mellan place och space)
Precis som en aborigin i australien inte leta efter jams i sydneys förorter
kan inte en nyinflyttad i stockholm prata med sina vänner uppe i norrland.
Man är rykt ur sin kontext.
De objekt som finns runtomkring en ger en ingen motivation,
ingen emotion, ingen intention. Miljön är som död inför ögonen på en sån person.
Man går på festen, ser alla människorna, men känner ingen samhörighet.
Man lyssnar på vad folk i ens närhet säger, men bryr sig inte.
Varför skulle man.

Man kan tappa kontakten med sitt habitus som såhär,
på olika sätt. Till exempel, om man blivit besviken av ett objekt man känt patos inför.
Som när en politiker blir förbannad för att partiet sviker sin ideologi,
eller som när ångesten blir för stor i ett kärleksförhållande.
Då tappar man kontakten med sina rötter, får existentiell ångest.
Det händer ofta i tider av ekonomisk instabilitet,
som nu när folk belånat sig upp över öronen.
Anomie kallas det, när folk tappar kontakten med sin kultur.

Det hör ihop allting, patos, intentionalitet, existentialism, ångest, kultur.
Runt runt.

Du verkar verkligen kunna din grej med ord och innebörd och allt det dära.
Jag har läst mycket av det du har skrivit och det jag har läst är väldigt djupt och bra. Du verkar hänga väldigt mycket i "Filosofi-rummet", men allt det här blev bara för mycket för en trött jävel klockan 04:02.

Det i fet text, att meningen skapas. Jag hittar bara ingen mening med det mesta. I just go with the flow för att göra någonting.
"Ska du hänga med dit?" - Ja visst
"Ska du vara med på det?" - Ja visst

Jag kommer inte på något jag själv vill, jag gör inget för min egen skull. Jag vet inte vad jag vill, var hittar jag detta? Långt långt där nere, ligger svaren djupt gömda, men hur hittar jag dem? Är det bara att fundera och försöka känna efter?

Tack för alla svar!
Och skönt att vetat att man inte är själv.
Jag tror mycket på det du skrev, Yidaki, om människans förfrämligande ifrån sin egen kultur. Jag tänker ofta att jag inte får någon ro i detta samhället. Inte att jag hatar samhäller eller tycker att det är skit, men jag kan inte få någon ro här.

Den existentialistiska traditionen påverkar mig starkt och jag försöker vara noga med att leva ett autentiskt liv. Att vara så medveten som möjligt om mina val och att för allt i världen inte göra saker för att man "ska" eller för att andra gör det. Jag är helt säker på att det är så man blir lycklig, att man tittar in i sig själv och finner det man verkligen vill, och sedan satsar man all sin kraft och all sin tid på att göra det. Men mitt problem är som sagt att när jag tittar in där, hittar jag inget.
Jag läste nyligen en bok av Peter Singer "Hur ska vi leva?" Den handlar om att leva ett etiskt liv i dessa tider av kapitalism, egoism och egennytta.
I ett avsnitt skrev han att västerlandet alltför länge varit introvert inriktat vad gäller frågan om mening och den egna lyckan. Singer menar som så att om man bara försöker hitta sig själv och det man vill inom sig själv hela tiden så blir det som att lägga ner hela sin tid på att skriva sina memoarer. Man kan skriva ett par sidor om hur det är att skriva memoarer, men på det stora hela blir det en väldigt tråkig bok. Om man tillbringar hela sin tid åt att hitta sig själv blir det självet man hittar väldigt substanslöst.

Därför är jag extremt rädd att jag i mitt sökande efter mig själv/det mina gener är bäst på/mitt öde/guds mål med mig/det som innerst inne är jag, kalla det vad ni vill, har tappat bort mig själv totalt. Med det menar jag att min uppenbarelse, mitt vara, hela tiden är genomtänkt. Jag kan aldrig bara vara, utan måste vara genom mittt medvetande. Och som ni säkert vet är ju ett tecken på lycka, "flow", att man bara är och inte har någon uppfattning om sig själv och tid.

Seiji! Det verkar som om vi har exakt samma problem. Jag har också funderat på om det beror på min umgängeskrets. Jag har ju kommit in på psykologprogrammet och så nu, så jag kommer ju byta liv totalt, och kanske kommer det isåfall bli min "räddning".

Helst av allt skulle jag vilja bli deprimerad och bryta ihop, men nu är det ju inte riktigt så illa. Jag har helt enkelt ingen motivation till något.


Ovan stämmer verkligen in på hur jag känner mig. Jag antar att det inte var så bra gjort av mig att jobba på en industri i ett år för där kände jag mig verkligen inte hemma och jag kunde inte använda min kunskap och jag kunde inte prata med någon där. Min ångest blev stor, och på så vis som Kierkegaard beskriver den, som en språngbräda, blev den för mig. Och jag sade upp mig från jobbet.
Nu hoppas jag att nästa språng ut på det sjuttiotusen famnarnas djup ska vara att börja plugga. För jag är extremt trött på att vara trött och förvirrad.

Jag tror du är på rätt spår där,
med att hitta ett nytt "objekt för patos" liksom.
Man behöver ha något som bekräftar en själv som subjekt.
Ibland är det en romans, ibland är det en religion,
men det kan också vara familjeliv, vetenskap, politik, och så vidare.
Bara det är något som man kan rikta sina intentionaliteter till,
utan att det blir för mycket ångest.
(En författare som talar mycket om det här är italienska sociologen Francesco Alberoni,
han beskriver hur det fungerar både på makro och mikro nivå,
men som psykolog och sociolog då, och inte filosof)

Det är som en vän till mig som flyttade till Stockholm, det var lite av hans dröm. Han började skolan där, och det verkade gå vägen. Men han var ensam, en norrlänning i stockholm. Och utbildningen han valde gjorde att han inte hade något gemensamt med sina klasskamrater. Han blir tokglad när jag kommer och hälsar på, för då har han någon att snacka trance musik, äventyrsspel och prylar med. Men det är sällan jag gör det. Nu jobbar han på lager, han hoppade av utbildningen. Och så har han lagt på sig några kilon. En typisk produkt av den här världen vi lever i idag.

"Flexibilitet" snackar politikerna om på TV när Volvo säger upp 1200personer. Flexibilitet, är ett ord man måste nämna minst en gång på en anställningsintervju. Vad det betyder egentligen är att man ska vara så rotlös som möjligt. Redo att flytta varhän arbetsgivaren vill, och då är det bra om man inte har familj eller något annat som håller en kvar. Men hur ska man då relatera till världen. Om man lämnar det som gör en till en varandes person, det som man vet något om, det som gör en till den man är, vad finns det då för mening med allt.

Ironiskt nog gör ju detta att folk söker efter rötter allt mer istället. Man ska gå på "personlig utveckling", lära sig yoga och gå på gym, gå på kurser och annat som gör att man kan "hitta sig själv". Men det kostar multum...

Då är det bättre att börja på psykologprogrammet

Mm, det var tur att jag inte toksvamlade där märker jag nu.
Man ska nog inte skriva filosofi mitt i natten

"Flow" verkar inne nu, och det är väl bra antar jag. Det är som hur "Mindfulness mediation" blivit populärt också. Tanken om att man ska vara i nuet, in the moment som dom säger. Det är i sig inget nytt, buddhism har vetat om det i 2500år, men det verkar populärt nu ändå.
Om man är i nuet, så blir man i alla fall inte deprimerad.
Men det är väl ingen garanti för att man ska bli lycklig.

Eftersom mening finns/skapas "mellan" subjekt/objekt,
kan man fylla sitt liv med mening genom att röra sig mellan dom.
Till exempel, en person på krogen kan vara vilken människa som helst,
men om man lär känna den personen kan det bli en vän.
En vän är någon man har en relation till, det är relationen som är meningen,
det som är mellan två personer.
Men det behöver inte vara en annan människa, det kan vara en sak,
det är därför folk "köper" saker för att ge mening till sina liv.
Men man måste inte köpa saker för att ha någon sorts relation till dom.
För att ha en relation till naturen, skogen, räcker det att ta på sig kängorna och gå ut.
Sen om man talar om det med någon annan, berättar att man varit ute i skogen, då får meningen mer mening. Det sociala handlar bara om relationer, så det finns mycket mening att hämta när man talar med en annan människa, oavsett om det bara är grannskvaller vid middagen eller politik under köksfläkten på festen.
Och det bästa är, att det spelar ingen roll om man gnäller, är förbannad, eller om man är glad, positiv. Bara man vet var man har saker och ting, så vet man var man själv är. Det kan ge lika mycket mening att sitta med några vänner och klaga på miffon på TV'n över en flaska öl, som att dansa och ha roligt med en fin tjej.

Det är nog olika från person till person,
vad som gör att man inte har mening i sitt liv längre.
Men det finns mycket där ute i världen,
som kan göra att man känner sig till freds igen.

Det måste egentligen inte vara något nytt, det kan vara att man ser något
från ett nytt perspektiv. Istället för att bilen-körs-till-jobbet,
kan det vara bilen-körs-till-havet. Då får man ny motivation till att köra bilen.
Objekten är inte helt tomma,
men deras ontologiska sida är föränderlig, till skillnad från deras materiella egenskaper.
Fotbollen kan bli mortel (Inte speciellt praktiskt )
Suparkompisen kan bli snacka-skit-kompis. (Lite mer praktiskt )

Och det är den typen av samhälle som jag inte klarar av! Mina innersta värderingar och känslor skriker till mig att det är fel fel fel! DET är en av få saker jag är säker på i livet. Och så skönt att få höra det av dig. Jag fick till och med en liten tår i ögat. Nu inser jag att jag har alltför få människor av din kaliber i mitt liv. Det är inget nytt liksom, men man behöver få höra det av någon emellanåt, inte bara höra saker som att fan vilken bra ny lägenhet och vilket jobb jag har så jag får skitmycket i lön och kan köpa massa widescreen och supa på helgerna liksom.


Så har jag tänkt. Jag längtar tillbaks till den tiden då jag upplevde mening på det viset, och jag längtar tills det kommer hända igen. TV-serien Seinfeld är sån. Jag blir glad av att titta på den för den skiljer sig lite från andra serier där alla är så lyckade och så. Man inser på det existentialistiska viset att ens lycka inte består av att man har tur och får saker serverade eller att man kämpar och jobbar och gör saker som gör att man får ett bra liv. Det är hur man hanterar sakerna som händer en som spelar roll. Grejen med Seinfeld är ju, precis som du beskrivit ovan, att det händer dem massa dåliga (Och bra) grejer, de hittar på saker och liknande, och så snackar de om det sen! Det är så jag vill att mitt liv ska vara, och jag antar att man måste se till att umgås med de människorna.

Tack för dina visa ord!

Väldigt givande och igenkännande svar av både Yidaki och TS. Jag ska definitivt ta det här åt mig.

Ni verkar vara goa grabbar

Det här med relationer som du yidaki nämnde, förstår jag verkligen och jag håller med. Men jag vill kunna känna en meningsfull relation utan att behöva vara vid TV:n eller datorn. Jag känner inte att jag har en meningsfull relation med något alls egentligen, ingen motivation och då ryker ju intentionerna .
Jag kan inte hitta något att verkligen engagera mig inom. Jag tycker om att filosofera och allmänt analysera. Det är bara det att jag tycker inte om att läsa så mycket teoretisk filosofi, har iofs aldrig testat men jag har aldrig riktigt fastnat för teorier baserade på fakta.
Jag vill hitta något jag tycker om, då jag hittar motivation, intention och emotion. Då kan jag börja engagera mig. Har bara inte hittat något sådant ännu.

Tror du skulle må bra av att träffa en tjej/kille (beroende på kön/sex.läggning).
Då kommer bara följdfrågan: hur fan gör man det?