Varför valde ni ateismens väg?

Ingen specifik händelse alls. Det är bara något som vuxit fram. Jag tror att jag kallademig kristen som barn (under 10 år eller så) men det handlade nog mer om att det var det enda man visste. Minns att jag blev fascinerad av asarna och vanerna när vi läste om sådant i andra eller tredje klass. Där kanske intresset för religion växte från min sida men samtidigt så började jag förstå mer och ta mer aktiva, individuella val. Ateismen, eller utgången att jag inte känner till någon gud och inte tror på någon gud, växte därifrån och har aldrig lämnat mig. Jag är nöjd som det är.

Det finns inga bevis för att gud(ar) skulle existera. Har experimenterat med religion men den rationella människan i mig sätter stopp efter ett tag.

Har du några fler frågor din lilla zeusförnekare där?

Tro på något som inte finns? Varför det? Religion är ju bara löjligt och förnuftsvidrigt. Kunde redan som femåring räkna ut att det är bluff!

Nej. Har helt enkelt inte varit religiös.

Jag ser att en del har invänt mot frågan som onödig, därför att utgångspunkten är att man inte är religiös från början. Det är ju naturligtvis riktigt att man inte är det, utan religion är något man får sig till livs under uppväxten. Sedan kan man ju bestämma sig för olika åsikter. Men att man inte är religiös från början, betyder inte riktigt samma sak som att man skulle vara en ateist från början. Som jag ser begreppet ateist, betyder det att man har åsikten att det inte finns någon gud. Då bör det ju vara ett ställningstagande. Om det har fattats vid ett speciellt ögonblick, eller växt fram under en lång tid, är en annan sak. För mig har den processen pågått i barnåren. Jag hörde ju talas om att det fanns folk som var religiösa, och bad för att få någonting uppfyllt. Klart att ett barn ser vissa möjligheter i detta. Så visst funderade jag över möjligheten att en religion kunde vara sann. Men precis varje tecken på det, lyste faktiskt med sin totala frånvaro. Folk hänvisar till mängder av mirakel som ska ha skett genom någon gud. Trots denna stora mängd påstådda mirakler, har inte ett enda bevisats. Inte ett. Det är naturligtvis inget som bevisar att en gud inte finns. Men man kan ju undra varför en gud som kräver att man ska tro på honom, så totalt vägrar ge sig till känna. Det går naturligtvis att tänka ut nödlösningar i stil med att "det är tron som är det viktiga" eller "gud vill bara testa sin tro". Detta är dock fortfarande nödlösningar. Den enklaste förklaringen är faktiskt att ingen gud finns. Därför anser jag att jag kan ha den åsikten, och därmed kalla mig för ateist, trots att jag faktiskt inte vet att jag har rätt. Det är lite som med min bil som står parkerad på en sidogata. Det är i vart fall vad jag tror just nu. Jag tror det därför att det var där jag parkerade bilen sist. Men jag kan ju ha fel. Någon kan ha stulit bilen. Men förmodligen har jag rätt. Sannolikt står bilen där.

Du får det att låta som att alla människor föds med en gudstro, och sen händer någon konstigt som får vissa att ta avstånd från denna. Men egentligen är det ju tvärtom.

Håller du inte med?

Tror det som först fick mig att börja inse att någonting inte stämde var avsnittet där allas släkt rabblades. Alla levde i 900 år och fick 500+ barn osv osv. Ett mer krystat försök till att försöka få folkmängden att gå ihop med jordens tänka ålder får man leta efter.

Efter det kom även hela högre skolgången med den vetenskapliga förklarningen till att. En förklarning som faktist både går att ifrågasätta och kontrollera. En förklarning som faktist även stämmer med verkligheten.

Allt detta ledde mig till en självklar och fullkomligt logisk slutsats: Det finns ingen gud.

Religion och diverse åsikter är något man får till sig under livets gång och precis som Ulf T säger har en ateist en gång fattat ett beslut att inte tro på någon gud. Man skulle kunna summera det hela som att man varken är religiös eller ateist till en början.

Nja. En person som under sin uppväxt aldrig får höra om gud kommer inte spontant bli kristen och sedan välja att bli ateist eller ej. Så bara för man är ateist så behöver man inte ha gjort något val vid något tillfälle i livet. Och jag anser inte att det är ett val ifall man någon gång under livet får höra om "gud" men ändå inte börjar tro. Det är en massa saker man hör om som man helt enkelt struntar i och inte gör man ett aktivt val för del.

Nej, det är den troende som har fattat ett beslut att tro.

Man kan inte besluta att inte tro på nånting man aldrig trott på.


När tog du beslutet att sluta tro på den rosa elefeantguden som bor i min garderob?

Jag har aldrig valt ateism, jag har valt att inte tro på sagor om människor och väsen med övernaturliga krafter och förmågor. Ateist har jag varit sedan min lågstadiefröken försökte tuta i mig alla dessa fantastiska historier om Jesus och hans förträfflighet och guds rättvisa. Redan då tyckte jag att det lät lite väl häftigt för att det skulle vara sant.

Jag har inget minne av att jag någonsin definierat mig som religiös i mitt liv. Familjen har inte heller försökt uppmuntra till någon gudstro heller då vi inte besökt kyrkan mer än när det förväntades av oss (bröllop, dop och begravningar helt enkelt), så när jag väl nått åldern för konfirmation så hade min skepsis till religion ökat såpass att jag halvvägs igenom ville hoppa av hela skiten. Tyvärr bevekades jag av föräldrarnas argument om att farmor och farfar skulle bli så stolta över mig kombinerat med löften om guld och gröna skogar. Så det dröjde tills jag flyttade hemifrån innan jag officiellt "kom ut" för familjen som ateist under väldigt odramatiska former (farsans exakta ord var "Ja du är vuxen och bestämmer själv" och sen var det färdigdiskuterat).

Men det var nog där under konfirmationstiden det tog stopp, det blev ett för stort piller att svälja när man fick se det hela på nära håll.

När vi ändå är inne på varför folk väljer ateismen eller är ateister så kan jag ibland undra hur vissa tänker. Jag känner flera ateister eller åtminstone icke-kristna men de är fortfarande med i Svenska Kyrkan. Jag förstår inte riktigt resonemanget om varför man vill stödja en organisation vars livsåskådning man inte håller med om. Likaså känner jag icke-troende som döpt sitt barn kyrkligt och några par som gift sig kyrkligt utan att vara troende. För mig är det svårt att få det att gå ihop.