Den stora frustande och pustande tråden om Leif GW Persson.

2 frågor om Grisfesten:

Profitörerna har jag läst minst tre gånger sedan 90-talet, den är bra, skarpt och grynigt realistisk. Den är ingen renodlad deckare - frågan "vem var mördaren?" förblir till slut öppen - men den beskriver polisarbetet och de här kriminella miljöerna på ett säkert och realistiskt sätt och ställer viktiga frågor om polisutredandet och dess begränsningar. Boken bygger ju också på verkliga fall och personer, och GW hade själv gjort en pionjärstudie av prostitutionen i Stockholm.

Någon skrev i början av tråden att Leif GW är Sjöwall / Wahlöös verklige arvtagare inom den svenska polisromanen. Jag håller med, han har både den stilistiska skärpan, humorn och det realistiska sinnet för hur polisen arbetar.

Bra. Jag kanske ska läsa Profitörerna. Viss mersmak har jag fått av Grisfesten trots den svaga gestaltningen och de obefintliga karaktärsteckningarna. Behållningen är hans initierade beskrivningar av polisarbete och polisens olika rotlar samt säkerhetsavdelningar. En bra historia var det också.

Till dig och andra. Hur mycket skit fick GW efter att han skrev boken? Jag menar, han hänger ju ut Geijer i boken.

Ja de där långa citaten mellan varje kapitel tyckte jag i en början av Grisfesten var ett positivt grepp. Men sen upptäckte jag att det var 42 kapitel. Därefter hoppade jag över alla dessa mellantexter. Har jag missat nåt?

Jag känner inte till något närmare om hur Grisfesten togs emot i media, men GW har berättat att han hade blivit utfrusen av en hel del kolleger i polisens övre skikt i samband med att han fick sparken från Rikspolisstyrelsen för att han hade läckt uppgifterna om Geijer-PM'et. Det var ju hårda dementier, och Palme liknade vid ett berömt tillfälle Guillou och Peter Bratt vid råttor som rotade runt i skräpet med sina "gula betar" och trodde att de hade hittat guld. Eftersom Guillou och Bratt inte hade sett själva promemorian (inte hela texten i alla fall) utan bara hade Leif GW:s ord på att den existerade och ungefär vad den innehöll, samtidigt som GW själv inte alls nämndes med namn i pressen som Guillous källa (meddelarskydd) så hamnade alla tre i en besvärlig situation när DN backade och bad om ursäkt.

GW har sagt att han funderade på att skjuta sig när han kickades från RPS och inte fick något stöd från DN m fl - han uppfattade sig som inofficiellt svartlistad inom hela polisväsendet - men han valde som tur är att bli författare istället.

Ah. Var det så det var innan.

Något år senare när han kom med boken kanske det var överspelat på något vis. Och det därmed kanske inte spelade någon roll att han hänger ut Geijer i boken. Men jag ska kolla vidare efter info om detta.

Peter Bratts memoarbok Med rent uppsåt (2007) är utomordentligt läsvärd om man intresserar sig för hur media arbetade under 70-80-talen, och kontakterna/ konflikterna med den politiska sfären. Den tar förstås också upp IB-affären där han och Guillou ju strålade samman för första gången. Guillous memoarer "Ordets makt och vanmakt" är också bra, de ger en delvis annan vinkel: han och Bratt var ju inte riktigt överens.

Kan också rekommendera "Den onödiga samtiden" (1974) av Lars Gustafsson och Jan Myrdal, en mycket uppslagsrik brevväxling / essäbok mellan den övertygade marxisten Myrdal och den initierade men odogmatiske liberalen Gustafsson. Boken har många underbara exempel på den offentliga lögnen och den belyser också en del av förutsättningarna för hur man tänkte inom 70-talets vänster.

Ungefär halvvägs in i samtalet exploderar IB-affären och frågan "hur mycket får man egentligen skriva som journalist?" på allvar i offentligheten och bägge två, särskilt Lars Gustafsson, gör många vassa kommentarer om det surströmmingsmässiga skådespelet. Boken är lätt att hiitta billigt på Bokbörsen och den förblir aktuell, rolig och tankeväckande.

Han var ju redan cancellerad av det politiska livet men han blev väl mer folkkär.
https://m.youtube.com/watch?v=C1_scjrB3zo&pp=0gcJCYsCo7VqN5tD&ra=m