Den stora frustande och pustande tråden om Leif GW Persson.

De spände fast honom över ett vagnshjul med hjulnavet mot korsryggen och nacken böjd över järnskoningens kant. Hans armar och ben hade de knäckt med en yxhammare och konstfärdigt flätat mellan de grova ekrarna. För säkerhets skull hade de också fäst handleder och vrister med ogarvade remmar. Slutligen hade de spetsat hjulet på en ekstolpe av minst femton alnars längd och rest honom mot skyn.

Där vilade han nu. Mellan himmel och jord och sedan hur länge visste han inte. Över honom den sönderblåsta hösthimlen där solen stod lågt fastän det ännu inte var middagstid. Under honom den svarta myllan. Nyplöjd, ringlande i fåror. Här uppifrån såg det ut som kolonner av feta sniglar formerade radvis på väg bort. Säkert var det ryggarna deras han såg.

Helt klart måste det gjort ont men det kände han inte. I hans kropp fanns bara den frid som kommer av vetskapen om den högsta rättfärdighet. Därför höjde han också blicken mot himlen och sa – med så hög och tydlig röst att väktarna kring elden därnere förskräckta tumlade upp och stirrade mot honom – »Min Gud. Jag Michael Kohlhaas tackar dig för att jag fått min rätt«.

Han lät blicken falla igen. Även sniglarna hade stannat upp men ingen av dem vågade se på honom.

Michael Kohlhaas är en kortroman från 1808 av den tyske författaren Heinrich von Kleist. Den utspelar sig på 1500-talet och handlar om en hästhandlare som blir lurad av en skrupelfri slottsherre och bestämmer sig för att samla anhängare och hämnas på ett våldsamt sätt. Berättelsen är inspirerad av verklighetens Hans Kohlhase.

Kohlhase var framgångsrik viktualiehandlare i Cölln (numera Berlin). Den 1 oktober 1532 gjorde han en resa till mässan i Leipzig. Under vistelsen i en landkrog uppstod en tvist med godsägaren Günther von Zachwitz. Den senare påstått att Kohlhase skulle ha tagit godsägarens hästar och tog därför beslag i dessa två hästar som Kohlhase förde med sig. Denna dispyt hindrade Kohlhase att göra affärer och därför krävde han ersättning eller minst dessa två hästar. Von Zachwitz framförde däremot krav på foderpengar.