Har börjat arbeta mig igenom King Crimson's diskografi - bättre sent än aldrig. Utöver In the Court of the Crimson King som man hört någon gång genom åren i förbigående så kommer det mesta vara helt färskt för öronen vilket är ganska roligt. Bara 3 skivor in i diskografin än så länge men tar det sakta men säkert, en skiva per vecka och försöker lyssna på den upp mot 10 gånger eller så innan jag går vidare.
Hittills är Lizard favoriten. Vet att den har något av ett udda rykte bland fans (en älska eller hata-skiva verkar det som) men tycker den känns mest unik, mest kreativ och varje låt har något som sticker ut.
Sen får jag nog säga debuten även om den kanske känns något överhypad? Visst, sätter man skivan i kontext med att det var debuten och den kom 1969, och man sedan jämför med vad övriga prog grupperna gjorde direkt i sina karriärer så känns den mycket bättre och mer färdig än t.ex. debuterna från Rush, Yes eller Genesis. Samtidigt är det väl egentligen bara "I Talk to the Wind" och titellåten som jag fastnat starkt för. 21st Century Schizoid Man är bra också även om den kanske är lite uttjatad (inte bandets fel såklart), Epitath är inte dålig heller. Moonchild är ingen låt jag ogillar men det känns lite som ett 12 minuters vakuum på skivan som inte direkt lyfter den. Även om jag tycker den är okej så är jag förvånad att den inte sänker skivan för fler personer då den kan uppfattas som 'seg'.
In the Wake of Poseidon är klar 3a för mig. Inte dålig men inte så mycket mer än 7.5/10. I kontrast med debuten så känns det lite som att kolla på Hajen 2 istället för Hajen. Det fungerar men det saknas något. De flesta av låtarna är bra men det känns ändå som en svagare uppföljare.
Ser fram emot flera av de klassiska skivorna jag har framför mig, mest taggad är jag nog på Belew-eran faktiskt. Uppskattar vad han bidrog med i Talking Heads t.ex. och hört mycket i stil med "om du gillar Talking Heads kommer du gilla Discipline-eran". Men innan dess finns ju fler klassiker som Red eller Larks Tongues.
Hittills är Lizard favoriten. Vet att den har något av ett udda rykte bland fans (en älska eller hata-skiva verkar det som) men tycker den känns mest unik, mest kreativ och varje låt har något som sticker ut.
Sen får jag nog säga debuten även om den kanske känns något överhypad? Visst, sätter man skivan i kontext med att det var debuten och den kom 1969, och man sedan jämför med vad övriga prog grupperna gjorde direkt i sina karriärer så känns den mycket bättre och mer färdig än t.ex. debuterna från Rush, Yes eller Genesis. Samtidigt är det väl egentligen bara "I Talk to the Wind" och titellåten som jag fastnat starkt för. 21st Century Schizoid Man är bra också även om den kanske är lite uttjatad (inte bandets fel såklart), Epitath är inte dålig heller. Moonchild är ingen låt jag ogillar men det känns lite som ett 12 minuters vakuum på skivan som inte direkt lyfter den. Även om jag tycker den är okej så är jag förvånad att den inte sänker skivan för fler personer då den kan uppfattas som 'seg'.
In the Wake of Poseidon är klar 3a för mig. Inte dålig men inte så mycket mer än 7.5/10. I kontrast med debuten så känns det lite som att kolla på Hajen 2 istället för Hajen. Det fungerar men det saknas något. De flesta av låtarna är bra men det känns ändå som en svagare uppföljare.
Ser fram emot flera av de klassiska skivorna jag har framför mig, mest taggad är jag nog på Belew-eran faktiskt. Uppskattar vad han bidrog med i Talking Heads t.ex. och hört mycket i stil med "om du gillar Talking Heads kommer du gilla Discipline-eran". Men innan dess finns ju fler klassiker som Red eller Larks Tongues.
