Den rent kemiska skillnaden är att alla har 2,5-dimetoxifenyletylamin-skelettet men olika substitutioner på position 4.
2C-B har en brom
2C-C har en klor
2C-I har en jod
2C-H (2,5-dimetoxifenyletylamin) har en väte
2C-E har en etyl
2C-D har en metyl
2C-N har en nitro
2C-T har en metyltio
2C-T-2 har en etyltio
2C-T-7 har en isopropyltio
Det finns några fler 2C-X men dessa är de som har funnits/finns på marknaden. Genom att har olika substitutioner på position 4 så förändras tyngdpunkten på molekylen, enkelt uttryckt. Detta gör att sättet molekylen binder till receptorn förändras, vilket ger helt olika farmakologiska effekter. Detta är nog det enklaste svar jag kan ge.
