Thomas Mann

Nej, varför skulle det förstöra något? Det är ju inte precis en enkel deckare, där texten plötsligt blir ointressant på grund av några spoilers.
Pjäsen (om den är välgjord) kan säkert ge en spännande utgångspunkt för en fördjupad läsning av boken.

Jag har nu äntligen läst min första bok av Thomas Mann och det var Bergtagen och jag håller med de skribenter i denna tråd som hyllat boken. En fantastisk läsupplevelse och jag ska definitivt läsa mer av Mann.

Det som överraskade mig mest var just humorn i boken som någon tidigare har skrivit om i tråden. Jag vet inte riktigt vad jag hade för förväntningar innan jag började läsa men det var definitivt inte att boken skulle vara så humoristisk.

"Jag är faktiskt humorist - En bok om Thomas Mann" av Åke Leijonhufvud kom ut på Daidalos i fjol. Inte hunnit läsa själv men någon annan kanske har det?

SvD publicerade idag en Understreckare av Hans-Roland Johnsson:

https://www.svd.se/plotsligt-fylldes-bibeln-av-sinnlighet-och-atra

Som jag förstått det höll Mann själv denna romansvit som sitt allra främsta verk. Kom över 3 av 4 delar på antikvariat i våras men inte satt tänderna i dom ännu. Felix Krull och Bergtagen hör till mina personliga favoriter och som sann beundrare vågar jag knappt hoppas på att "Josef och hans bröder" skulle vara av samma mått. Vi får väl se

Har börjat intressera mig för Mann de senaste året. Har dels läst den Helige Syndaren, bra, och håller för närvarande på med Lotte i Weimar, lite mindre bra. Mitt föga intryck av honom som författare är att han dels är en väldigt bra berättare, kort och gott. Däremot har det åtminstone i de böcker jag läst funnits lite väl långa och tradiga monologer som tenderar att tråka ut mig som läsare. Likt förbenat så blir jag ändå gripen i efterhand, när texten har fått smälta in.

Har som sagt knappt läst två böcker av honom så får återkomma med en helhetsbedömning så snart som jag huggit tag i några andra av hans verk. Vad rekommenderas utöver klassiker som Buddenbrook och Bergtagen?

Hans bok om Richard Wagner är OK. Wagner und unsere Zeit, på svenska 1968 som Wagner och vår tid.

Mann gillade Wagner och han tecknar ett porträtt som ger ämnet rättvisa. Fri från dagens PK-belägring.

Lägger det bakom örat, tack för tipset! Det är en annan grej med Mann, han är bra på att sätta sig in i andras liv. Tänker närmast på Den helige syndaren som handlar om allas våran favoritkyrkofader Gregorius, som är bra om man förbiser den stora mängden incest som förekommer, heh... Sannerligen fritt från PK.

Jag har bara läst cirka 50 sidor men du fångar upp det jag har börjar tänka. Det känns nästan som att tågresan är en resa in i en annan dimension, en annorlunda tid och tidsuppfattning, i motsatt till låglandet.

Sen blev jag mäkta förvånad när det vankades lyxig mat. I ett sanatorium!

I boken Hummelhonung jobbar Torgny med motsatser. Inte svårt att se vem hans inspiration är. Mann nänmner han här och där i sin litteratur. Jag tror till och med att det finns ett kapitel om Mann i Merabs skönhet.

Åtminstone en del av boken utgörs av ett längre föredrag som han höll i början av 1933, strax efter att Hitler hade tagit över makten. Mann är förstås klar över hur nazisterna utnyttjade/ vulgariserade Wagner och en del av hans konstnärliga (eller mytologiska) motiv, och han arbetar medvetet på att beskriva Wagner som en son av 1800-talet, med detta århundrades storhet och brister - och därmed bygga upp en motbild till den kolorerade bild nazisterna var i färd med att lansera (till på köpet med stöd från Bayreuth-festspelen, där Hitler var en omtyckt gäst). Reaktionen från tidningar och en del framträdande författare i det nyblivna Tredje Riket blev förstås mycket negativ, och för Mann var det här en avgörande punkt: han insåg att han inte kunde stanna kvar i detta "nya Tyskland".

Manns hemstad var dessutom München, precis som för Hitler, och han kände väl till en del av de apokalyptiska stämningar som hade rått därnere just under åren före, under och strax efter första världskriget, när nazistpartiet kom igång.