Thomas Mann

Det verkar inte bättre, tycker också det var lite av en besvikelse.

Läst igenom tråden. Har läst fyra romaner av Thomas Mann: Buddenbrooks, Doktor Faustus, Döden i Venedig och - Hans Kunglig höghet.

Tycker bäst om Hans kunglig höghet, därefter Buddenbrooks. Döden i Venedig rätt ointressant och doktor Faustus hemskt jobbig.

Efter att läst tråden gick jag in på Wikipedia för att skaffa mig litet mer kunskap om författaren, är ingen av mina favoriter precis, undantag Buddenbrooks och Hans kunglig höghet som jag läst två gånger var. Nu till en otrolig grej: i Wikipedia är det sida upp och sida ner om författarens liv och verk. Utförlig bibliografi men inte ett ord om Hans kunglig höghet!

Kunde inte tro mina ögon men så var det - boken nämns ingenstans!

Var tvungen att leta på den för att kolla att det verkligen var Mann som var författaren. Jodå. Med tjusigt foto av författaren bakåtlutad i länstol med en cigarrett mellan fingrarna. Fotot är till yttermera visso täckt med ett tunt silkespapper. Och nu citerar jag från försättsbladet:"Hans Kunglig Höghet", och under: Roman av Thomas Mann. Och under: "Översättning av Walborg Hedberg".
Stockholm, Vårt Hems Förlag. Åhlen & Holms Boktryckeri, Stockhlm 1930.

Sedan följer en inledning på fyra sidor av någon vars namn inte går att tyda, Fredrik B...? Orkar inte läsa den - inledningen - men verkar täcka det mesta av det Wikipedia skriver.

Så här skriver han slutligen bland annat om HKH: "Det verk som utvalts till prov på Thomas Manns konst, romanen "Hans Kunglig Höghet" trycktes första gången 1909. Man skulle kunna kalla den en hovroman. Den skildrar med utomordentlig trovärdighet, med en rikedom på karakteristiska detaljer och lustiga smådrag, livet vid ett av de furstehov som Tyskland räknade i dussintal före 1918. När Thomas Mann skrev, var ämnet på sätt och vis ömtåligt, och fastän bokens hjälte, prinsen med den förkrymta vänstra armen, erbjöd en viss yttre likhet med kejsar Wilhelm, undvek författaren uppenbart allt som kunde uttolkas som personliga hänsyftningar. Nu tillhör all denna bleknade monarkiska ståt det förflutna, och romanen har fått ett ökat historiskt värde genom att bevara minnet av den tyska furstlighetens vardagsliv i den sista fasen av dess tillvaro." Thomas Manns avsikt var emellertid ingalunda att satirisera eller förhåna den monarkiska principen. Den unge fursten, Klaus Heinrich, är tvärtom skildrad med varmt deltagande, som bryter fram genom en slöja av mjuk, vänlig ironi och fin humor.

Hoppar en bit. "Romanen handlar om hur han lyckas bryta sig ur det styva formväsendet och bli en levande människa; det sker genom hans kärlek till den sköna amerikanska miljardärsdottern."

Hoppar igen. "Som man härav ser är "Hans Kunglig Höghet"icke blott en realistisk roman, älskvärd och underhållande, utan den är också en tankedikt, en symbolisk saga, och sagostämningen träder tydligt fram i en detalj: berättelsen om den fulländat sköna rosen på borggården" och så vidare.

Slutkläm: "Problemet är detsamma som i "Buddenbrooks", och det går genom hela Thomas Manns författarskap; men han har aldrig behandlat det i en så hoppfull, positiv anda som i denna fina och graciösa berättelse, vilken mynnar ut i förkunnelsen av ett ideal: den stränga lyckan, enheten av höghet och kärlek."

Boken är på 377 sidor.

Fult eller inte, nu har jag i alla fall nästan slutfört läsningen, och är mycket imponerad. Har inte jämfört direkt med Karin Boyes översättning, men den nya är i alla fall en fröjd att läsa, och Manns alla språkliga finurligheter kommer verkligen till sin rätt. Dessutom är ju boken fruktansvärt rolig, inte bara i de mer uppenbart gycklande delar utan genom hela texten, något jag i stor utsträckning hade glömt och därför nu har återupptäckt med förtjusning.

Nu har jag helt och hållet slutfört läsningen. En mäktig upplevelse! En av de saker som gjorde störst intryck på mig den här gången är hur Mann konsekvent arbetar med par och motsatspar - Settembrini och Naphta, Behrens och Krokowski, Hans och Joachim, kropp och ande, berget och låglandet, o.s.v., o.s.v. Finns ju hur mycket som helst - men vad som alltså gjorde intryck var motsatsförhållandet som är inbyggt i sanatoriet som byggnad och som institution, detta att det på samma gång är ett lyxhotell och ett sjukhus. I matsalen serveras överdådiga middagar som intas under glatt samspråk, men bakom stängda dörrar ligger rader av moribunda och väntar på slutet.

Detta är inbyggt i själva persongalleriet också. De som befolkar Berghof är i de flesta fall allvarligt sjuka och många har en dyster prognos, men man märker det knappt på dem. Scenerna ur sällskapslivet påminner ju mer om en lugn semester, med god mat och promenader. Mann tydliggör ju rent av att de tack vare sin sjukdom lever friare och mer avslappnat än andra ur deras samhällsklass.

Ja, det måste ha varit märkligt att vistas på dessa lyxsanatorier. Kuren förefaller ju inte heller ha hjälpt nämnvärt, och äta gott hade de flesta råd att göra hemma, så man kan kanske anta att många ju faktiskt tog sin sjukdom som förevändning för att kunna leva så rakt igenom inaktivt. Tydligen finns det en del gamla byggnader kvar uppe i Alperna som numera har släppt sjukhusfunktionen för att bara vara hotell. Man borde nästan åka dit nån gång för att försöka få en fläkt av förkrigsatmosfären bland de lungsjuka...

Thomas Nydahl skriver bra om den nyss utkomna En opolitisk mans betraktelser.

http://nydahlsoccident.blogspot.se/2012/06/thomas-mann-en-opolitisk-mans.html

Professor Urin skriver bra men kanske lite för apologetiskt:
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/boken-som-thomas-mann-aldrig-borde-ha-skrivit

Kanske inte rätt tråd, men jag fann ingen tråd dedikerad för enbart Bergtagen.

Även jag sällar mig till hyllningskören, men vill här dryfta ett spörsmål jag inte riktigt kunnat släppa sedan jag släppte boken.

Intressanta frågor om det kanske mest udda och avvikande avsnittet i boken. Jag har tyvärr inget särskilt bra svar på hur det ska förstås - jag vet inte om Mann själv var intresserad av seanser och av det ockulta, även om det förstås är tydligt att patienterna på sanatoriet var helt rätt målgrupp för den sortens aktiviteter. Min namne Joachims uppenbarelse bär ju, om jag inte missminner mig, det tyska infanteriets stålhjälm och förebådar därmed det kommande kriget (hjälmen började användas först 1916) och således även Hans Castorps eget öde.

I bokens sammanhang är seansen en av flera smått förvirrande episoder mot slutet, som både illustrerar tidens allt snabbare gång och sanatorielivets-samhällets accelererande sönderfall. Kanske ska man inte som läsare förstå den, utan Mann vill skildra en tidsanda genom förvirring och brist på sammanhang. Men jag vet inte riktigt, vore kul med fler inpass i frågan.

Har alltid tyckt och tycker fortf att Mann är fruktansvärt överskattad - Buddenbrooks är en riktig patetisk smörja, känns som en näsvis fjortis som vill läxa upp äldre människor har skrivit den.

Har också svårt för Manns politiska korrekthet, vända kappan efter vinden och tjafsa med oliktänkande. Jag kan förstå hans bitterhet men det klär inte honom som människa och författare.

Anser att Gottfried Benn har betydligt mer att ge när det gäller nietzscheanskt perspektiv på livet, storheten som poet och författare, rent biografiskt, variation i verket, självironi som människa och konstnär och sättet att hantera politiska förändringar.

Så kan det absolut vara. Vad som gör just denna episod i boken så speciell, är att den dyker upp tämligen oväntat och sedan lämnas därhän när den är över.


Kul! Spännande hur diametralt olika människor kan uppfatta samma sak. Tänker inte gå i försvar för Mann som författare, då jag bara läst ett verk av karln. Däremot håller jag inte med i din sågning av boken, men då har jag inte heller samma grepp om kontexten vari den skrevs.

Har du förslag på böcker av Benn?

Förstör jag boken "the magic mountain" om jag lyssnar på en radiopjäs 3 delar cirka 3 h)?

Definitivt. Det är ganska drygt att plöja sig igenom 960 sidor. Läser man kortare böcker så går man ju vissa framsteg, men här så går det fram ganska långsamt. Boken är relativt lättläst och jag gillar det vackra språket. Man kan göra många tolkningar av vad den handlar om, och ja det skulle med all säkerhet en radiopjäs förstöra. Man skulle missa när T. Mann beskriver sina karaktärer som karikatyrer, när han tar upp temat medlidande... En radiopjäs skulle med all säkerhet skala bort över 90% av alla nyanser och möjliga tolkningar av texten.