Erfarenheter av läkare/kirurg?

Har under en tid önskat bli läkare med inriktning på kirurgi, men önskar information om hur det är att arbeta som läkare i allmänhet del inom kirurgi. Jag är nyfiken på hur patient kontakten är för kirurger, om vad för uppgift kirurgen har mot patienten, är det enbart att berätta om ingreppet och resultatet eller tillkommer fler delar? Hur är en operation strukturerat, finns det en direkt hierarki (alla har sin uppgift) eller sker en diskussion under operationen. Den sista frågan är mer i allmänt om läkare och det gäller vilken roll läkaren har i det sociala samspelet bland vårdpersonalen, ska läkaren vara "spindeln i nätet" eller finns det utrymme för mindre sociala läkare. Anledningen till att jag frågar är att min sociala kompetens inte är på topp nivå, därav anledningen till jag försöker hitta en specialitet som inriktar sig mer på behandlingen/diagnosering än patienterna. Slut fråga hur är det att forska som läkare vilken roll spelar läkaren där?

kan svara endast en fråga. "Hur är en operation strukturerat, finns det en direkt hierarki (alla har sin uppgift) eller sker en diskussion under operationen."

Jag varit med ett par operationer och det var dödstyst i rummet..sjuksköterskorna och narkosläkaren viskade i värsta fall...men då var det bara en kirurg som gjorde ingreppet..kan tänka mig att det är flera kirurger som är närvarande vid t.ex hjärtoperation eftersom två händer räcker inte...det beror på vilken specialitet man väljer..

ps. du kan alltid kontakta sjukhus och fråga om du får vara med på en operation..

Jag kan utan minsta tvekan säga att läkaryrket är svinkul, stimulerande och utmanande på många olika plan. Kirurgispecialiten tar ändå priset om du frågar mig (jag är själv kirurg...) men jag har även prövat på flera andra som alla har sina fördelar. Som kirurg har du kanske den mest omväxlande arbetssituationen; operation, avdelningsarbete, akuten, mottagning och forskning. Du blir förutom läkare även hantverkare! Man måste dock tycka det är roligt att gå jour (mycket jourtung specialitet), ha relativt hög stresströskel samt vara jävligt envis (öva öva öva operationsteknik).

Som jag nämnde ovan är det väldigt mycket patientkontakt i de flesta delarna av min arbetsdag, på akuten, avdelningen och mottagningen medan kontakten av självklara skäl är begränsad under operationsdagarna... Du har ett PAL-ansvar [PAL=patientansvarig läkare] för dina patienter (till skillnad från exv narkosläkare) vilket innebär att du följer och ansvarar för patienter under hela vårdtiden på sjukhus; skriver in dem, skriver ut dem, recept, sjukintyg, uppföljning på mottagningen etc.

Innan operationen värderas patienten av en narkosläkare (utom vid akuta operationer då detta inte hinns med). Man bedömer då patientens organsystem (hjärta, lungor, njurar etc) samt risker med avseende på narkosen. Sedan sövs patienten. Operationssköterskan tvättar sedan operationsområdet och "klär in" patienten i operationsdukar för att hålla området sterilt. Kirurgen kallas till operation och inleder själva ingreppet.

Operatören är ansvarig för hela operationen vilket betyder att det är operatören som beslutar om allt som skall ske under en operation. Detta brukar naturligtvis ske i samråd med ansvarig narkosläkare som har hand om själva narkosen, blodtryck, puls, andning mm. Till sin hjälp (beroende på typ av operation) har ibland kirurgen en (ibland fler) assistent som ofta är en kirurg under utbildning (ST) och ibland även AT-läkare och kandidater. Sker operationen under jourtid agerar även operationssköterskan assistent vid behov.

Detta beror helt på vilken specialitet man väljer att arbeta inom. Det finns inom läkaryrket utrymme för många personlighetstyper; som patolog eller laboratoriespecialist har du ingen patientkontakt överhuvudtaget (patologen visserligen med avlidna människor...) medan du som distriktsläkare (=specialist i allmänmedicin) har extremt mycket patientkontakt.


Läkaren spelar ofta en viktig roll i en forskargrupp, särskilt då det handlar om kliniska studier där försökspersoner är inblandade. För forskningen som sker genom rent laboratoriearbete finns det andra yrkeskategorier som är betydligt mer lämpade medan läkaren kanske i dessa miljöer kan bidra med kliniska tillämpningar etc. Skall du arbeta som specialist på ett universitetssjukhus förutsätts du ha genomgått en forskarutbildning och disputerat. Detta tar i allmänhet sammanlagt 4-5 år utöver ditt vanliga, kliniska arbete. Som kirurg betyder detta vanligtvis att man på ett sätt "väljer bana", antingen gör man forskarkarriär inom kirurgi eller blir überduktig på hantverket. Det är väldigt få som klarar av att bli framgångsrika på båda områdena.

Min erfarenhet är att läkare har noll social kompetens så det kommer nog funka fint. De verkar se sig själva mer som bilmekaniker.

Jag är humanist, men har läst en bok (Holm 1995) där en psykoterapeut följt ett antal läkare inom olika specialiteter och hon kom fram till (förvisso vetenskapligt tvivelaktigt då jämförande studier saknas, men ändock intressant) att kirurgerna generellt tycks se sig mer som "hantverkare" med starka knän och "icke-intellektuella finlirare som någon uttryckte sig. Och att tonen i de situationer hon studerade där kirurgerna arbetade, så var tonen rätt "grabbig" och pratig personalen emellan, detta kan väl dock ha påverkats av psykoterapeutens närvaro...men de fick också generellt låga poäng på en empatiskattningsskala hon mätte kirurgerna efter...vilket väl tyder på att det inte är de mest socialt kompetenta personer som åtminstone i hennes undersökning valt att bli kirurger, dock så kan ju också själva yrket kommit att påverka deras syn på det och deras förhållningssätt. Psykiater hade däremot högst poäng på den skalan och verkade vara bland de mest intresserade av att satsa eftertanke, tid och kraft på patientkontakten.

Kort sagt, det skilde sig åt mellan de olika specialiteterna och hon tog inte upp gruppen "röntgenläkare" så vitt jag minns, men jag kan inte tänka mig annat än att man inte behöver vara särskilt socialt kompetent för att stirra på röngenplåtar?

Dock blir jag ledsen i ögat när jag läser om folk som vill bli läkare utan att satsa på den personliga utvecklingen och patientkontakten. Under utbildningstiden träffar man ju trots allt mängder med patienter inom alla områden samt under AT. Att träffa en socialt inkometent läkare kan ju sätta sina spår (i boken togs b la upp om en läkare som levde ut omedvetna sadistiska impulser genetemot patienterna )

Många läkare blir ju dessutom chefer (överläkare) så jag vill påstå att det finns gränser för hur socialt inkompetent man kan/bör vara. En bra chef bör han kännedom om hur människor fungerar och kunna samspela bra för att inte förstöra för hela gruppen. Dessutom består läkares arbete också av att undervisa läkarstudenter ( även där social kontakt)

P g a ovanstående kör man därför rätt hårt med "PU" på läkarprogrammet numera. Där jag bor har man t ex "PU-camp" i ett antal dagar/nätter som går ut på att bryta ned egna psykologiska försvar och lära sig att leda och samspela med grupper också i konflikt. Man läser också empatiutvecklande litteratur under utbildningen. Bra tycker jag.

Har det inte att göra med hur själv utbildningen är (var?) upplagd?

En fullfjädrad kirurg har förmodligen lagt större delen av sitt liv på att studera väldigt mycket, typ från det att han var 16 år (börjar naturvetenskaplig och kör på max för att komma in på läkarlinjen) tills de är 30-35 (helt färdig kirurg). Under denna tiden är ju kompisar och partners mest "i vägen" för en blivande kirurg, särskillt om det rör sig om en person som vill "vara bäst" vilket verkar vara en ganska vanlig inställning hos kirurger. Ingen kirurg säger väl "Jo, jag nöjer mig nog bara med att bli så bra det krävs för att få jobb."

Tack för svaren

Liten extra fråga ang. PAL är kirurgen den som har insikt i var patienten är i sjukvården eller den som patienten kall pratar med.

Min erfarenhet av kirurger är att de är socialt handikappade och ofta touchar Aspbergerdiagnos. De kan inte prata med folk och har noll empati. För all del, hade de haft det skulle de kanske sökt sig till en annan medicinsk gren.

Hehe ok, Jag blev genom gick en stor operation och då fick jag träffa ett antal kirurger och kan säga direkt att alla JAG träffa var väldigt trevliga. Men vette fan om jag hade extrem tur eller om du har haft extremt otur.

Dum fråga kanske, men hur lång utbildning krävs för att kunna bli ortopedkirurg?

Min erfarenhet är tvärt om. Min far är kirurg och när jag praoade hos han när jag gick på högstadiet så träffade jag många kirurger. De jag träffade var snälla och trevliga och de gick att prata med de om det mesta. Visst jag är säker på att det finns många socialt handikappade kirurger men några sådana har jag ej träffat.

Uppskattningsvis 13 år - om du läser utan avbrott.

5,5 år Läkarutbildning
~2 år AT
~5 år ST
__________________+
12,5 år

Du får visserligen operera under din ST.