Citat:
Abnormala skönheten minns jag som väldigt bra och speciell med en mörk tryckande stämning.Var i och för sig väldigt länge sedan jag såg dessa men jag gillade då speciellt Ab-normal Beauty. Lite arthouse-klingande skräck som jag inte har någon koll på hur den åldrats.
Verkar tycka ganska samma om den då. För att den är så sparsam med det mesta blir också de små detaljerna som till exempel katten som inte vill komma fram under soffan eller liknande väldigt välkomna inslag som ger filmen karaktär.
_____________
Jag tog och såg Yasujirō Ozu's Record of a Tenement Gentleman (1947) i natt när jag inte kunde sova och den visade sig vara riktigt bra. Det enda klagomålet är egentligen att dess korta speltid gör att svängarna filmen tar mot slutet blir lite skarpa. Det var första filmen han spelade in efter kriget och det känns som han har mycket att säga om efterkrigstidens svåra tider. På något sätt kan det vara en av de roligare Ozu-filmerna trots att den också lyckas vara otroligt sorglig och känslosam. Hårda tider leder människor till att skapa hårda yttre skal och att ibland fatta rent egoistiska beslut men filmen visar på en tro på människans inre godhet, medmänsklighet och en tro på en ljus framtid för Japan.
Om man har betat av Ozus mest kända filmer eller inte är lika intresserad av att se han sätta det gamla Japan mot det nya i filmer om familjer och giftermål så är det ett hett tips (det finns dock små glimtar av den aspekten här också).
- https://www.youtube.com/watch?v=LeAS5519ZQw
Verkar tycka ganska samma om den då. För att den är så sparsam med det mesta blir också de små detaljerna som till exempel katten som inte vill komma fram under soffan eller liknande väldigt välkomna inslag som ger filmen karaktär.
_____________
Jag tog och såg Yasujirō Ozu's Record of a Tenement Gentleman (1947) i natt när jag inte kunde sova och den visade sig vara riktigt bra. Det enda klagomålet är egentligen att dess korta speltid gör att svängarna filmen tar mot slutet blir lite skarpa. Det var första filmen han spelade in efter kriget och det känns som han har mycket att säga om efterkrigstidens svåra tider. På något sätt kan det vara en av de roligare Ozu-filmerna trots att den också lyckas vara otroligt sorglig och känslosam. Hårda tider leder människor till att skapa hårda yttre skal och att ibland fatta rent egoistiska beslut men filmen visar på en tro på människans inre godhet, medmänsklighet och en tro på en ljus framtid för Japan.
Om man har betat av Ozus mest kända filmer eller inte är lika intresserad av att se han sätta det gamla Japan mot det nya i filmer om familjer och giftermål så är det ett hett tips (det finns dock små glimtar av den aspekten här också).
- https://www.youtube.com/watch?v=LeAS5519ZQw
Lite Ozu slår aldrig fel, mycket trevliga filmer överlag. Just denna har jag inte sett, ännu.
Blev lite pepp på att se den där kinesiska dokumentären du tipsade om också.
