Vi som är ensamma barn

Det är ganska ovanligt i sverige att man är ett ensamt barn...
Jag tillhör den skaran, inga syskon, liten släkt.

Har blivit bortskämd samt är oerhört van att få all ljus på mig, kan vara jobbigt ibland... Hur känner ni själva?

Tråden är startad i fel forumsdel.

Övrigt - sista utvägen ----> Barn och familj

// Mod

Är det inte tråkigt att vara ensam? Jag har själv 5 syskon och utan dem hade det varit riktigt tråkigt och ensamt, känns det som.

jag har 2 syskon, har nästan inget gemensamt med dom. Ibland känns det som att det varit skönare utan dom så man sluppit allt smågnäbb, fast det kanske är det som gör det roligt.

Jag har en store brorsa som är 3 år äldre, men det känns mer som om han 10 år äldre.
Han köpte aldrig ut åt mig i min ungdom och inte heller hjälpte mig med något annat, så det var en rätt ensam uppväxt inom familjen.

Jag växte upp ensam också. Det var mamma och jag. Visst saknade man att vara en riktig familj, och det kan jag sakna än idag.

Nu är inte jag ensambarn, men jag har haft förhållande med två ensambarn. Den ena sa rätt upp och ner att han kände sig ganska egoistisk, och att det möjligen berodde på att han var ensambarn. Tex så pratade vi om ifall vi nån gång skulle flytta ihop, så sa han att "ja då får du flytta hit, jag tänker inte bo nån annanstans" (han bodde i hus då). Ingen diskusion, eller alternativ som passade båda eller så utan "my way or the highway" typ.

Den andre var inte egoistisk på samma sätt. Mycket mjukare och rätt omtänksam. (hade iofs ett 8år långt förhållande bakom sig med en stark tjej som säkert "satt honom på plats"). Däremot var han ganska grubblande och ville ofta vara för sig själv. Hade svårt att involvera mig i sina funderingar. Drog iväg själv till stugan och satt på en stubbe och tänkte och tänkte. Kanske inte enbart berodde på att han var ensambarn, men delvis?

Det stämmer rätt bra in på mig som också är ensambarn. Men det är klart, spenderar jag en längre tid i en större grupp så brukar jag tröttna på folk och tycka att de gör fel hela tiden och att jag får göra allt jobb (typ om jag är iväg någonstans med en grupp kompisar). Fast det kanske är så enkelt att jag tar mest ansvar och jobbar mest, men troligtvis inte.

Jag kan däremot tycka att det är jävligt jobbigt med dem som har syskon. De ska hålla på och småbråka på skoj hela tiden, och det kan man inte vara med på för det är mellan syskon. Sedan när man ska bestämma något eller om det blir något tjafs så håller de alltid ihop även fast de ljuger. Galet irriterande då man inte kan föra en normal diskussion med dem. Nu kanske jag har mött dåliga axempel men ändå.

Det där tror jag inte har att göra med att han var ensambarn. Han hade nog vad min mormor kallar en gammal själ. Jag är själv lite sån till och från, man behöver komma bort från allt ett tag och precis som du säger bara sitta på en stubbe i skogen och fundera en stund. Ett viktigt drag i dagens stressiga samhälle skulle jag till och med vilja påstå.

Själv kan jag utan problem stå och flugfiska en hel dag i en ström uppe i norrland och bara njuta av att vara totalt ensam, ingen bebyggelse utan bara jag och skogens sus. Majoriteten av människor fattar inte alls detta när jag försöker förklara känslan, men jag blir nästan gråtfärdig här vid datorn nu när jag tänker på hur vackert och underbart det är att vara totalt ensam ute i naturen.

Jag är inte ett ensambarn, utan har 3 syskon som det har varit rätt mycket bråk med under uppväxten.

Precis som Svampfest beskriver ovan kan jag också flugfiska hur länge som helst, det är något som verkligen ger ro i själen.
Det underliga är att det är bara jag som är lugn och avslappnad i familjen, alla andra stressar och förstår inte hur jag kan ta så lång tid på mig att fiska. De tycker att det är udda, men så har de aldrig fiskat heller.

Jag har själv fem syskon, varav två äldre och tre yngre. Minns dock att det ofta kändes som att jag fick för lite uppmärksamhet, man kände sig ibland ignorerad och relationerna blev litet stela, blev litet utav en "vi och dem"-känsla (bråkade ofta, framförallt med mina yngre bröder), vilket har lett till en inte alltför djup relation med både syskonen och föräldrarna, vilket jag faktiskt saknar. Så färre syskon hade väl inte skadat, tvärtom så tror jag att päronen fått mer tid för var och en av oss om vi hade varit färre.

Uttrycket en gammal själ stämmer verkligen bra in på honom. På många sätt var han som en gammal klok gubbe, lugn, lite underfundig humor (som jag uppskattade), när han sa något var det oftast väl genomtänkt osv.

Och han gillade också att vandra i skogen själv, och att fiska (och han är född och bor i norra norrland liksom jag är). Men du kanske har rätt, det kan ju vara bara hans personlighet, behöver inte ha att göra med att han är ensambarn. Jag kan också uppskatta att vara i naturen själv, och jag är som sagt inte ensambarn.

Fast oftare känns det som att de som är uppvuxna med fler syskon, med fart och fläkt, smågnabb och bråk, att det alltid händer saker runt omkring dem, är mer van vid detta och kanske tom uppskattar det. Och att ensambarnen mer gillar att dra sig undan och vara för sig själv mellanåt.