Skytte utnyttjar kollega för att begå nytt bottennapp

Jag tror faktiskt att hans omvändelse dokumenterades av honom själv i ett reportage i början av 80-talet. Själv visste han förmodligen inte vartåt det barkade.

Han blev nyfiken på den spirande, eller blomstrande, börshandeln och fick följa med en finansman (vill minnas att det var Roger Akelius) som observatör och lärling under en period. Han provsatsade lite pengar och det gick ju bra, konjunkturen och handeln var gynnsam - det var inte läge att misslyckas, men Skytte tyckte sig ha funnit en naturbegåvning - eller två: dels Roger Akelius, men framförallt naturligtvis "Göran Skytte".

Oj, det här var ju skitkul - mycket ballare än att vara kommunist!

Han uttryckte sig naturligtvis inte så plumpt, men den barnsliga förtjusningen var inte att ta miste på.

Sven-Gustaf Staake

En äcklig lismande oppotunistisk psykopat typ det syns på långt håll.

Göran Skytte är bäst! Läser hans krönika med behag. Sparkar de ut honom från tidningen säger jag upp prenumerationen.

Fanatiska ateister och hårt troende sekularister kan gott bläddra förbi hans krönika.

Skytte var en del av kulturvänstern, därifrån har han nu fått massor av uppslag som han kan använda för attackera dem.

Härligt med en värdekonservativ röst i det svenska mediabruset, som kan svinga åt vänster.

Skytte må vara lite konstig, men han är också ganska unik (dvs. konstig). Eftersom han sett PK-vänstern inifrån men sedan blivit högerspöke och fanatisk kristen har han många roliga uppslag. De är kanske inte alltid (oftast inte) bra, men ibland får han in fullträffar.

Till exempel minns jag när han skrev om någon osannolik liten ö i Göteborgs skärgård där alla var mycket ödmjuka och djupt kristna (vad annars?), men att alla på ön också var redare, trots att de bodde i vanliga villor. Petterson ägde tre bulklastfartyg, Olsson elva oljetankers och så vidare. Fascinerande. Något sådant skulle aldrig en vanlig journalist skriva om, fast det är en sån bra story.

Och när Skytte inte skriver intressanta texter (sällan) eller dunkar sig själv i ryggen (ofta) slentrianbashar han PK-vänstern (alltid), vilket man aldrig kan få för mycket av.

Men Skytte har ju inte utvecklats sedan sin vänstertid. Han skulle aldrig kunna hävda sig i en debatt, inlägg mot inlägg. Den oemotsagde kolumnisten, är egentligen den enda roll han behärskar, eftersom hans "argumentation" är ett billigt uppkok av dialektik enligt -68 års modell och den fritt kringvirvlande "psykoanlytiska" tanke, som de sämsta 68rna kunde kosta på sig att använda i en tid då de dominerade numerärt. Ingen större skillnad mellan dessa egentligen. Marx använde också dialektik med godtyckliga premisser i rent självförsvarssyfte. Freuds lära är liknande.

Har tillbringat en nyårsnatt med Skytte och hans dotter i New York. Min polare kände honom sedan gammalt, och jag hängde på. Aldrig har jag någonsin träffat någon så självupptagen och inbilsk som Skytte. Han pratade bara om sig själv från 9 på kvällen till 2 på natten. Om alla sina bedrifter, om sin tro, om sina unga tjejflickvänner, bla, bla, bla.
Dottern, vad hon nu heter, verkade skämmas över sin far, men vad fasen kunde hon göra åt sin pappas litanior, en evig monolog om hur bra han var. Han tog livet av Rainer en gång i tiden, vars fru jobbade på Sydsvenskan, vilket han utnyttjade grovt. Fult.

Jag kan tänka mig att det var en kvävande upplevelse. Det är lätt att göra sig föreställningar av en "Göran Skytte" som med monomant monologisk frenesi, spetsad med överlägsna hånleenden, desperat ser till att hålla sitt ego uppblåst.

Han fick ju psykbryt i den första börskrasch han genomled som nymornad högerman. Nu är han något bättre garderad då han tjänar såväl Mammon som Gud. Kan ändå inte tänka mig att han är trygg, vore han det så skulle han inte orka hålla på så där. En rädd barnrumpa.

Det finns ju en tråd i skvaller, men att analysera hans omvändelse känns bättre här. Det fundamentala problemet med fenomenet Skytte är i mina ögon just det faktum att han är så oförsonlig och nästan hotfull i sitt uttryck idag. Att en man så totalt tar avstånd från både det sekulära, och från tidigare politiska meningsfränder gör honom i mina ögon mindre trovärdig som journalist och människa. Att han sedan har svårt att skiljas från de tidigare eskapaderna och till viss del romantiserar dem (se bara på hans startsida www.goranskytte.se ) gör honom i mina ögon snarare till en journalistisk parentes och en lite otäck människa. Jag tror att han i grunden saknar sin tidigare självklara identitet som vänstersympatisör.
Bara reaktionen i Scandicfrågan kvalificerar honom som en av de religiösa mörkermännen med starka släktskap till amerikanska tokstollar.

Jag tycker att det är ganska kul att läsa Skytte. Han är i alla fall ovanlig som företeelse i våra medier. En som däremot får mig att tveka om att förnya prenumerationen – och här håller jag med Olaus Magnus i ett tidigare inlägg i denna tråd – är Anna Larsson, vars krönikor är sällsynt förutsägbara och trist feminist-pk.