Självrefererande system...

Blir ett medvetande i allt lägre grad dikterat av sin omgivning och predisponering kontra sin egna självreviderande referensram ju längre det hypotetiskt skulle utvecklas?

Jaja, absolut

Pardon?

Är det här en seriöst ställd fråga?

Ja

Mycket intressant frågeställning. Det verkar vara på det sättet; frågan är om det omvänt gäller att detta samma medvetande i allt högre grad kommer att diktera sin omgivning. Detta trots att systemet är självrefererande. Men det är kanske inte så viktigt.

Intressant att notera är att detta, om jag inte tar helt fel, innebär att vi har all kunskap inom oss, medfött. Vid något skede skulle vi inte längre behöva yttre stimuli eller empiri. Coolt!!

Jag råkade väl slänga ur mig resultatet av min senaste promenad tidigt i gryningen, men det verkar som att lite av tanken gick fram.


Det är spännande att fundera på hur mycket som kan deduceras från ett minimum av förkunskap,
givet att tid etc inte är ett bekymmer. Logiken kan sannerligen göra sin del, men jag tvivlar på att det är möjligt utan en viss empiri; vissa element i naturen har helt enkelt inneboende karaktärsdrag som inte riktigt kan förutsägas.

Vem vet, kanske blir vi 1000 år gamla i framtiden, kanske kan vi då forma människan efter människans egna ideal.
Evolutionen accelererar och nu är den även inne på en mental / konceptuell nivå.

Jag är inte vidskeplig på något vis, men som min signatur antyder lite skämtsamt vill jag ändå påstå att koncept faktiskt är verkliga och abstrakta -truismer kanske, men ändå. På något sätt är det lite metafysiskt, jag har en abstrakt idé om vem jag är, ett koncept som förändrar sig självt.

Med tiden skulle individer säkert utkristallisera sin karaktär mer och mer, för att sedan tona ut mot en sorts medel-konsensus allt eftersom information blir allt mer flytande och meningsskiljaktigheter baserade på okunskap minimeras.


Edit: tog bort lite, återkommer kanske med en ny vinkel på idén.

Är det här ett försök att verka intellektuell? Hursomhelt, jag svarar ja.

Bra svar.

Vad är det för fel med att gardera sig mot missuppfattningar? Jag försökte bara förklara så kortfattat och koncist som möjligt.

Du garderar dig knappast mot missuppfattningar genom att skriva ett så kompakt inlägg. Du har t ex inte ens definierat på vilket sätt medvetande "utvecklas". Det är dock ovidkommande, eftersom medvetandet existerar i sin omgivning och fungerar precis i enlighet med sin natur, det vill säga, i enlighet med identitetslagen. Vad som än sker i dess interaktion med dess omgivning är den en del av naturen. Ett medvetande kan inte påverka sin natur som sådan, bara agera i enlighet med den.

All kunskap nås genom att applicera logik på "empiri", eller i vissa fall bara genom observation. En blind, döv och förlamad människa skulle inte komma långt.

Platon trodde att de konkreter vi erfar är "imperfekta" reflektioner av former från en annan dimension bortom den spatiotemporala, kausala som vi lever i. Det vill säga, att abstrakta koncept existerar i sig självt, där konkreter bara är reflektioner av dessa (Andra filosofer i Platons kölvatten har utvecklat detta vidare).
Detta är min tolkning av din ungefärliga ståndpunkt (som min avatar avslöjar att jag inte delar).
Isåfall, har du funderat över de ganska omedelbara implikationerna av att koncept existerar "i sig självt"? Jag tänker främst på hur det går till när en person identifierar ett konkret föremål som medlem av en grupp, dvs inordnat under ett koncept.

Fan också, skall din avatar föreställa galningen Aristoteles?
Nog om dig. Jag vill rätta det.

Platon presenterar en teori ja som säger att skit på något sätt har del i formerna, vilket gjorde Sokrates generad.

Vi kan inte riktigt säga vad former är, men dom är inte "koncept", "begrepp" eller nåt sånt; dom är något man sluter sig till att måste finnas utgående från en filosofisk analys, men samtidigt är det mycket riktig helt obegripligt hur dom kan finnas eller i vilken teknisk relation dom står till det empiriska och i all synnerhet i vilken relation dom står till varandra.

Former är kanske något man får syn på när själen är själv för sig själv; själen har liksom samlat sig och förtätats. Därför gick också Sokrates
glad i hågen in i döden.

Själv för sig själv ja, lite som Omnigrås självrefererande system.

Jag tror, och nu spekuleras det lite vilt här: jag tror att dom finns i själen och att man kan få syn på dom om man har levt ett riktigt liv, d v s filosofens liv.
( Observera. Jag antyder inte att jag har sett dom, utan detta är en slutsats man kan dra )

Jag menade bara att "abstrakta koncept" existerar som truismer, inget annat.

Ex. "Det finns ett potential för X att bli till."