Talar ni brittisk eller amerikansk engelska?? Och vad är motiveringen till ert val??

Jag talar brittisk engelska av dessa orsaker:

1. Brittisk engelska är internationell engelska
2. Brittisk engelska är lättare att tala utan att bryta, jag kan hyfsat bra gömma min finlandssvenska accent bakom den rikliga pitchningen i brittisk engelska men den amerikanska engelskan är så "naken" att accenten skiner igenom mer
3. Icke-amerikaner som talar amerikansk engelska ger åtminstone mig intrycket av att de är hjärntvättade amerikansk populärkultur - att personer som bor på eller kommer från den amerikanska kontinenten talar amerikansk engelska känns mer naturligt men att som europé tala amerikansk istället för brittisk engelska känns lite som att gå till andra sidan ån för att hämta vatten

Jag skulle inte tro att min engelska låter som om den kommer från något speciellt område i Storbritannien, jag har för mig att den låter mest som något som kommer från England med lite skotska och irländska inslag och givetvis lite ofrånkomlig finlandssvensk brytning...

Vad talar ni andra?? Brittisk engelska?? Amerikansk engelska?? Svengelska?? Eller en salig blandning all engelska som talas i världen?? En motivering till varför ni talar som ni gör och varför ni inte talar på något annat sätt skulle också fint!

Jag talar brittisk engelska som ibland drar åt cockney-hållet.

Jag bodde i England en sommar i yngre tonåren och då fastnade den dialekten. I mitt jobb som affärsresekonsult, vilket jag hade i 10 år, talade jag engelska dagligen med mina kollegor i London vilket befäste min brittiska engelska.

Jag talar hellre franska, men om jag behöver tala engelska föredrar jag brittiskt uttal. Tänk om man bleve tagen för att vara amerikan!

‹ryser›

Jag har fastnat i någon sorts Midlantic: mestadels brittisk engelska fast jag uttalar r oftare än engelsmännen. Jag resonerar som så att eftersom mitt uttal inte är bra nog för att jag ska bli tagen för en inföding så kan jag lika gärna satsa på tydlighet - de flesta man talar engelska med har ju inte heller engelska som modersmål, och jag upplever det som att gokerna förstår bättre om man uttalar r i stället för att försöka låta som en brittisk lord i en kalsongfars från 50-talet.

Dessutom kan det vara svårt att hålla reda på vilka ord och uttryck som är specifikt engelska och vilka som är amerikanska. Har man då ett uttal som tydligt signalerar att man inte är inföding gör det mindre om man tar miste.

Befinner jag mig på resa i ett engelskspråkigt land ändras förstås förutsättningarna. Då försöker jag anpassa mig (inom rimliga gränser) till det lokala, bildade (om möjligt) uttalet.

Tja, min ambition är förstås att tala engelska som ligger åt det brittiska hållet. Anledningen till det är att det var den engelskan som man fick lära sig i skolan och därmed lättast att förstå för mig.

Däremot försöker jag anpassa mig till orten där jag för tillfället vistas. I UK så gäller förstås brittisk engelska och ord som flat, petrol, mobile och lift är självklara. De gånger jag vistas i det engelskspråkiga nordamerika så försöker jag istället säga apartment, gas, cell och elevator - dock med en doft av brittisk/svensk accent. Allt för att smälta in så gott det går.

Riktigt rå-amerikansk här.

Bott 4,5 år i USA, så det förklarar det väl rätt bra. Dock har min engelska försämrats med åren, men när jag bodde där trodde alla att jag var amerikan.

Ingen aning. Jag pratar som jag kan och det brukar gå alldeles utmärkt. =)
Förmodligen en salig blandning av skolengelskan och saker jag lärt mig på tv, film eller genom musiken.
Jag brukar göra mig mer än väl förstådd och får komplimanger för min engelska, men det kan mycket väl vara artighet.

Lite blandat för min del, men mer åt amerikansk än engelsk engelska för min del.

Beror väl delvis på att jag har ett par vänner som är jänkare, och delvis på att brittisk accent i mina öron inte låter så värst bra alla gånger, speciellt inte cockney-dialekt. Det låter erbarmligt fult och pöbelaktigt i mina öron.

Och mer "fin" brittisk engelska låter mest bara fjolligt i mitt tycke.

Amriki.

Det låter så tillgjort när jag ska prata "brittisk" (RP?) engelska.

Brittisk RP. Var ganska självklart emuleringsval i svensk skola på sextiotalet, och blev ännu självklarare efter att ha gått i plugget i Hampshire ett tag. Förexten skulle inte nåt annat passa till avataren heller.

Skriver amerikansk engelska och talar amerikansk engelska med stark svensk brytning. Låter alltid så skitnödigt när svenskar försöker prata brittisk engelska.

Det låter ju ännu värre när svenskar försöker prata amerikansk engelska.
Själv pratar jag nog en ganska neutral engelska utan så mycket dialket, dock skriver jag brittisk engelska.