"Älska Dostojevskij. Hata Tolstoj"

Av de två stora tolkarna och offren för pseudomorfosen kan man förstå Dostojevskij som bonden och Tolstoj som stads- och societetsmänniskan. Den ene kunde innerst inne aldrig frigöra sig från landsbygden, den andre kunde trots förtvivlade försök aldrig hitta dit.

Tolstoj representerar det förgångna Ryssland, Dostojevskij det kommande. Tolstoj är knuten till västvärlden. Han är petrinismens, den västliga moderniseringens, stora förespråkare, även när han förnekar den. Det är hela tiden en västeuropeisk fömekelse. Även giljotinen var en legitim dotter till Versailles. Tolstojs mäktiga hat riktar sig mot det Europa som han inte kan frigöra sig från. Han hatar detta inom sig, han hatar sig själv. Därigenom blir han far till bolsjevismen. Hela dess andliga vanmakt och andan i revolutionen 1917 talar ur några efterlämnade scener: »Ljuset lyser i mörkret.« Dostojevskij kände inget sådant hat. Han älskade även det västliga passionerat. »Jag har två fosterland: Ryssland och Europa.« För honom var varken petrinism eller revolution någon levande verklighet. Sådant låg långt borta från hans bild av framtiden. Hans själ är apokalyptisk, längtansfull, förtvivlad, men viss om denna framtid. »Jag skall resa till Europa,« säger Ivan Karamazov till brodern Aljosja, »jag vet ju att jag bara reser på en kyrkogård, men på en kär, den allra käraste kyrkogården, också det vet jag. Kära döda ligger begravna där, varje gravsten talar om ett så hett förgånget liv, om så lidelsefull tro på de egna handlingarna, på den egna sanningen, på den egna striden och den egna kunskapen, att jag kommer att böja mig till jorden, det vet jag redan, och kyssa dessa stenar och gråta över dem.« Tolstoj är helt igenom förståndig, »upplyst« och »socialt medveten«. Det han ser omkring sig blir till problem av sentida, storstadsaktig, västeuropeisk form. Dostojevskij vet inte vad problem är. Den förstnämnde är en företeelse inom europeisk civilisation. Han står mitt emellan Peter den store och bolsjevismen. Ingen av dem såg egentligen den ryska jorden. Vad de bekämpar blir ändå bejakat tack vare den form de använder. Detta är inte apokalyptik, utan andlig opposition. Tolstojs hat mot ägandet är av nationalekonomisk, hans hat mot societeten av socialetisk natur; hans hat mot staten är en politisk teori. Därav kommer hans starka inverkan på Västeuropa. Han hör på något vis samman med sådana som Marx, Ibsen och Zola. Hans verk är inga evangelier, utan sentida tankelitteratur. Dostojevskij hör inte samman med någon, annat än möjligen med urkristendomens aposdar. Hans »demoner« betraktades som löjligt konservativa av den ryska intelligentian. Men Dostojevskij såg inte dessa konflikter. För honom finns ingen skillnad mellan konservativ och revolutionär: båda är västliga idéer. En själ som hans skådar bortom allt socialt. Denna världens ting betyder så litet, att det vore meningslöst att söka förbättra dem. En äkta religion söker inte förbättra den faktiska världen. Dostojevskij, liksom varje urryss, märker den inte; de lever i en andra, metafysisk värld bortom den första. Vad har själens kval att göra med kommunismen? En religion, som har hamnat i social problematik, har upphört att vara religion. Men Dostojevskij lever redan i den verklighet som förebådar en religiös skapelseakt. Hans Aljosja ligger bortom den litterära kritikens förståelse, även den ryska. Hans Kristus, som han alltid ville skriva, skulle ha blivit ett äkta evangelium i stil med urkristendomens, som stod helt och hållet utanför de antika och judiska litterära formerna. Men Tolstoj är en mästare inom den västliga romanen -- Anna Karenina står ouppnådd -- och även i bondeskjortan förblir han en man från societeten.

Här möts början och slut. Dostojevskij är ett helgon, Tolstoj bara en revolutionär. Från honom, en äkta efterföljare till Peter den store, utgår bolsjevismen, som inte är motsatsen till, utan den yttersta konsekvensen av petrinismen, nedvärderingen av det metafysiska genom det sociala och därför en ny form av pseudomorfos. Om Petersburgs grundande var Antikrists första gärning, så var den petersburgskt bildade samhällsklassens självförstörelse den andra: så måste bondeklassen ha känt i sitt inre. Ty bolsjevikerna är inte folket, varken helt eller delvis. De tillhör det lägre skiktet av societeten och har de västeuropeiska laterna, men de är ändå främmande, inte erkända av den och därför uppfyllda av de underståendes hat. Allt detta är storstadsaktigt och civiliserat, socialpolitiken, framstegsivern, intelligentian, hela den ryska litteratur som har svärmat för frihet och progressivitet, först i romantiska, sedan i nationalekonomiska ordalag. Ty dess läsare hör alla till överklassen. Den äkta ryssen är lärjunge till Dostojevskij, fastän han inte läser honom och emedan han över huvud inte kan läsa. Han är själv en smula Dostojevskij. Bolsjevikerna ser i Kristus bara sig själva, enbart en socialrevolutionär, och vore de inte så andligen inskränkta, skulle de förstått att Dostojevskij var deras egentliga fiende. Det som gav denna revolution dess kraft var inte intelligentians hat. Det var folket som utan att hata, men instinktivt ville befria sig från en sjukdom och därför vräkte den västorienterade världen över bord, det stadsfrämmande folket, som längtade efter sin egen livsform, sin egen religion, sin egen kommande historia. Tolstojs kristendom var ett missförstånd. Han talade om Kristus och menade Marx. Nästa årtusende tillhör Dostojevskijs kristendom.

"My position in regard to Dostoevsky is a curious and difficult one. In all my courses I approach literature from the only point of view that literature interests me-namely the point of view of enduring art and individual genius. From this point of view Dostoevsky is not a great writer, but a rather mediocre one-with flashes of excellent humor, but, alas, with wastelands of literary platitudes in between."

"Tolstoy is the greatest Russian writer of prose fiction. Leaving aside his precursors Pushkin and Lermontov, we might list the greatest artists in Russian prose thus: first, Tolstoy; second, Gogol; third, Chekhov; fourth, Turgenev." [Realizing the, really, silliness of such rankings, he adds:] "This is rather like grading students' papers and no doubt Dostoevsky and Saltykov are waiting at the door of my office to discuss their low marks."